Forbidden love between the dark and the light side [PRIVAT Memory & Zora]

Jane gick lugnt igenom korridoren snabbt.
-Nej han bryr sig inte alla om sånt. Vi bugar ej inför varandra.
Sa hon artigt och gick vid hans sida nu, hon log till emot honom.
-Du kan få den. Jag har ingem användning av det
Sa hon ärlig nu och log

Alec såg direkt på hennes hand sen på henne igen.
Tack. Men jag kommer ändå inte sörja
Sa han och drog försiktigt åt sig sin hand

Han nöjde sig med att nicka till svar angående det första hon sa. Det var en lättnad att Alec inte brydde sig om ifall man bugade inför honom eller ej, eftersom Blaze inte gjort det hittills. Det var en sak som skiljde de två kungadömen åt: hemma hos ljusalverna bugade man alltid inför de kungliga. Det var en lustig tanke att han inom kort skulle buga inför sin bästa vän. Men kände han Jessa rätt skulle hon redan efter första gången be honom att inte buga för henne igen.
"Men vill du inte ha den kvar till minne av honom?" frågade han sedan. Hon kanske inte hade någon användning av tröjan längre men den skulle ju ändå kanske påminna henne om Owen.


Då han en kort stund senare drog åt sig sin hand bet hon sig lätt i läppen. Hon borde ha tänkt sig för. Han var ju helt klart inte van vid att man visade känslor. "Han var ju din far," påpekade hon, som om han inte själv vore medveten om den saken, "det är okej att visa sina känslor, Alec. Det är ingen svaghet." Nu upprepade hon sig för åtminstone tredje gången sedan hon träffat honom, men av någon anledning var hon fast inställd på att få honom övertygad om att det inte var fel att fälla en tår, att sörja eller vara glad. Det om någonting var styrka.

Jane kollade runt lite grann. Hon gick emot rummet och kom snart fram.
-minnen nej. Jag har mitt halsband och jag vet min skyldighet att gå vidare och gifta mig med en ny man och dö av födda hans barn
Muttrar hon och öppnar sin rums dörr. Direkt såg man hue prydligt hon hade det i vanligt fall. Hon klev in
-kom in.
Sa hon direkt och öppnar sin garderob för ta fram tröjan och även måste hon byta om..

Alec lyssnar och såg på henne mjukt.
-Som sagt att visa känslor är svagt enligt miTT dolk och jag tänker inte heller trotsa mitt folk
S han mjukt

Blaze hade inte lagt märke till att han tuggat på sin underläpp förrän den började blöda. Han strök med tungan över det ömma stället och rynkade lite på näsan då han kände blodsmaken.
"Du har honom i ditt hjärta, i alla fall," försökte han. Det lät sorgligt i hans öron att kvinnornas skyldighet här var att bara sådär gå vidare om hennes före detta fästman dött.
"Får ni själva välja vem ni gifter er med?" Blaze var medveten om att han ställde många frågor men det var det enda sättet för honom att försöka lära känna henne och mörkerriket. Han hade förstått att de kungliga inte hade rättighet att välja själva vem de gifte sig med, men gällde samma princip de av lägre rang? Han stängde dörren efter sig och lutade sig mot väggen.


"Du trotsar väl inte ditt folk genom att visa känslor?" Jessa la huvudet på sned och iakttog honom fundersamt. Hon vände sedan blicken till sin kopp med te och smuttade på den varma drycken. Hon sa ingenting mer angående den saken - hon kunde inte ändra på honom. Han och hans folk var uppfostrade på ett annorlunda sätt än vad hon var och det var något hon fick respektera.

Jane kolade på henne lugnt och tog ut tröjan och gav honom den lugnt och log till.
Mitt smycke har honom med sig och nej jag får ej välja. Kvinnor får ej välja även om jag vill kommentar ej få. Då kommer jag förvissas
Sa hon tyst o häck la sen frmatid en klänning som var o vågad.


Alec såg på henne
Enligt min far var det så
Sa han ärligt och såg på henne.
-Jag kan ej
Sa ahb

Tacksamt tog han emot tröjan. Lite tveksam och osäker var han på att byta om inför henne, men det var inte som om hon skulle se någonting annat än hans överkropp så det kanske inte var så farligt. Han tog av sig sin egna tröja och släppte ner den på golvet innan han drog den Jane gett honom över huvudet.
"Kvinnor får ej välja?" upprepade han med en rynka i pannan. Det var verkligen tråkigt för honom att höra.


Hon hade trott att han skulle släppa ämnet men icke. Jessa vilade än en gång sin blick på honom.
"Du är inte som din far, Alec," påminde hon honom vänligt. Nu kände hon ju inte alls till hans far men hon var säker på att Alec inte var ett med honom, att de inte delat åsikter om precis allting. Alla gjorde sina egna val, det de ansåg vara bäst.

Jane hade av hänsyn gått undandra lite grann för att byta om med. Hon blev snart klar och log till när hon blev klar.
Kan du knäppa?
Frågade hon och vände sig emot honom så henes bara rygg syntes. Man såg ärr men även runor.


Alec kollade på henne nu och log lite grann.
-Jag kanske inte e men ifrågasätta min fars uppfostran gör ont
Sa han

Han nöjde sig med att bara nicka till svar. Han iakttog de synliga runorna en stund innan han började knäppa knapparna till hennes klänning. När han var klar drog han upp tröjärmen för att visa henne exempel på runorna ljusalverna hade.
"De är likadana som de ni har bara att våra är väldigt ljusa," förklarade han med ett prövande leende mot henne.


Jessa var inte riktigt säker på vad han menade med det han sa. Tyckte han inte om att hon ifrågasatte hans fars uppfostran eller var det han som inte ville göra det? Han kanske var rädd för att göra förändringar. Hon gav honom en sympatisk blick. "Jag förstår," försäkrade hon honom, "jag menade inte att du behöver ändra på någonting. Jag ville bara se att du förstår att du inte är som din far och du inte är skyldig honom eller någon annan att fortsätta med samma principer som hittills."

Jane kolade direkt på honom och hans runor. Hon tog försiktigt teg i hans arm och drog fingrarna över den ljusa rinna och såg förvånat på honom.
-Varför e den så ljus?
Frågade hon nu nyfiket

Alec såg på henne.
Jag e bara rädd för nya saker
Sa hab ärligt och såg på henne

Blaze blev smått överrumplad av hennes fråga. Han hade aldrig tänkt på varför ljusalvernas runor var ljusa. Kanske de skulle representera dem på något sätt - att de var goda? Men den teorin lät inte särskilt trovärdig i hans öron eftersom han inte längre kunde påstå att Jane var ond bara för att hon hade svarta runor.
"Jag vet faktiskt inte," erkände han.


Hon kände väldigt starkt medlidande för Alec. Trots att hon inte kände honom något vidare och inte visste mycket om honom, så förstod hon av det hon sett att han inte hade det så lätt.
"Men du är inte ensam." Han hade ju i alla fall Jane. Och han skulle ju ha hennes stöd också från och med nu.
"Du kan alltid vända dig till mig om det är något," tillade hon. De skulle ju samarbeta och kunde hon hjälpa honom på något annat sätt gjorde hon gärna det. Att kunna hjälpa andra var något hon blev glad över. Det var givande.