l o s t - öppet rollspel

Stranden sträcker sig i sicksack-rörelser och står hon längst ute på en vik kan hon se nästa vik sticka fram halvt dold bakom träden. Himlen är blå och molnfri på hennes högra sida där havet också finns men på den vänstra sidan täcker träden precis för solen. Valeria måste gå långt innan solen långsamt börjar bryta igenom det håliga trädtaket och tunt glittrigt ljus börjar sticka henne i ögonen. Det irriterar henne och hon måste stänga sina ögon. Då haglar minnena tillbaka och hon finner sig i sitt säte ombord på flygplanet igen. Hon minns att hon tog ett djupt andetag och stängde sina ögon när saker blev obehagliga och nu är hon här. Hon har ingen aning om hur mycket tid som fortgått sen dess. Hittills har hon varken sett flygplansdelar eller människor.
Hon försöker komma ihåg solens varv på himlen och i sin tur få reda på åt vilket väderstreck hon går mot.
"Väst... och sen öst...", tänker hon. Hon biter sig i läppen - den känns som reptilskinn. "Nej, öst och sen väst var det", tänker hon och känner sig mer bestämd.
Valeria drar i det gröna linnet som klistrat sig mot huden. Snart går det inte att urskilja vattnet från svettet. Hon skulle vilja dra av sig alla plagg och gå naken men tanken övervägs inte, då hon inte är helt säker ännu ifall det finns andra människor i närheten. Inom sig har hon nog redan insett att det är en ö hon står på men hon vill fortfarande tro att hon är på en strand i ett okänt land istället. Annars kommer hon nog vara illa ute väldigt snart. Det finns något särskilt som någon i mycket varmt klimat inte kan gå utan särskilt länge. I hennes tröga tankegångar vet hon vad hon först kommer behöva hitta. Detta något måste hon börja söka efter genast. Hon vet att det är något som kan ta många timmar om inte dagar, att få tag i och hon känner redan att hennes kropp är som lutande från en klippa.
Valeria önskar att hon kunde finkamma hela stranden men nu har hon inget annat val än att gå in i djungeln. Hon hoppas kunna se något spår efter en packning eller få tag i en människa snart.

Allteftersom tiden går blir hon mer osäker på sig själv och vad hon borde göra. Fortsätta tillbaka till platsen hon vaknade upp på, trots att det snart borde vara en dagsvandring bort - och leta efter packningar, fortsätta vandra längs havets sida för att mirakulöst hitta en stor hög med vattenflaskor, eller göra som det hon nu gjort i flera timmar utan någon lycka och leta efter vatten. Ju längre in hon kommer, desto svårare blir det att hitta tillbaka ut igen. Hon känner av växter upp till knäna och det räcker med att bara snurra runt med ögonen öppna för att glömma bort åt vilket håll man kom ifrån. Allt ser likadant ut från vrå till vrå. Tiden fortsätter att gå. När hon kommer ut till en öppen glänta har hon nästan nått sin bristningspunkt, bestämmer hon sig för att hämta andan och vila en stund. Valeria lägger sig ner med ryggen ner i mossan och faller till sömns. Hon hoppas att hon kommer orka fortsätta så snart hon vaknar.


---

Jag vet att jag inte är trådskaparen och borde inte sätta regler men jag tycker att det är rätt viktigt att hinta med.
Försök att inte göra din karaktär till en Mary Sue, en karaktär som är bra på allt, inga svagheter, inga brister. En karaktär som klarar sig ur alla situationer utan en skråma - en karaktär som är felfri helt enkelt. Det är klart att de får ha lite tur såklart (rent realistiskt borde de flesta ha dött eller blivit svårt skadade från en flygkrasch) men håll det realistiskt. Försök tänka på hur du själv skulle agerat i olika scenarion. Det är inte kul att rollspela med någon som alltid klarar allt. Det får karaktären att verka lite "platt".
Inget power play heller (att man tar över någon annans karaktär).
Nu är detta inte menat åt någon men det är bara en regel jag tyckte borde vara värd att tänka lite på. ^^

