[PRS] boknörd_ & WeasleyHufflepuff

Runt omkring mig virvlade det av blått. Jag blinkade några gånger och undrade varför det sved så mycket i ögonen och varför jag inte kunde andas. Jag öppnade munnen för att ta ett djupt andetag; men istället för att mina lungor fylldes med syre fylldes de med vatten och jag fick en kallsup. Hostande tog jag mig ovanför ytan, bara för att slå i huvudet i en dränkt korps kropp.
"Usch!" pep jag och kletade av mig den. Jag vadade iland brevid Annabeth och kramade ur mitt dränkta hår.
"Tack, hörni", sade Annabeth halvhjärtat.
"Men det var liiite onödigt att dränka oss i procsessen", lade jag till. Annabeth nickade medhållande.
"Haz kunde ha grillat dem", suckade hon och blängde på halvsyskonen framför mig.
"Okej, tack, hörru, men jag kan inte grilla korpar själv", protesterade jag, vilket fick Annabeth att kasta en undrande blick på mig. "Jag kan knappt grilla korv ju", mumlade jag, vilket fick Nema att börja asgarva. Jag hade inte fattat hur hen hört det, eftersom att Annabeth gav mig en konstig blick, men Nema hade nog superyperhörsel eller något sådant.
"Du", kacklade hen. "Ser ut som en dränkt katt." Nu fattade jag att Nema inte hört vad jag sagt, utan skrattat åt hur jag såg ut.
"Ey, inte schysst!" gnällde jag. Nema skrattade ännu mer.
"Vad ska du göra? Grilla mig eller?" fnittrade hen. Jag mulnade.
"Ja, faktiskt." Jag lade armarna om Nema och en våg av elekricitet passerade genom min kropp till henoms.
"AJE!" skrek Nema och slet sig ut mitt grepp. "AJ AJ AJ!"
Jag skrattade åt hens reaktion.
"Nu vet jag hur det känns att få en elchock!" klagade hon. Percy gav mig en undrande blick.
"Inte för att jag bryr mig, men försök att hålla dig från att göra Nema till en levande kolbit, åskmolnet", sade han menande, som om han syftade på att det skulle vara en skam för stuga tre och Poseidon att ha en kolbit. Jag himlade med ögonen mot honom.
"Haha, fiskpinnen", mutrade jag och i ögonvrån såg jag att Annabeths ögon glänste till fientligt. Yup, de skulle definitvit bli ett par i framiden.

Stämningen var stel. Förutom min underbart flinande vän som glodde på min brorsa och Annabeth.
''Eh...Okej.'' Sa jag, och hade tänkt dra iväg med Hazel, men lät bli plötsligt vaksam. ''Gör inte om den där elektrogrejen.''
Jag spände mina ögon i hennes och Hazel som oskyldigt lyfte på händerna.
''Inte mitt fel! Jag kan inte ro för att jag är elektriskt cool ska du veta''
''Åh håll tyst'' flinade jag tillbaks.
''Hallå'' sa plötsligt Percy och menade att vi glömt något. ''Visst ni är coola. Men jag är alltid coolast''
Nu var det Annabeths tur att spänna blicken i honom och fnös. ''Säker på det sjögräshjärna?''
''Nja...''
Hon höjde hotfullt sin dolk och stelt nickade Percy. Jag kunde inte låta bli att garva.
''PERCY!'' Brölade en välkänd röst och ett cyklop som råkade vara min halvbror kom klampande emot oss.
Tyson såg helt förstörd ut och han var rödsvullen i båda ögonen. ''Benhästar van! Inte Team bäst!''
''Du det var liksom monsterkråkor som anföll.'' Svarade Hazel och log halvhjärtat mot Tyson som besvarade leendet.
''Dumma kråkor!''
''Javisst brorsan. Men de dränktes'' inflikade jag och flinade stort. Cyklopet klappade i händerna och såg ut som en stor treåring.
''Okej ni är nöjda över att ni dränkte ett hav-Lol-av kråkor. Men nu har jag faktiskt lust att ta itu med skiten som kallar sig lägerledare.'' Sa Hazel och små blixtrar samlades i hennes hår-vilket jag verkligen inte hade lust att säga med tanke på att det såg väldigt komiskt ut. Istället ryckte jag på axlarna. Visst varför inte. Jag hade fått nog av skitsnubben.
Faktiskt så var jag rätt så sur på Aresbarnen också. Speciellt Clarisse. Hon hade bara brytt sig om sig själv medans vi hade behövt slåss mot korp monster. Det som var mest frustrerande var att hon trodde att jag var en arg liten mes med yolo kännsla och kraftigt humör.
Det sved.

