Öppet rollspel - Vikingabyn

"Hur skulle Oden kunna veta det? Han har väl annat för sig i sitt rike än att bry sig om oss simpla människor." sa Eira med ett snett leende på läpparna och betraktade Lopt. Han var en märklig man, det hade hon allt märkt de korta timmarna de mötts.
Hon hade fått kläder, skulle få bad, husrum, mat och nu vapentävling samt att få hämnas på sin broders vägnar, kanske rädda honom. Allt som hon önskat sig och strävat efter hade slagit in tack vare denna man.

(Sorry jag har skrivit innan men märkte nu att det inte kommit fram tydligen)

Tord nickade, "Jag hjälper absolut, jag behöver ändå få några nya elever, de andra slutar komma efter ett tag, jag tror inte att de verkligen förstår filosofin och svårigheten med krig och kämpande" sa Tord med en halvt fundersam min.

Lopt skrattade till.
"Det kanske inte är för konstigt med dig som tränare. Oden bryr sig mer om oss än vad du tror. Vissa av oss är inte så simpla som du kanske tror. Far har faktiskt inte för mycket att göra. Nå, ska vi ge oss av idag eller?" hans blick drogs till Saga.
"Vapenträning. Hur så?"

Eira höjde ett ögonbryn mot Lopt men sa inget. Hon hade sina misstankar, men hon var inte den som avslöjade identiteter. Hon hade hört sägner om att de kunde stiga ner till jorderiket och att hon fått äran att träffa en av dem? Eller två?
Hennes blick fördes mot Tord och det syntes i hennes blick att hon visste vem de var.
Men hon tänkte inte avslöja dem sålänge de inte avslöjdade henne.
"Så frostjättarnas anfall kommer troligen inte som en chock för er?" frågar hon och ser Lopt i ögonen för att få svar på det hon trodde.
Men att ge sig för idag det ville hon, hon var trött, smutsig och utsvulten. Hon hade gått längst vägar hur länge visste hon inte. Men hon var inte pigg på vapenträning idag, men imorgon.

Han flinade emot henne med glimten i ögat. Hon visste vem han var. Bra. Det fick dem att vara litet mer aktsamma.
"Knappast. De har hatat asar och Midgård sedan skapelsen."

"Du säger det, men det är säkerligen sant." svarade hon och log snett mot honom. Hon visste vem han var och han visste det, han visste även vem hon var.
Hon ser på honom åter och bekräftar med en nick.
"Det är sent, mörkret har redan lagt sig och vapenträning kan det inte bli tal om än. Jag har blivit lovad mat, värme, ett bad, sovplats och tak över huvudet. Får jag det följer jag gärna med i ditt uppdrag." svarar hon honom och med en lätt bugning åt honom som ändå en sådan som honom förtjänar.

Han log.
"Du har rätt. Vi borde ge oss av. Tord, imorgon vid halv nio, vid smedjan. Samma för dig." sade han med en blick mot budet, och vände sig emot Saga.
"Du kan också komma, om du har lust." Det var nu ännu mer tydligt att Eivin visste vem han var - han var inte känd för att hålla löften direkt. Han log litet åt nickningen som var en slags bugning. Det var länge sedan någon bugat åt honom, han var ingen populätr gud direkt.

"Ja, kom." log Eira charmerande mot de båda töserna. Något av ett trevligt busträck hon lärt sig under sin resa. Hon visste att hon var mycket stilig och charmerade som man och spelade på det för att få mat eller liknande av kvinnor. Nu ville hon få med dem båda, det kunde bli kul och att kvinnor fick vara med? Tja, hon var ju en själv.
Hon visste väl att Lopt som han kallade sig inte var känd att hålla löften, slug var han likt ormen själv. Men Eira uppskattade honom, uppskattade att han inte var perfekt och något kunde hon känna igen sig i, något hon lärt sig om sig själv under sin resa.
Hon gjorde sig beredd att följa honom till hans hem, till smedjan och det utlovade hon skulle få.

Ivar blev blek som ett lakan.
"Saga.... Nej...."
Saga visste inte vad hon skulle tro. Ville dom ha med en enkel bondflicka som inte var kapabel till nånting? Och det där leendet som den där ynglingen visat kändes konstigt, men välkomnande på nåt sett. Som om han faktiskt ville ha med henne på resan, resan ja. Hon visste inte ens så mycket om det. Hon hade hört orden "ge sig av" och "slåss".
Två av dom saker som Saga någonsin drömt om att få göra.
Och förra gången hon hade haft sin chans hade hon sumpat den. Ville kanske Oden att hon skulle få en till?
Hon log tillbaka, ett snett, kort, stelt leende.
Hon vände blicken till Ivar.
"Nu går vi hem"

Lopt reste sig upp.
"Som sagt, vi borde ge oss av nu. Kommer du?" frågade han med en blick på Eira. Det var dags att dra sig hemåt nu, de skulle bli en lång dag nästa dag.