De främmande trädens svalkande skuggor kyler ner Jocelyns armar och hals, men resten av henne dryper av svett. Hon stannar, drar av sig även sitt linne. (dehär låter som en dålig porrfilm srynotsry HAHA). Under linnet har hon på sig en svart BH med nitar på axelbanden.
Hon vet inte vad hon ska göra, hon ångrar att hon inte gick åt andra hållet, mot de andra människorna. Även om hon aldrig gillat människor så vill hon inte vara ensam just nu. Hon känner att det blir svalare och svalare medan hon går Medan hon går kliar hon sig förstrött på armen, och inser inte att hon rivit upp ett sår förrän hennes hand är täckt i blod. ’’Helvete’’ muttrade hon, varför.
Två minuter senare har Jocelyn tagit upp ett bandage ur sin väska och virat det runt sin blödande arm.
vad fan ska jag göra nu
’’Jocelyn, du vet att du måste gå tillbaka, du kan inte vara ensam här’’ säger rösten i hennes huvud.
Hon svarar rakt ut i skogen.
-Jag tänker inte gå tillbaka
Hon har inte rökt något mer sen den förra ciggen på stranden, men hon tar upp en ny nu. När hon drar första blosset inser hon hur törstig hon är, men hon vill inte slösa på energidrickan hon har, vatten är bättre. Samtidigt som hon tänker det ser hon något bara några meter bort från sig, mitt i gläntan hon befinner sig i. Det är en blond flicka som ligger med ansiktet ner i mossan, hon ser död ut. Jocelyns första tanke är att det är någon som var med i flygplanet, det måste det vara. Men hon ser inget blod, inga skador på kroppen.
-ey du?
Hon sparkar löst på flickans kropp, hoppas att hon ska vakna. Inget händer.
vad fan ska jag göra nu
Hon vänder flickan över på rygg och möts av ett gulligt ansikte och slutna ögon. Men hon andas, även om det är svagt.
Vatten? Hon har fortfarande inget.
Hon bestämmer sig för att slösa en av energidrickorna i alla fall, hon vill verkligen inte vara ensam nu. Men först måste hon lyckas väcka flickan.

Seth märker hur Nathan medvetet undviker hans blick, hur axlarna skjuts upp en aning under hans arm. Vid "hur ska vi alla klara oss om vi beter oss som tolvåringar?" frustar han till av skratt, ska just påpeka att alla faktiskt inte behöver klara sig - ju färre människor ju mer mat till var och en - när Nathan reser sig upp och börjar samla ihop sina saker.
Han biter sig en aning besviket i läppen, handen dras än en gång automatiskt till högerarmen, men han stänger av tankarna och fokuserar blicken. Högt upp, eld, andra människor. Check på den.
Han fyller på sina flaskor och vandrar efter de andra. De går under tystnad, fötterna sjunker gång på gång ner i leran och Seths Dr.Martens i tyg blir dyngsura Han saknar sin musik. Fall out boy, The Smiths, My chemical romance och U2. Rätt musik på tillräckligt hög volym kan få jorden att sluta snurra. Eller i alla fall tankarna.
Det brakar plötsligt till i ett träd ett tiotal meter ifrån dem och något - någon? - faller till marken. Seth stannar upp och möter förvirrat de andras blickar. Vad fan var det där?

Valeria är, mer illamående än tidigare, och halsen känns som om hon käkat sand. Upprepade träffar mot hennes kropp tvingar henne att vakna och sätter henne på dåligt humör.
"Vafan"?!
Hon hatar människor, speciellt barn och personer som är yngre än henne. De är störiga, lata och helt värdelösa för hennes behov. De kan inte utföra instruktioner korrekt och lyssnar aldrig. De är av lägre klass. "Att de ens vågar..." I hennes huvud tror hon genast att det är någon jobbig unge som hennes föräldrar släppt in i huset - men sen minns hon. Hon skulle precis resa sig och klösa sönder personens ansikte för att lära den en läxa - men sen så ser hon människan som står där och väl sittande blir hon väldigt fundersam.
"Men vad tråkigt då", säger hon cyniskt. "Fler än jag överlevde... Jag som ville vara själv."
Valeria ler maniskt och det skimrar i hennes ögon. Nu undrar hon vad det här är för person.

Gruppen rör sig i tystnad, bortsett från det klafsandet ljudet av deras fötter när de sjönk ner i leran och deras ansträngda andetag.
Nathan och resten av gruppen stannar plötsligt till när något, eller någon, ramlar ner från ett träd ett par meter bort. Endast utav reflex börjar Nathan springa dit, ser en yngre tjej (Tey) ligga ner på marken vid trädets rötter.
Nathan sätter sig på knä bredvid henne, sätter ena handen mot hennes bakhuvud som stöd och den andre mellan hennes skulderblad. Han hjälper henne sätta sig upp.
“Hur är det? Gick det bra?” frågar han med en rynkad panna och en orolig ton i rösten. Han kollar bak mot resten av gruppen, som börjar röra sig mot honom och flickan (?).
Flickan (Tey) verkar ha klarat sig rätt så bra och är vid medvetandet.
“Mitt namn är Nathan. De här bakom mig är Seth, Nikki och Jane. Kommer du också från flygplanskraschen?” frågar han. När han presenterar var och en pekar han på de.
“Vi är på väg upp mot bergen skulle jag tro, eller ja - vi försöker i alla fall hitta högre marker och försöka tända någon slags eld för att se om det kan finnas några fler på ön.” berättar han, och ler mot flickan.