Nema gav mig en konstig blick, innan hen ryckte på axlarna.
"Jag är på", muttrade Percy och drog handen genom sitt svarta hår. Det hade inte slagit mig hur olika han och Nema var på utseendet (förutom de havsgröna ögonen) förrän nu, men det hade jag inte tid att tänka på. Dumma hjärna som kommer upp med dumma tankar i fel tillfällen. Annabeth nickade medhållande och skulle säga något precis när hornet ljöd.
"Är det redan middag?" grymtade hon istället. "Jaja, vi får fixa det senare." Tillsammans gick vi mot mässpaviljongen och på något sätt fick jag vinden att blåsa som en stor hårtork, vilket fick Annabeth och mig torra på ett par ögonblick.
"Coolt", sade Nema så fort det slutat blåsa, eftersom att ljudet överröstade allt annat. Vi satte oss vid våra bord och jag satt som vanligt ensam vid bordet tillägnat Zeus.
"Kära Lägermedlemmar", sade Thantalos, samtidigt som hans hand kröp mot en macka. Den hoppade undan och vår 'lägerledare' svor till. "Som ni vet, har Thalia's tall förgiftats" flämtningar hördes bland oss "ja, ni hörde rätt. Och vi behöver en räddningsexpedition som ska hämta den Gyllene Pläden", förkunnade han. "Och vi behöver en lämplig ledare för expeditionen." Percy och Annabeth såg ut att växa några centimeter när de sträckte på sig, men Thantalos verkade inte tala om dem. Han verkade tala mot Clarisse och hennes syskon.
"Och då måste vi som sagt ha en väldigt lämplig ledare som lyckas ta sig över Monsterhavet. Därför tycker jag att vinnaren av kapplöpningen ska bli ledare; alltså Clarisse La Rue, ledaren för Ares stuga."
"Men hallå!" protesterade Percy. "Vi slogs ju mot korparna! De höll ju-" Thantalos fnös, vilket avbröt Percy.
"Alltså, ni hade nog lockat hit dem för underhållning. La Rue vann faktiskt."
Percy såg ut att kunna explodera, men Nema sa något och han stirrade bara argt på vår så kallade lägerledare.

Jag var ilskanare än vad jag ville visa. Man skulle ändå inte komma någon vart med att skrika. Det där var just inte typiskt mig. Jag skrek ganska ofta. Utan dåligt samvete.....
Istället slängde jag en sista mördande blick mot Thantalos som log nöjt, och stormade iväg.
''Piss snubbe, idiot, gubbstrut, jag blir galen....Clarisse, visst en tönt...'' svor jag hela vägen till stuga tre. När ett DÅN ljöd då jag smälde igen dörren fick jag en bister tanke; Det där var fånigt gjort. Rusat iväg bara sådär.
Frustrerat men mer tålmodigt gick jag ut ur cabin 3 med ett påklistrat leende.
Hazel stod fortfarande vid mässpaviljongen med korsslagna anrmar. Annabeth och Percy stod inte längre bort och röt svordomar.
Clarisse flinade storslaget mot mig när jag stälde mig vid brasan men jag ignorerade henne.
''Clarisse, du får ta med dig två stycken på uppdraget. Ni åker tidigt morgonbitti.'' Med De orden lunkade Thantalos iväg med en törstig min.
Nu hördes det hurrarop från Aresbarnen som dunkade Clarisse på ryggen och klappade på axeln.
Silena- från Afrodites stuga- och hennes vänner suckade och gav sig iväg.
''jag ska rädda Thalias tall. Om det så är det sista jag gör.'' sa Clarisse och höjde näven.
''Åh visst.'' fnös Annabeth men blev ignorerad.
''Kan du inte visa vad du går för då?'' manade hazel och fick Clarisses fulla uppmärksamhet. Hazel såg inte det minsta rädd ut. Bara kaxig.
''vad menar du?''
''Om du nu är så stor och stark kan du väl ta och bevisa det. Nema vill ha rivange''
Jag glodde storögt på Zeus dotter. Hon manade på Clarisse att mörda mig ännu snabbare.
Ares ungen fnös och log blodtörstigt mot mig. ''du är mos''
''Tack Hazel'' fräste jag och gjorde mig berräd.
''Hallå ni behöver rustning!'' Skrek någon från Apollons stuga men min motståndare viftade bort honom.
Vi ställde upp oss redo med våra vapen. Clarisse med sitt elektriska spjut och jag med mitt kavallerisvärd som var stort för mig men mycket litet gämnfört med spjutet.

