PJ PRS [H@nna & Holytail]

Zack och Chelsea följde efter Keiron in i stuga 11. Först trodde Zack att de hade gått fel och kommit till... vadå... Städskrubben? Det var så överfullt att man nästan inte kunde se golvet.
Överallt i stugan, på madrasser på golvet och i våningssängar, så satt både pojkar och flickor mellan typ nio och sjutton års ålder.
En ganska lång pojke med blåa ögon och ett läskigt ärr i ansiktet kom fram till dom.
"Nya halvgudar?" frågade pojken Keiron med en suck.
"Ja. Oerkända."
Zack visste inte vad det betydde, men många i stugan stönade och återgick till det de hade gjort innan Zack och Chelsea kom in. Pojken nickade åt Keiron.
"Jag tar hand om dom!" och Keiron galloperande iväg från stugan.

Chelsea nickade ovh såg när Keiron galopperade iväg.
"Hej..." Sa hon blygt och kollade upp på pojken. Som måste vara minst 7 år äldre.
"Hej!" Säger killen med ett leende, fast det syns att han är fundersam.
"Är det verkligen okej om vi stannar här? Det ser ju ut att inte finnas plats...." Undrade Chelsea.
"Det är trångt.... Men.... Alla som inte är erkända ska sova här.... Så ja.... Det är okej!" Sa han med en suck men log sen.
"Men det är ju såklart kul att ni kommit hit levande!"
"Vadå? Kommer inte folk hit levande?!"
Halvskrek Chelsea.
"Nej.... Inte alltid!" Sa killen och han såg ut att bli likblek för en sekund. Sen spricker han upp i ett litet leende.
"Men man får väll välkomna er lite behagligare! Jag som håller på att skrämma upp er! Jag är Luke förresten! Välkommen till halvblodslägret!"

Killen... Luke, gav Zack och Chelsea varsin madrass att sova på. Sedan sa han att det var middag, och alla i stuga 11 gick tillsammans ner till middagsborden.
Middagen var fantastisk. Zack fick sin favoriträtt, hawaiipizza med extra mycket ananas. Killarna i Hermes stuga var grymma, och han blev särskilt bra vän med två personer som hette Travis och Connor Stoll. Dom var helt grymma. Men hur sjyssta Hermesbarnen än var så kände han sig inte hemma bland dom. Han såg mot Chelsea, och tyckte lite synd om henne. Hon såg ännu mer vilsen ut än hur han kände sig.

Chelsea försökte röra sin stek med potatisskivor men kunde verkligen inte äta. Maten såg bara äcklig ut.
Hon mådde faktiskt ganska illa.
Hon började leka med servetten och gjorde små svanar.
Av ren nyfikenhet och eftersom hon inte kunde äta nåt så offrade hon maten till gudarna.
Helt omedvetet tog hon upp en penna ur hennes ficka som hon alltid hade utifall att och började teckna på en servett och gjorde en liten målning av ett svärd. Bara för skojskull.
Och helt plötsligt kunde jag inte se nåt.
Allt vara bara ett rödorangegult sken.

Zack skrattade just åt ett skämt som Travis det när alla vid bordet flämtade till och pekade. Nej, inte bara alla vid bordet, alla i hela rummet. Zack vände sig om och såg sin lillasyster, som tittade på någonting ovanför sitt huvud med en förskräckt min.
Det var en symbol med en hammare och ett städ, som lyste i ett rödorange sken, precis som eld, ovanför hennes huvud.
Vid huvudbordet ställde sig Keiron upp och log mot Chelsea. Vid ett av borden så ställde sig alla halvgudarna upp och gick fram mot henne.
"Var hälsad Chelsea." sa Keiron med ett leende. "Hefaistos dotter."
Zack kunde inte ha varit mer avundsjuk.

Chelsea blev förvirrad. Väldigt förvirrad.
Så Hefaistos var min pappa? Eller? Hade han just erkänt mig?
Vaaaaaaaa?
Ett gäng killar och tjejer stod framför henne.
Totalt var det 5 killar och 2 tjejer.
Jag log.
"Ehm.... Hej" sa Chelsea generat.
Alla stirrade på henne.
"Så, är ni också Hefaistos barn?"

Direkt efter att middagen var avslutad så gick Zack därifrån. Han visste att han borde bli glad för att hans syster blivit erkänd och allt det där, men ärligt talat så fick det honom bara att känna sig ännu sämre.
Varför hade inte hans pappa erkänt honom? Såklart Chelsea var dotter till den coola guden. Hefaistos. Zack hade läst om honom i skolan. Elden och smedjornas Gud.
Zack gick tillbaka upp till Stuga 11 och satte sig på den madrass han fått. Han såg olyckligt mot Chelseas sovplats. Inatt skulle inte hon sova hos honom... Vad höll han på med? Han saknade inte Chelsea. Han var glad över att slippa sova med henne! Det var i alla fall vad han försökte inbilla sig.

"Euuhm........ Hej!" Sa Chelsea blygt.
"Så ni är mina syskon?" Undrade hon och allihopa nickade.
Den största av dom sa:
"Välkommen till familjen! Jag är Beckendorf!"
"Hej! Jag är Chelsea!" Sade hon och tittade efter Zack.

Zack satt i stuga 11 och tittade dystert in i väggen när han hörde dörren öppnas och någon komma in. Han vände sig snabbt om och såg att det var Ermy, en äldre pojke som var erkänd av Hermes.
"Hej!" sa Ermy och log lite grann medans han hoppade upp i en av våningsängarna. Han var en av de Hermesbarn som varit i lägret längst, därför hade han fördelen att ha hunnit få en säng.
"Hej", sa Zack och försökte sig på ett leende. "Var är alla andra?"
"De äter fortfarande tror jag."
Det blev en spänd och ganska lång tystnad. Sedan började Ermy prata igen.
"Det måste vara drygt det där med din syster."
Zack tittade misstänksamt upp, men det såg inte ut som om Ermy retades med honom.
"Det är lugnt." Sa Zack avvisande, och Ermy nickade och öppnade en bok för att läsa lite.

Chelsea ursäktade sig och gick från bordet.
Hon kunde inte se Zack någonstans.
Vart kunde han vara?
Hon gick ut i den friska luften och det gröna gräset och började ropa:
"ZAAAAACK?! VART ÄR DU?!"
Men efter ett tag gav hon upp.
Det kanske var några som sov? Hon ville ju inte väcka alla.
Så kom Chelsea på det.
Stugorna! Vilket nummer var Hermes nu igen?
11 eller 12?
Hon funderade en stund men bestämde sig att prova på nummer tolv.
Men när hon kom fram dit så såg hon att det var en symbol på dörren. Ett vinglas.
Och Chelsea var ganska säker på att Hermes inte var vinguden.
Nej, absolut inte.
Så hon gick till stuga 11 och knackade försiktigt på.