~Bayrios~ [Fantasy Roll]

Arya nickade kort. Även om beskedet var väntat kändes situationen mycket tung. Ingen av kungarna var villig att samarbeta med den andra och det skulle leda båda folken i döden.
Arya suckade.
"Jag är ledsen, det samma hände för mig, ingen av kungligheterna var särsklit...muntra, när jag nämnde det hela..."
Hon ville inte gå in på några detaljer eftersom det då skulle vara lätt att lista ut hennes relation till regenterna.
Arya fingrade med sitt hår, som hon ofta gjorde när hon var närvös eller funderade över något.
Men nu kom hon inte på något. Det såg hopplöst ut.
"Vad ska vi göra? Finns det något annat sätt vi kan få dem att i varje fall tala med varandra?" frågade Arya, mest till sig själv.

Arya förvånades lite när Erik lade sin hand på hennes axel. De kändes betryggande på något sett men också lite skumt. De kände ju knappt varandra. Men Arya gillade det, ingen på hovet förutom Parvati och Ravi vågade knappt röra henne. Eftersom hon så ofta uppträdde ganska bittert var många rädda att man skulle irritera henne vid beröring. Men tvärt om var Arya en person som gillade närhet och irriterade sig merr på när folk tog ut stora svängar runt henne när hon passerade i korridorerna.
Hon log och släppte sitt hår.
"Vi behöver ett sett att bevisa att vi behöver varandra" sade Arya och lade sin hand över hans, "Hittar vi det tror jag att vi kommer klara det"

Arya nickade.
"I krig finns inga riktiga hjältar, bara starka överlevare och dödsdömda" sade hon likgilltligt, "Jag slutade drömma när jag var elva, det kändes meningslöst på något sett...man måste vakna upp pch leva i nuet om man vill komma någon vart"
Arya hade aldrig gillat sin egen livssyn. Den kändes på ett sett kall och bitter, men sedan hennes föräldrar dött hade också livet känts lite så. Kallt och bittert.
"Jag kunde få träden att böja sig över elden så att röken inte syns men, det skulle bli väldigt rökigt..." Arya såg upp på Erik.
Det slog henne igen hur stilig han var...
Han ser lite för ung ut för att kunna säga "ung och dum" om sitt tidigare jag... Tanken fick henne att fundera, hur gammal var Erik egetligen?
"På tal om ålder, hur gammal är du?"

Erik blev ledsen över att höra om Aryas livssyn, men samtidigt ville han inte lägga sig i då han inte riktigt kände henne på det sättet. Han önskade att han gjorde det, men så var inte verkligheten som de befann sig i.
"Bra idé att använda träd..." Erik funderade lite, "vi skulle kunna bygg anågot skydd med hål i toppen, för att släppa ut röken för den syns inte, det är bara skenet från lågorna som syns när de tär så här mörkt och hela himlen lyser röd där borta," sade han och pekade mot stridsfältet. För en sekund fick han dåligt samvete av att veta att han inte var där och slogs för deras värld, men han visste samtidigt att detta just nu var viktigare för att säkra deras överlevnad och Mongralernas undergång.

Erik skakade på huvudet då han mindes att Arya frågade om hans ålder.
"57, du?" sade Erik och tittade nyfiket på Arya innan han skamset mindes att hans mor gång på gång uttryckt att man aldrig frågar en kvinna om hennes ålder. Men nu var frågan redan ställd så Erik inväntade Aryas svar istället för att irritera sig över att han hade glömt en sådan simpel etikett.

Arya höjde lite förvånat på ena ögonbrynet. Hon hade trott att Erik var yngre.
När han frågade om hur gammal hon var blev hon inte alls irriterad eller obekväm, utan glad över att han frågat.
Arya var inte en kvinna som ogillade att åldras, tvärt om, ju äldre folk trodde hon var desto stoltare blev hon. Ålder för henne innebar i de flesta fall klokhet.
"48" svarade hon obekymrat.
Sedan mindes hon att hon aldrig talat om för någon vart hon begett sig. Mörkret låg redan tätt i gläntan och man hade antagligen börjat undra var drottningens systerdotter tagit vägen någonstans.
"Jag vet inte om det är en bra idé att tända en brasa, jag sa aldrig till någon vart jag skulle innan jag kom hit..." en bekymrad rynka visade sig i hennes panna när hon talade, "Jag måste nog snart återvända igen"
Något inom Arya sade emot hennes ord. Hon ville stanna i gläntan med Erik, av någon underlig anledning...

Erik nickade mot Arya, han visste inte vad han skulle säga. Att höra att hon skulle bege sig ut igen fick något att knyta sig i hans mage. Han ville att hon skulle stanna där de var, så han kunde beskydda henne. Det var ett starkt behov som hade vuxit inom honom ända sedan han såg Arya första gången. Men Erik visste att det inte var en möjlighet och att det fanns viktigare saker att tänka på, som hur vi sak få kungarna att samarbeta...
"Du har nog rätt, Freja vet att jag är här så för mig är det ganska lugnt men många skulle nog börja undra och vill inte att de ska få fel tankar." sade Erik och gav Arya ett lågmält leende.
"Men, vi måste försöka komma på ett sätt, någon chans, som kan få våra kungar att samarbeta..." Eriks röst var hastad då han sade det sista.

När Erik berättade att någon visste vart han befann sig kände Arya en stark känsla av...avundsjuka? Arya var inte en person som lätt blev avundsjuk på någon eller något, men namnet Erik sagt lät som ett kvinnonamn. Var Freja hans fru kanske? Hon förstod inte varför men tanken på att Erik kunde vara gift gjorde henne...arg. Varför då?
Arya såg bort från Eriks ansikte och gjorde en ilsken grimas när han inte såg. Inte säker på varför.
Ett par sekunder senare när Arya lyckats få kontroll på sina känslor och kunde titta på Erik utan ilska i blicken tog en idé fart i hennes huvud.
"Kanske vi kunde..." Arya fingrade med sitt hår igen, "Lura dem på något sett...locka hit dem eller något?"