(det blev skit men det får ni leva med.)

Jag blev väldigt ambitiös och har precis kollat på en dokumentär (ja en sann historia) om Julianne Koepcke. Bara 17 år var hon ombord på ett flygplan när blixten slog ner i vingen och planet bröts i halvor som kraschade i regnskogen. Hon slets ut ur planet i bara sitt säte och klarade sig med två skärsår, ett svullet öga och nyckelbenet brutet på ett fall av 3 km(?). Hon var den enda överlevaren. Där överlevde hon 11 dagar i vildmarken tills hon lyckades ta sig till civilisationen.

Dokumentären är 1:06:10 lång och är från år 2000 och berättar om hur hon klarade sig och vad hon gjorde under sina dagar i skogen samt besöker hon platsen igen efter många år. Den är lång men så intressant!

Jag blir väldigt fascinerad av överlevnadssituationer och hur vi helt drastiskt kan slitas från vår "bekväma vardag" och kastas in i stenåldern. Jag rekommenderar den jättemycket till den som är intresserad. Både för att den är kanske lite inspirerande till rollspelet (?) men också extremt stark.
Det är så ofattbart vad en människa kan överleva!



Artiklar:
http://www.bbc.com/news/magazine-17476615

http://www.dailymail.co.uk/news/article-2418765/Juliane-Koepcke-fell-10-000ft-earth-plane-crash-lived.html

Jag hittade henne från början i en kort Buzzfeed-video:

(Faktiskt jättebra att du länkar sånt till rollspelet, Li! Tänk dock på att alla era karaktärer kan inte ha överlevnadserfarenheter sen innan, så att ni vet. De är helt vanliga ungdomar, precis som oss!
Kom även ihåg regeln, ett inlägg per vecka!)

''Jag som ville vara själv''
När främlingen säger det ler Jocelyn bara mot henne.
''Gråt då, hade du varit ensam hade du varit rätt död'' säger hon och kastar en monster på marken framför flickan. Jocelyn lägger inte ifrån sig några av sina saker, hon litar inte på denna person. Varför skulle hon?
Hon tänker på de andra personerna hon sett i skogen, funderar på att försöka hitta dem men ångrar sig. Stora grupper har aldrig varit hennes grej, hon har alltid lyckats hamna i slagsmål.
''Om du så gärna vill va ensam kan jag dra, men det lär inte bli så bra för dig. Om du inte är självmordsbenägen förstås.'' säger Jocelyn med ett sarkastiskt leende.

(sry för kort o dåligt lmao)

Valeria gör en låtsasgråtande gest. Hon plockar upp drycken och tar en slurk. Det duger, tänker hon. Valeria gillar att personen ställer frågan - det borde vara lätt att göra sig av med henne senare när hon tröttnat på hennes sällskap. Men tills vidare kanske hon kan komma till bra användning.
"Vi kan väl ingå i en pakt tills vidare", säger hon obrytt. "Har du något namn"?
Det sista säger hon som om hon antog att hon inte hade något.

(Nej, det är bra!)

Nikki hade bara följt efter dom andra i gruppen. Hon höll sig i bakgrunden och rökte medans hon med nöje följde allt som hände. Hon gav ifrån sig små flin lite då och då bara för nöjes skull. Hon gillade verkligen inte det här att vara ute mitt i ingenstans och inte ha någon täckning. Med ett suck slängde hon iväg ciggen och drog handen genom håret med åt en suck igen.
" Alltså om vi bara ska gå i tystnad dör jag av tråkighet, kan vi inte typ berätta om oss själva så alla lär känna varandra" sa Nikki med dryg röst. Det var en röst hon alltid hade mot nya människor men så fort hon hade lärt känna dom skulle den snälla, hjälpsamma och stöttade Nikki komma fram. Hennes dryghet och kaxighet var bara ett skal och innanför fanns den riktigt Nikki. Hon stannade för att dricka lite ifrån sig vattenflaska och sen för att bättre på läppstiftet.