Hon anföll med spjutspätsen riktad mot mitt huvud och jag väjde undan. Clarisse snubblade till men kom snabbt på fötter igen.
Jag slog till med svärdets egg på hennes rygg men missade knappt. Spjutet nuddade svärdet och en våg av elektrisitet strömmade in i mig. Jag höll inne med skriket och fortsatte.

En galen plan hade slagit mig. Den kunde visserligen gå åt Tartaros, eller så kunde den faktiskt funka.
Jag började tvivla på mig själv när Nema grimaserade från smärtan som det elektriska spjutet gett henom. Jag hade nästan glömt bort att 1) Nema hade inte samma förmåga som mig när det gällde elektricitet och 2) Clarisse's spjut var lagat. Jag började verkligen förstå varför Zeus behövde Athena. No offense, men man märkte att pappa började bli lite seg (inte så konstigt om man är flera tusen år). Again, no offense.
Min plan hade kort och gott varit att Nema på något sätt kanske kunde vinna över Clarisse och då kanske hon skulle låta oss följa med till 'Oraklet Delfi' och då kanske vi fick följa med och rädda den Gyllene Pläden (som fanns på samma ställe som satyren) och Thalias tall (hon var fortfarande min halvsyrra, hallå?) och i bästa fall kunde vi kanske, kanske, KANSKE komma tillbaka helskinnade.
Jag vet. Världens säkraste plan.
Jag drogs tillbaka till nuet av att Nema skrek.
"Du - ditt - feta - vildsvinsbarn!" vrålade Nema när Clarisse troligtvis stuckit elspjutet i henoms sida en gång till. Henoms havsgröna ögon lös av hämndlystenhet så att till och med en blind människa hade förstått att de var illa ute och min rödhåriga kompis reste sig ursinnigt, med kavallerisvärdet i högsta hugg, och anföll. Clarisse, som troligtvis trott att Nema hade dött i en hjärtattack, skrek förvånat till när Nema på något magiskt vis tacklade ner henne och förde sin svärdspets till den äldre och mycket större tjejens strupe. Just som Clarisse's instinkter slog i och hon började resa sin överkropp för att få bort Nema, sköljde en iskall tidvattenvåg från ingenstans över vår stora kompis, som tjöt till och tappade spjutet av ren chock.
"Team Nema vinner!" ropade Tyson, som av spänning tuggat ner sina naglar ännu mer. Cyklopet dundrade fram till Nema och gav henom en revbensbrytande (bokstavligen) björnkram, men när Nemas fräkniga ansikte började bli lila släppte han taget.
"Jaha", sjöng jag och sträckte ut handen för att hjälpa Nema (vars ansikte lyste av triumf) att resa sig. "Det ser ut som att du har fått en ny kompis på resan?"
Det sista var mer en order än en fråga. Clarisse grymtade något och reste sig upp.
"Jag hörde dig inte", sade Nema, vars leende skvallrade att hon nyss vunnit mot lägrets bästa krigare.
"Jag sa: Jag har två nya kompisar på resan!" snäste Clarisse. "Vi kommer behöva dig på havet", sade hon motvilligt och med en blick på Nema. "Och dig, lilla fröken åskmoln, kommer vi nog alltid behöva. Kom, så besöker vi vårt trevliga orakel."

