D.A:s rollspel

Jag satt själv i min vagn på väg mot slottet. Jag såg inte testralen men önskade att jag kunde göra det, utan att ha behövt se någon dö. Jag hade inte så många vänner, den enda var väl Hermione. Men hon var min syster och dessutom så hade hon för många vänner för att ta hand om mig. Hennes vänner verkade heller inte vara så förtjust i mig så jag struntade i att vara med Hermione. Men nu efter 4 år på Hogwarts, började det kännas hemskt att vara ensam hela tiden.

Jag ser en av mina bästa vänner och springer till henne.
-Hermione! ropade jag leende!
-Hej, sa hon glatt. Jag kollade just efter dig.
Jag, Freddy, Nea, Hermione och min tvilling, Gina går in i slottet. Jag Hermione och Gina slår oss ner vid ravenclaw bordet och i aktar nyfiket sorteringscermonin. en halvtimme senare håller Rektor Mcgonnagal ett tal och efter det är det äntligen dags för en delikat måltid.
________________________________________

Jag ska just börja äta av festmåltiden när jag ser Draco på väg ut.
- Vänta lite jag ska gå och göra en sak, mumlar jag.
Jag springer efter Draco.
- Draco! Draco! Ropar jag.
Draco vänder sig förvånat om. Han ler ett snett leende.
- Vad vill du? Frågar han.
- Prata.
- Om vad? Han ser genast fientlig ut.
- Du anstränger dig inte ens för att få vänner.
- Gör jag ju visst, väser han.
- Nej! Du får jättegärna vara med oss men varje gång du är med oss är du lite småtaskig. Tro inte att jag inte har märkt det!
Vi vänder oss om och jag går till matsalen och Draco försvinner bort.

Jag kollade runt slytherin bordet men jag såg inte min bästa vän Theo efter ett tag kom jag på att han och hans storebror bytt till durmstrang förra året. Jag kollade runt en extra gång innan jag suckade och gick från bordet. Jag började ströva runt skolan ett tag och stannade för att prata med några tavlor innan jag gick ner till vårat sällskapsrum. (vad heter common room på svenska!? Sorry om jag är dålig på svenska)

Hermione hade fel, så himla fel! Det var inte lätt att få vänner, för ingen tyckte ju om mig. Jag skyndade mig bort mot fängelsehålan och gick upp mot pojkarnas sovsal. Jag la mig på en säng och kollade bara upp i taket.
Såhär blev det alltid vid sorteringen. Alla satt där nere och hade trevligt medans jag alltid gick iväg när inte ens halva sorteringen var klar.
Jag önskade bara att allting var lättare, att jag hade varit mer som Hermione, eller som farfar. Men det var något fel på mig, jag var alltid utstött. Och även om jag innerst inne visste att det var mitt eget fel, ville jag inte erkänna det.

Jag slog mig ner, längst ner i kanten av Hufflepuffs bord. Jag såg inte Eric vid Griffindors bord. Maten var otroligt god. Men allt jag kunde tänka på var de tomma platserna omkring mig. Folk undvek mig, eller inte riktigt. De mer struntade i mig. Jag skulle vara mobbad om inte folk respekterade mina föräldrar.
Var det någon som skrattade? Jag vände mig om och såg några som skrattade. De kom från Slytherin, tror jag. Jag tog fram en spegel. Jag grät. De gjorde miner åt mej och skrattade. Jag kunde inte kontrollera mig jag siktade in mig på en kille. Han retades ännu mer nu, han sa, nejdå slå mig inte, med en tillgjord röst. Jag gissade att han var lika gammal som jag. Jag kom närmare, min hand darrade. Han fortsatte. Jag skrek, håll din trut. Han slutade inte. Min hand darrade, jag fick inte, men jag gjorde det. Blodet kom. Han blödde! Jag ångrade mig. Jag grät mer än förut. Det var tyst i salen. Jag sprang ut i korridorerna. Sen hörde jag röster, de sa, gick det bra Darrin?.
Var inte Darrin brorsans vän. Det fanns säkert fler darrins, hoppades jag innerligt. Jag sprang up i trapporna tills jag kom fram. Men lösenordet! Jag visste inte vart jag skulle ta vägen så jag sprang ner till fängelsehålorna. Sen såg jag en skepnad. Jag tog mod till mig och frågade vem där? Jag hörde en bekant stämma. Men jag kunde inte identifiera den var det den där Draco, han som alltid står ensam...? Jag gick vidare och såg en dörr öppen jag hade aldrig sett den förut. Vänta, Slytherins uppehållsrum.

Jag går direkt upp till sovsalen. Måste allt vara så komplicerat? Tårarna bränner i ögonvrån. Jag älskar Draco innerligt men måste han vara så komplicerad? Han tror att han är lik Draco Malfoy men när vi två är ensamma är han jättesnäll och rolig. Antagligen kommer han inte förlåta mig på ett tag men om han bara var samma person som när det bara är vi två skulle alla vilja vara med honom. Plus så är det inget fel på hans utseende! Jag ser att min koffert har anlänt och min säng är beddad. Polly sitter vid fönsterbrädet och ibland tror jag nästan att hon är tankeläsare för hon är alltid här när jag behöver henne.
Jag tar fram ett pergament och skriver:
Är du sur/ H
Till Draco viskar jag och Polly flyger ut i natten.

Efter ett tag kom fler Slytherinelever upp, men ingen sa som vanligt ett ord till mig. De hade försökt tidigare år men jag hade bara stött bort dem.
Det knackade på fönstret och jag såg Hermiones uggla utanför fönstret.
Jag suckade och gick för att öppna. Polly flög upp i taket och flög runt och runt.
"Kom hit din besvärliga typ!" sa jag högt.
Polly flög ner till mig och såg sur ut.
Jag tog brevet och läste det.
"Är du sur? /H"
Jag suckade och skrev bara ner ett enkelt nej på baksidan.
Sen gav jag det till Polly som flög surt iväg.

Jag hör steg bakom mig. