{HPPRS} Lumos & Taggsvansen02

Hazel bad en bön i sitt huvud för att det skulle gå bra. Skolan kom allt närmare och var nu kanske hundra meter bort. Hazel använde det sista av hennes krafter för att öka farten.

När Hazel ökade farten gjorde jag det också men jag såg inte en sten som låg på marken. Jag föll.
"Fortsätt springa Hazel!" ropade jag och kravlade mig upp. Männen var ca 20 meter ifrån mig och började skjuta trollformler hej vilt år mitt håll. De missade ända tills en träffade mig rakt i armen. Denskar upp ett djupt jack och de blödde mycket. Trots det använde jag mina sista krafter för att springa fram och ta mig in i hallen.

Hazel såg förtvivlat på honom. Hon ville inte lämna Max ensam men gjorde som han sa. Hon fortsatte att springa enda in i hallen och stupade snart ner på golvet. Hjärtat slog i racerfart och omgivningen blev snart suddig. Hazel hostade och kände hur hennes mun fylldes med järnsmak. Hon visste inte om männen hade träffat henne på något sätt. Allt runt omkring henne blev plötsligt svart och hon lämnade medvetandet.

Hazel verkade ha svimmat mitt i hallen av utmattning. Jag satte mig ner bredvid henne för att se om hon vaknade. Utanför portarna såg jag att männen flydde och med min blödande arm och det sista av min kraft lyfte jag upp Hazel och bar henne till sjukhusvingen. Jag lade ner henne på en säng och ropade på Madame Pomftey.
"Jag vet inte vad som hände. De sköt. Förbannelser." Hinner jag flämta fram innan jag nästan börjar springa iväg igen.
"Jag måste prata med rektorn!" säger jag när jag går ut r rummet och lämnar henne förbryllad och undrande vad som pågår. När jag kommer till statyn som jag vet vaktar ingången till rektorns kontor banar jag på den utan att veta vad lösenordet är.
"Snälla, snälla det är akut!" Snyftar jag när jag känner tårarna komma.
"De tog oss och låste in Hazel! Snälla låt mig komma in." På något mirakulöst sätt hoppar statyn åt sidan och jag tackar den tyst. Jag springer upp för den roterande trappan med adrenalinet fortfarande pumpandes i mina ådror.

Hazel slog upp ögonen. Hon bländades genast och det tog tid att lokalisera sig. Tillslut märkte hon att hon var i sjukhusflygeln. Madam Pomfrey höll på med några drycker och vände sig mot Hazel. "Drick det här". Beordrade hon och tryckte ett glas i Hazels hand. Hazel gjorde som hon sade och kände genast en varm känsla i magen. Hon hostade till och ställde ifrån sig glaset på nattduksbordet. "Vart är Max?" Viskade hon. Madam Pomfrey såg Hazel i ögonen. "Han skulle till rektorn."

När jag öppnar de tunga dörrarna in till rektorn nästan ramlar jag in. Han står där och ser på mig.
"Vad var det du ville Mr. Lince?" frågar han.
Jag vet att jag måste andas lite innan jag kan svara om han sa förstå vad jag pratar m så jag tar några andetag och börjar sedan om från början. Jag berättar om patronusen, männen som bar iväg Hazel och om huset och hur vi nätt och jämt lyckades fly.
"Jag tror att Hazel kan veta mer än jag men hon ligger i sjukusflygeln och jag vet inte om hon har vaknat än."
"Jag tycker vi tar sällskap dit då någon behöver ta en titt på dig arm." Säger han lugnt och börjar leda mig ut ut kontoret och mot sjukhusflygeln. Vi går i tystnad och jag är glad att an inte ställer frågor då jag är alldeles för trött för att svara på dem. När vi kommer dit ser jag att Hazel har vaknat och jag nästan springer mot henne men rektorn stoppar mig med en hand och jag vet att det är lönlöst att försöka stå emot honom.
"Jag vill att du går tillbaka till din sovsal och försöker få lite sömn. Jag vill inte heller att du berättar för några av dins klasskamrater d vi inte vill att alla ska få panik."
Jag lyder och nickar mot honom men hinner vinka en sista gång till Hazel innan jag börjar röra mig mot dörren för att gå ner för all trappor till sällskapsrummet.

Hazel lyfte upp huvudet när Max och rektorn kom in. Hazel hade alltid tyckt om rektorn. Han var väldigt trevlig och satte alltid eleverna i första hand. Max fick snart gå ut igen och Hazel vinkade tillbaka. Rektorn gick fram till Hazel. "Så, Hazel. Vad var det som hände?" Hazel tog ett djupt andetag. "Jag gick iväg till sjön under rasten och hörde ett par män stå och prata. De pratade om att de ville återkalla sina kollegor för att slutföra det deras mästare skapat. När de hade burit iväg mig till huset så såg jag att det var massor av bilder på dödsätare på väggarna." Hazel bet sig i läppen. Rektorn såg genast bekymrad ut.

När jag kom in i sovsalen så sov alla och när jag såg var klockan var blev jag förvånad. "Var den redan så mycket?" Viskar jag till mig själv när jag börjar byta om och så fort jag läggar huvudet sköljer tröttheten över mig som en våg men jag är ändå rädd för att sova. Tänk om de skulle komma tillbaka och ta mig. Det tar ett tag innan jag låter mig själv somna men när jag väl släpper taget om att vara vaken tar sömnen mig snabbt.

Hazel andades tungt. Rektorn hade gått iväg efter ett tag och lovat att vidta åtgärder. Madam Pomfrey hade själv gått iväg till sin sovsal och den enda som var kvar var altså Hazel. Det dröjde inte länge innan hon somnade av utmattning.

Nästa morgon vaknade jag tidigt och och ville egentligen springa direkt till Hazel men jag visste att jag behövde äta först. Så jag började gå ner till stora salen bara för att hämta med lite mat upp till mig och Hazel men jag kom inte långt då en liten skara elever stod vid anslagstavlan och jag undrade vad som pågick. På en lapp stod det att alla behövde vara inne i sitt sällskapsrum eller sovsal innan klockan sju på kvällen och lärarna skulle patrullera gränserna för att se till att ingen som inte skulle komma in på skolan kom in. Jag kände mig lite tryggare och lugnare vilket de andra verkade märka.
"Vet du vad det här handlar om?"
"Nää.." Ljög jag och gick sedan är ifrån, rektorn hade ju sagt att jag inte skulle berätta för någon.
När jag kom in i stora salen stannade jag inte länge. Jag gick till mitt bord, tog några rostade mackor, bredde dem och sedan gick jag där ifrån. Jag försökte skynda mig så det tog bara ca sju minuter upp till sjukhusflygeln. Jag öppnade dörren och gick mot hennes säng.