Adrenalinet flödade genom kroppen och jag kände mig vaknare än jag någonsin gjort. Jag ville skratta högt men försökte låta bli och nöjde mig med att le ett triumferande leende som fick Clarisses ansikte att mulna i ett ursinnig vrål. Hazel hade tagit värsta chansen. En chans som skulle kunnat förvandla mig till en genomstekt kolbit. Jag var tacksam och ursinnig. Jag fick min hämnd och beviset på att jag inte var en kort liten tönt.
Jag log mot Hazel som lyfte på ögonbrynet och log tillbaks.
Vi var på väg till vinden. Där Oraklet bodde. Eller om en tusentals års gammalt orakel nu bodde någonstans.
"Jag kunde ha dött vet du." Påpekade jag och min vän flinade.
"Men det gjorde du inte eller hur? Kött och blod. Fortfarande eldigt temperament. Japp. Du lever."
Clarisse som hade gått före oss vände sig nu om. "Jag kan få dig att dö om jag vill det. Fattat?"
Jag flinade storslaget. "Du, varför vann jag då?"
Clarisse vände ursinnigt på klacken och fortsatte gå. Jag fnös och fortsatte.

Vinden var dammig och full med souvenirer. Eller offren från monster. Horn, tänder i gigantiska storlekar, askar björnar (gossedjur som påminner mig om Willy).
En sarkofag stod i ena hörnet med ett rjockt damlager som prydnad.
"Trevligt ställe. Är det här Mr D sover?" Skämtade jag och Pekade på sarkofagen.
Clarisse stannade upp och verkade vänta på något. Hon spände sig så att hon såg två gånger större ut än vad hon gjort tidigare.
"Öh okej...?" Sa Hazel och tittade misstroget på Clarisse som hyschade henne med ett fräs.
"Hyschade du mig?!" Frågade Hazel irriterande.

Dem dammiga gardinerna jag inte lagt märke till fladdrade plötsligt till och en obehaglig kyla spred sig i rummet. Sarkofagen slogs upp med ett BRAK och något som såg ut som ett gammalt och brunt korvbröd.
Stammande staplade jag bakåt när jag såg vad det var. En mumie.
Den ruttna munnen öppnades och ett grönt ljussken sipprade ut.
____________________________________________________________________________________________________
"Vad sa den?!" Percys ögon var stora som tallrikar Medans jag motvilligt berättade vad Oraklet hade sagt.
"Jaghänger med."
"Öh nej! Glöm det grabben dela med dig lite nu!" Morrade jag tillbaks och fick en tjurig blick från brorsan.

Hazel hade gått och lagt sig så fort vi kommit ned från vinden. Hon hade verkar skakad ich jag klandrade Jens inte. Det hade jag också varit.

Jag hade varit helt skakis efter vårt besök hos Oraklet.
Synen som den gröna röken hade bildat hade varit av Andrew och mamma medan de grälade (vilket hände väldigt ofta) i vårt vardagsrum. Medan de bråkade hade hippiemumien mässat sin profetia, men jag hade varit i en sån chock att jag knappt kom ihåg den. När jag kommit tillbaka till min stuga tog jag en riktig långdusch, för jag hade en känsla av att jag inte skulle få göra det på ganska länge.
Enligt Clarisse skulle vi åka imorgon på eftermiddagen. Hon hade lovat att skrapa ihop en besättning och en båt, och jag antog att hon skulle lyckas på något sätt. Nema skulle få köra båten eftersom att hen typ hade ett inbyggt sjöradar och det var jag fine med, eftersom att vatten och jag inte brukade komma så bra överens. Visst, jag älskade att simma och så, men jag blev sjösjuk av typ minsta lilla gungning.
Jag klev ut ur duschen en timme senare (snacka om slöseri på rent vatten) och bytte om till en av mina fem orangea Halvblodslägret t-shirts och ett par pyjamasshorts. Sedan lät jag vindarna torka mitt hår (hårfönen ville inte funka. Eller, när jag rörde den sa den zapp! och det började ryka ur den, efter det startade den inte) och flätade håret i två utbakade flätor. Precis när jag skulle gosa ner mig i mina himmelska täcken, var någon idiot tvungen att banka på dörren så hårt att jag trodde den skulle gå av gångjärnen.
"Jag kommer!" skrek jag och hasade bort från min alltför bekväma säng för att öppna dörren.

Mina gäster - Percy och Annabeth - klampade in i min stuga utan att ens presentera deras ärende.
"Vad vill ni?" muttrade jag sömingt och gäspade. Dagens events hade verkligen gjort mig trött.
"Kan inte jag - eh, vi få följa med?" frågade Annabeth. "Jag menar, vi slogs ju också mot korparna och så!"
Jag suckade och gned mig i ögonen.
"Jag skulle verkligen vilja ha med dig, men sorry hörni. Och ni invarderade mitt privata space. Ut."

Inta särskilda drömmar, inget särskillt monster, ingenting intressant den natten. Jag låg bara spänd över uppdraget dagen härnest.
Hela mitt liv hade jag vela överleva i ljungen eller i någon sagoskog. Varit sjörövare eller liknande. Jag har velat ha äventyr och plötsligt står ett öppet framför mig. Vad gör jag liksom inte.
Det ända jag behövt för att få nyckeln till äventyret var att bevisa mig skicklig. Vilket jag nu gjort- med tanke på att ha överrumplat ett tjej som var dubbelt så stor och biffig som jag skälv.
Oraklet hade hamnat på topp elva av tio bland mina topp tio rädslor. Ja, det hade skrämt skiten ur mig bokstavligt talat. Men jag försökte täcka minnet med konstiga tankar. Typ varför det finns sånna som Clarisse. Idioter. Hon var väl den sortens idiot som mördade allt i sin väg med nöje. Sen var jag också en idiot.
En sån som är villig att ta risker som säkert leder till en säker död.

Efter det trevliga besöket på vinden hade jag varit riktigt uppskakad och exalterad. Berättar för Percy- men inte allt då chansen fanns att han gärna skulle ha varit med på havet- om vad som hade hänt och vad oraklet (i princip) hade sagt.
Han hade sprungit ut ur stugan med bara tre ord som jag uppfattat; Fasen...Annabeth....hippie Z.... Jag anade vad det betydde. Och det gjorde att jag hade lust att garva högt och bullrigt som någon gammal gubbe i en Disneyfilm. Nej. Jag tittade inte på Disney.
Nu när jag igentligen hade stugan för mig skälv borde jag ha frossat i mig godis eller haft maraton i film, men jag var utmattad-och just för det så kunde jag inte få en blund. Min sköna säng fick mig att inte vela röra mig uppemot badrummet för att varken borsta ränderna eller klä om till pyjamas. Så jag låg alltså i min säng med smutsiga jeans och allt det där. Pluss små blodfläckar på tröjan.
Dörren av havsstrand och snäckskal öppnades försiktigt och Percy klampade in. De havsgröna ögonen passade bra med de stora ringarna runt dem. Tecken på sömnbrist.
"Sover inte du? Jag trodde du tog all tid du hade ledig till att sova. Klockan är tolv" sa han och flinade- vilket såg ut som en sur grimage efter att ha ätit suranappar.
Jag fnös. "Du tolv är ingenting. Fjuttid. Vad hör du själv uppe då sjöbotte?"
Han svarade inte utan klampade rakt in i badrummet för att en sekund senare komma ut med tandborste och tandkräm.
"Jag borstar inte andras tänder ska du veta." Retades jag och Percy rodnade surt.
"Jag kan tänka mig att du inte ens vet vad som är bak och fram på din tröja." Slog han tillbaks och tittade på mig triumferande. Mycket riktigt så var tröjan ut och in. Pinsamt.
"Du jag ska visa dig" morrade jag och gäspade. "Imorgon."
Frustrerande nog så kunde jag somna nu. Ögonlocken förvandlades till bly och jag blev undermedveten.

När mitt undermedvetna var lättat för att jag inte drömde, ändrades det såklart och jag var kastad i en gammal vision från när jag var fem.
"Hallå?" hördes mammas röst. "Är det någon som kan tänka sig vakta Haz?"
Vi var på en filminspelning och mamma skulle filma mot Tristan McLean. Han hade tydligen också en dotter, Pipes, som hon kallades, men hon var inte där idag. Jag hade träffat henne förut, på andra spelningar också.
"Jag kan!" En elegant kvinna med silverfärgat hår som låg svept över ena axeln i en fläta trängde sig förbi ett gäng skådespelare. Hon hade ståtliga ansiktsdrag och hennes ögon var kalla och bruna. Hela hon liksom utstrålade makt.
"Öh..." Mamma tvekade en sekund, och sen nickade hon. "Visst, Ni kan väl... rita?" Mamma såg ut att känna igen kvinnan, men hon sa inget.
"TAGNING TVÅ, SCEN FYRA!" vrålade regissören - eller var det producenten? jag hade inte haft någon aning, utan följde med kvinnan, som presenterade sig som Hera.
"Som.. gudinnan?" hade jag frågat.
"Precis som gudinnan", sade Hera."Så, lilla hjältinna. Vad ska vi hitta på?"
"Rita?" föreslog jag. Hera skakade på huvudet.
"Något annat.... ah, kurragömma?" sade hon. Mitt femåriga jag nickade uppspelt.
"Du börjar!" skrek jag och sprang iväg.
Jag gömde mig bakom en stor tv som fanns i sällskapsrummet. Det verkade hur dumt som helst att gömma sig bland massor av sladdar, men jag hade inte så många andra val än att linda de runt mig och försöka kamouflera mig. Hur dumt som helst, men mitt yngre jag verkade inte fatta det.

