Mellan taggsvansen02 och Halloumi

Jag vinkar slött tillbaka. Jag försöker också le, men är så trött att jag knappt orkar. Jag känner ögonlocken bli tyngre och tyngre. Jag kan fråga mer om allt om några timmar, men inte nu. Men en sak är konstigt. Det som hade dragit ner henne i sjön hade känts som en människa...

Jag visste att jag säkert skulle ha tid att gå på några lektioner idag och särskilt nu när jag visste att Melanie var okej men jag orkade inte, orkade verkligen inte och de gjorde säkert ändå inget roligt på lektionerna idag. Så när jag kom till sällskapsrummet satte jag mig i en fåtölj och bara satt där, funderade, nynnade för mig själv och var bara allmänt glad. Melanie var okej.

Jag vaknar av en otrolig smärta i ryggen. Jag börjar skrika och så fort jag gör det kommer Pomfrey. Hon frågar vad som hänt, men allt jag kan göra är att skrika "Min rygg!!" Jag börjar skaka våldsamt och svimmar av

Efter ett tag började alla komma tillbaka från sina lektioner och så fort jag såg jag Ali komma in genom ingången och jag nästan sprang fram och kramade henne.
"Hon vaknade! Melanie vaknade!" Säger jag till henne och hon verkar minst lika glad över nyheterna som jag hade blivit. Vi satte oss tillsammans vid ett runt litet bor medans jag förklarade hur jag hade fått reda på det. När jag hade berättat klart gav hon mig alla dagens läxor, detta var jag inte lika exalterad över.

Jag öppnar långsamt ögonen och hör lågmälda röster prata vid fotändan av hennes säng. Jag blinkar några gånger. Jag ser professorMcGonagall, snape och Dumbledore. Madam Pomfrey är också där. "Min rygg gör ont" nästan viskar jag fram. Alla vänder blicken mot mig och ser oroliga ut. Till och med professor Snape rynkar pannan

Jag bestämde mig för att gå och lägga mig efter ett tag. Läxan vi hade fått i runskrift var extremt utmattande och jag kunde knappt hålla ögonen öppna. Jag bytte om till pyjamas och kryper ner under lakanen, de känns som moln som omfamnar mig och snart sover jag djupt, den första riktiga sömnen jag fått sedan Melanie drogs ner i sjön.

Jag känner hur tiden nästan stannar "Va?!" Utbrister jag, det kan inte vara sant. "D-D Döende?!!" Stammar jag fram. Professor McGonagall förklarar hur någon hade förhäxat mig och att jag skulle dö inom 1/2 veckor. Stora tårar rullade nerför mina kinder

Nästa dag vaknar jag och bestämmer mig för att gå på alla lektioner och hälsa på Melanie på lunchen och efter skolan. Lektionerna är rätt så tråkiga och jag är inte så fokuserad men när klockan ringer springer jag in i stora salen för att slänga i mig lite mat innan jag springer upp för alla trappor igen och bara minuter senare står jag utanför sjukhusflygen och knackar på dörren.

Det knackar på dörren till sjukhusflygeln och madam Pomfrey går och öppnar. Jag sträcker lite på mig för att se vem det är. Det är Jace. Åh nej, hur ska jag förklara det här för honom. Jag känner redan nu hur tårarna bränner

Madame Pomfrey släpper in mig och jag går med ett stort leende på läpparna fram till Melanie men när jag ser henne vet jag att något är fel, det ser inte ut som om hon har sovit alls och sm om hon ska gråta vilken sekund som helst. "Vad är det?" frågar jag oroligt och sätter mig på stolen bredvid hennes säng.