Prs Wolf och Dragon Fantasy

Sidara rynkade lätt på pannan men nickade långsamt.
"Om du kan förvänta dig vad som helst då. För som du begriper kan jag knappast ta något stort och värdefullt." hon log snett och såg på honom. Det hela gjorde henne upprymd att göra något olagligt, det pirrade i kroppen. Sedan kändes det som om hon behövde bevisa något för honom, att hon minsann också dög. Varför visste hon inte, men sedan ville hon göra så många saker som möjligt då hennes tid sakta rann ut. Hon kände det vid vart rosslande andetag.
Sidara följde hans blick och långt där borta såg hon något mörkt som troligen kunde liknas vid en skog. Då de skulle komma fram skulle det säkert ha börjat mörkna och det skulle vara tid för mat och sömn. Hennes tomma mage längtade efter mat, kanske fanns det bär eller något?
"Du då?" frågade hon något förvånat.
"Sover inte du?" demoner kanske inte sov på samma vis som människor.

Claurus blick mörknade.
"Inte längre", sade han och blinkade långsamt. Han ville inte påminnas om det faktum att han inte kunde sova en natt utan att vakna av mardrömmar. Även om demoner inte behövde sova var han bara hälften demon och hans mänskliga halva plågade honom med trötthet och utmattning. Lyckligtvis hade han inte lika stort behov av sömn som en människa, men han blev trött och en full natts sömn var något han suktade efter, men inte kunde få. Han skyndade sig att byta ämne.
"Jag är hungrig. Kan du jaga?" sade han och vände sig åter till Sidara.

"Okej" svarade Sidara långsamt och betraktade honom. Något var fel, men hon hade ingen aning och visste inte heller om hon borde veta det, om hon ville. Hon var ännu på sin vakt mot honom, hon visste inte vad han hade för krafter och hur han skulle använda dem om han blev arg.
"Men om du skulle behöva det......" sa hon tvekande och såg på honom.
"Jag kan då vara vaken, eller vad du vill." hon visste inte vad hans ord innebar men ville hjälpa honom, visa att hon fanns där om han ville.
Då han bytte ämne till mat kunde hon inte annat n nicka medhållande. Hon var också hungrig, hon kunde inte påminna sig när hon varit mätt senast heller. Förr i arenan hade hon nästan bara bestått av seniga muskler och knappt något fett på kroppen. Nu hade hon magrat och musklerna börjat förtvina då hon inte använde dem på samma vis.
"Jag vet inte. Jag har dödat djur i arenan och så, men inte mer. Det var förbjudet att döda och jaga djur där jag bodde, för vår samhällsklass." hon hade heller inte haft tid till det då hon skött sin syster och hon ville heller inte hamna i fängelse och riskera sin systers död.

Det Sidara sagt hade förvånat Claurus. Han visste att hon var mer sympatisk än han, men han hade inte väntat sig att hon skulle offra sin värdefulla sömn för hans skull. Han svarade henne dock inte. Även om han tackat ja hade hennes erbjudande och hjälp bara gått till spillo.
Hans öron fångade plötsligt upp ett porlande ljud och då och då ett svagt plask. Det var mycket möjligt att det var laxar som simmat upp i en fors eller ström för att leka. Han sneglade på lövet i Sidaras hår.
"Jag hör ljudet av rinnande vatten. Om det finns fisk i det kan du säkert fånga några med spjutet", sade han. Skogen hade vuxit och var inte längre bara en rand vid horisonten. De var nästan framme vid den mörka, gröna väggen av träd.

De var snart framme vid skogen och skymningen hade sänkt sig över slätten som låg bakom dem och skogen som nu höjde sig mörk över dem. Eller ja skymning och skymning, på sommaren blev det inte mer än skymning och knappt mörkt.
Hon hörde vattnet senare än honom, antingen för att människor hade sämre hörsel eller för att hon själv hade det.
Sidara styr stegen dit och tar av sig hårspännet som var format som ett löv.
"Så som man gjorde förr i världen? Som i sagorna?" frågade hon och betraktade vattnet framför dem, såg fiskarna leka i strömmen. Hon undrade hur strömt det var då hon var tvungen att stå i vattnet och hon kunde heller inte simma.
"Hur gör jag?" frågade hon istället och räckte honom hårspännet så det skulle kunna bli ett spjut.
"Undertiden kan du finna en bra lägerplats, göra upp en eld och samla ved." sa hon åt honom. Kanske han kunde samla annat ätbart med?

Det var uppenbart att Sidara var en isolerad stadsunge. Att fånga fisk i en ström var något Claurus hade lärt sig tidigt under sina år i barnhem. De som inte kunde det svalt.
"Visst, som i sagorna." Han drog upp sin yukata så att den inte skulle bli blöt och vadade ut i vattnet. Det var strömt, men klart och grunt, så det skulle inte bli några problem för Sidara.
"Fisken simmar mot strömmen. När de blir trötta glider de tillbaka innan de försöker igen. När du ser att en fisk vänder är de som svagast och lättast att fånga. Håll spjutet ovanför huvudet och kör ner den i fiskens rygg." Han låtsades hålla ett spjut och demonstrerade hur hon skulle svinga det.
"När du har en fisk tar du upp spjutet sidledes, annars trillar den av", sade han och vadade tillbaka upp på stranden. Han sträckte ut handen framför hårspännet och det förvandlades till ett spjut i hennes händer. Sedan gick han därifrån och lämnade Sidara ensam vid forsen.

Sidara lyssnar uppmärksamt på det han har att säga. Hon hade ingen aning om detta och bara att vara ute i skogen var något nytt för henne. Hon var van vid stadens slumkvarter och arenan, mer än så hade inte hennes värld varit. När hon var liten hade hon lekt bland gränderna och jagat råttor. Livet hade tydligt sett olika ut för dem och hon var tacksam för de kunskaper han gav henne.
Det var först han hade gått hon började röra på sig, hon ville inte göra bort sig inför honom. Hon ville inte visa sig svag eller dum och hon ville kunna behärska allt. Så som i arenan hade hon lärt sig det, men även i hur man underhöll en publik, men detta var nytt för henne.
Hon börjar med att snöra av sig skorna och ta av sig byxorna för att de inte skulle bli blöta. Trevande går hon sedan ner i vattnet, det var kyligt och strömmen var stark. Hon hade aldrig varit i ett vattendrag som detta och vattnets kraft skrämde henne. Sedan såg hon fiskarna och ville helst skrika då en av dem nuddade hennes ben då den for förbi.

Claurus gick uppströms en bit tills han hittade en öppen yta bredvid forsen. Marken var sandig och platt, så det var ett perfekt ställe att göra upp eld på. Eftersom det var vindstilla bland träden behövde han inte ordna så att det var lä heller. Han steg i sina sandaler igen och gick in i skogen. Det var gott om pinnar och kvistar på marken och han hade dessutom turen att hitta fnöske.
Han återvände till lägerplatsen och dumpade sina bördor på marken. Hela tiden hade han ett vakande öra mot platsen Sidara var på. Ifall något hände ville han veta det direkt. Han hade trots allt ingen nytta av henne död och... Han tyckte om att ha henne nära.
Claurus skakade av sig tankarna och återgick till sin uppgift. Att göra upp eld, inget han inte hade gjort förut. Även om konsten att frambringa eld var en av de mest simpla sakerna inom svartkonst hade han aldrig kunnat behärska det och han skämdes lite över det.

Efter ett åtal misslyckade försök att få en fisk på spjutet lyckades hon äntligen. Vattnet gjorde att fisken såg ut att simma på ett annat ställe än vad den egentligen gjorde. Hade hon gått i skolan hade hon lärt sig vad detta berodde på. Men hon hade inte gjort det, hon kunde läsa, skriva och räkna hjälpligt men inte mer än så. Istället hade hon tidigt börjat arbeta som diverse lågavlönande jobb, exempelvis springflicka m.m. Innan hon utvecklats till kvinna hade det varit svårt med jobb, sedan hade hennes karriär tagit nya vändningar då hon tjänade bättre på att sälja sin kropp. Det var så hon hade kommit in i arenan då en av hennes kunder hade fått in henne där. Det hade varit hennes bästa jobb och hon hade känt sig uppskattad.
Men nu stod hon här, i vattnet för att få fisk och ingen stad i närheten. Bara en stor tyst något skrämmande skog och ändå kände hon friheten om sig.
Då hon väl fångat sin fisk var hon nära att tappa den igen, fisken rörde på sig. Den sprattlade till och Sidara fick ur sig ett halvkvävt skrik som hon genast kvävde. Hon hade inte sett en levande fisk förr och var inte beredd på att den skulle röra sig trots att den hade ett spjut rakt igenom sig. Hon kastade upp fisken på land och fortsatte, det tog ett tag men efter massa misslyckanden låg snart där fyra fiskar åt dem. Hon log, nu kanske Claurus skulle bli nöjd över henne. Varför det var så viktigt att han skulle bli nöjd visste hon inte, men hon ville inte bli en börda för honom, någon han tillsist skulle lämna. Åter trär hon upp alla fiskar på spjutet och bär byxor och skor i andra handen för att fötter och ben skulle torka. Sedan börjar hon gå åt det håll han försvunnit. Att gå barfota och i skog där det fanns, rötter, grenar och annat var inte det enklaste hon varit med om hon som var van vid staden och dess gator.

Claurus hade just fått fram en liten boll av eld mellan sina händer när Sidaras skrik brutit hans koncentration och släckt elden. Eftersom skriket varit kort och plötsligt gissade han att något överraskat henne och att han inte behövde springa dit och rädda henne. Med tanke på detta blev han därför bara irriterad över att hennes skrik avbrutit honom.
Han suckade och slog ihop händerna igen. Sakta och skakigt drog han isär dem. Smala flammor trädde fram ur hans handflator och han sänkte försiktigt ned dem mot veden. Det tog ett tag, men han lyckades på fyr på träet och när han hörde Sidaras fotsteg närma sig kunde han stolt säga att han fått igång en duglig brasa.