Tiden gick, men hittad blev jag inte. Mina ögonlock började kännas blytunga och jag gäspade.
Mörker svepte in mig i sömnen.

Jag vaknade av att någon skrek mitt namn och skakade om mig.
"HAZ!" snyftade mamma. Jag öppnade ögonen och upptäckte att mina kläder var lite svedda och att tv:n var på. Hade Hera medvetet satt på tv:n när jag låg bland sladdarna?
"Hon borde ha dött", sade Tristan McLean. "Det är ett mirakel att hon överlevde."
"Det var Hera", viskade jag åt mamma, som rynkade på ögonbrynen.
"Gumman, vadå Hera?" frågade mamma bekymrat.
"Barnvakten, hon..."
Mamma avbröt mig.
"Haz, du har inte haft en barnvakt", sade hon och med Nemas röst sade jag:
"VAKNA!"

Hazel for upp med ett ryck. Flämtande och blek i ansiktet. Hon tittade oförstående på mig i en sekund och nästa surt.
''Nema det här är min stuga. Min! Det är inte meningen att alla ska klampa in på mitt eget teritorium!'' Morrade hon trött och skakade på huvudet.
''Jag visste att du ofta fnös men...i sömnen? är det någon Zeus-barn- grej?'' sa jag och fick en lite putt på axeln. Lika vänskapligt slog jag tillbaks.
Jag antog en Allvarlig-Annabeth-min, och rätade på ryggen.
''Vi måste fara! Clarisse la Rue mördar oss annars!'' sa jag med en tjock och spelad röst. ''Hon vill att vi ska typ packa och nått liknande bla-bla-bla... Du vet hur hon är.''
Hazel grymtade och dök ned under täcket. Jag flinade retsamt åt min vän.
''Du ska ju vara den pigga av oss''
''Va?! Nej du är den där idioten som tar risker. Och jag...''
''...är inte mycket bättre.'' fyllde jag i och backade ett steg eftersom att chansen att bli bombad med kuddar var stor.
Efter att ha dividerat med Hazel om allt och inget så flög jag ut ur stugan.
Clarisse hade fixat en besättning-vilket bara bestod av biffig syskon från Aresstugan som antagligen inte var särskillt smarta- som hon 'nogrant' hade valt ut. Låter Precis som tjejen som stack mig med ett elspjut.
Percy och Annabeth haade tjatat på mig så fort dem fick chansen. Varken Hazel eller Thantalos hade fått någon ro heller. Antagligen ville min bror sjöborre inte ta en risk att prata med en koncentrerad Clarisse. Om jag visste honom rätt skulle Percy antagligen åka strax efter oss. Hur hade jag ingen aning om men jag var säker på att de kom på något snart. Eftersom att 1) De hade percy som antagligen kunde få dem att rida på en våg eller något. 2) Annabeth hade Alltid en plan. 3) Eh...finns ingen anledning 3.
Connor kom springande emot mig med ett busigt leende. ''Clarisse tänker dumpa er på en ö så fort ni kommer till en'' flinade han och jag stannade upp. Antagligen hade jag sätt vettskrämt eller galen ut för Stoll flinade ännu mer. ''Skäämta bara''
Just då kunde jag inte låta bli att tänka på några karaktärer. Fred och George Weasley.
''Du Clarisse vågar inte göra det'' flinade jag och log triumferande av tanken på gårdagens händelse.
''På tal om Aresbarn...Måste sticka!'' Mumlade han och sprang iväg. Tokstolle, tänkte jag.