PRS Med Moa G

"Bara, gå och prata med henne! Okej?" sa jag med en suck.
"Okej.." sa han och gick iväg in i skogen.

Plötsligt prasslade det till i en buske.
Mitt hjärta rusade, och jag huttrade till.
"Arthur, förlåt." viskade jag.
"För vad?" sa han.

Jag tog tag i hästens tyglar medans jag satte mig ner på en sten.

Jag suckade.
"Är du verkligen inte arg på mig? Jag är en alv, och du är en prins. Jag borde ha lång kjol och skor, men det har jag inte. Varför är du så snäll mot mig?" frågade jag med gråten i halsen än en gång.

Dem tog väldigt lång tid på sig så jag började sakta gå mot slottet.

Han svarade inte, så jag började gå mot slottet, men han stoppade mig och drog in mig i en kram.
"Det borde vara jag som ber om om förlåtelse. Du är den bästa alv jag någonsin träffat, ska du veta!" sa han.
Jag kramade tillbaka och log.
"Tack."

"Miss Faye, du är sen! Väldigt sen!" Sa kungen Uther som kom gåendes från slottets ingång.
"Förlåt sir, men er son, prins Arthur ville ta en ridtur i skogen. Men han hittade annat sällskap" sa jag och bugade snabbt.

Jag släppte och bugade.
"Jag menar: Tack, ers höghet." sa jag.
"Nej. Buga inte för mig. Vi måste til slottet, och du ska få en ny klänning." sa han och flinade.

Uther såg misstänksamt på mig.
"Jag tror på dig" sa han.
"Tack så mycket ers höghet. Det är en ära att ni litar på mi..."
"För den här gången. Du och min son är ofta ute i skogen tillsammans" sa han och gick där ifrån med några Valter efter sig.

Jag tog honom i handen och drog honom in i slottet.
Kung Uther sken upp när jag han såg mig.
"Det var ett tag sedan, Lydia!" sa han och skrattade.
"Ja det var det! Kul att ses!" utropade jag glatt.