Phan [prs med Missy The Timelady]

Jag hörde honom men bestämde mig för att inte svara, jag kunde bara inte prata med honom just nu. Tankarna hade inte lugnat ner sig utan hade en skrik-duell i mitt huvud. Jag ville bara att de skulle sluta. Jag lade kudden över huvudet och om Phil verkligen tyckte det var viktigt skulle han få komma och hämta mig.

Jag suckade.
"DAN!" skrek jag onödigt högt medan hjärnan protesterade. jag lämnade allt och gick in till Dans rum. "Dan, jag måste fråga dig en sak. Och jag vill att du svarar ärligt."

Jag tog bort kudden och satte mig upp i sängen. Det var tydligen viktigt och jag orkade inte börja bråka. "Mhmm. Vad är det?"

Jag tog ett andetag.
"Ärdetnågot?alltsåärdutypkärimigellerså?" sa jag snabbt för att få det överstöckat och knep igen ögonen medan jag vänta på svaret.

"Va? Kan du ta det lite långsammare?" Sade jag men jag hade visst hört vad han ville säga frågan var bara vad jag skulle svara. Svarade ja erkände jag det för mig själv och vid den tidpunkten var jag inte beredd att göra det, inte riktigt än. Svarade jag nej så skulle jag ljuga för både mig själv och för honom och det vill jag aldrig göra men va fan svarar man då? Kanske? Vad är det för svar på en sådan fråga? Tankarna for igenom mitt huvud i ljusets hastighet. Men som tur var visste jag att jag inte behövde svara innan han upprepat det an just sade. Dock så kvarstod frågan: Vad ska jag svara?

Jag sucka lite irriterat. Snälla jag vill inte upprepa det hela.
"Är... Du... Kärimig?" jag kunde inte hjälpa det. Det var som att min hjärna valt att säga det snabbt. Jag kollade ned på mina fötter och väntade på att han svara nej.

Då hade jag bestämt mig. Om jag inte kände något så fick det vara så och om jag gjorde det så var det en annan historia och något jag skulle få ta tag i då. Jag suckade och reste mig upp, i min mage hade jag fått en klump av oro och jag hoppades att jag inte skulle fucka upp allt nu. Jag stod nu upp och var inte långt ifrån honom. Jag tog ett steg till och var nu inte mer än tio centimeter ifrån honom. Med min vänstra hand vände jag försiktigt upp hans ansikte mot mig och innan jag visste ordet av det hade jag placerat mina läppar på hans. De var lena och det var som om vi passade ihop perfekt. Detta hade jag drömt om så länge men så mycket hade verkat fel och så många delar av mig hade sagt nej. Innanför mina stängda ögon exploderade det fyrverkerier och jag log när jag drog mig ifrån. "Ja," viskade jag i hans öra.

Jag stirrade på honom i förvirring. Som om hjärnan jobbade så snabbt att man inte ens hann fatta vad som hänt. Drömmer jag? Jag måste drömma, eller?
"Seriöst?" viskade jag och kollade in i hans ögon. Jag ville kyssa hono igen men något sa emot. Tänk om han skoja? Men varför skulle han?
"Varför har du inte sagt tidigare? Jag... Jag..." orden fastna. Han skulle tycka jag var fjantig.

"Jag vet inte," Svarar jag tyst och skäms över att jag inte insett det tidigare. Jag kunde se det i hans blick och det faktum att han inte hade slängt ur mig ur huset att han gillade mig tillbaka och när han började fumla med orden placerade jag ytterligare en kyss på hans läppar för att han inte skulle behöva säga det, inte om han inte kunde. "Ska vi laga de där hamburgarna?"

Jag nickade men gav honom en kyss först.
"du kan tänka", sa jag och gick ut till köket. Okej det var inte så svårt att fråga, eller? Mina tankar drog till kyssen. Den var perfekt, hela Dan var perfekt.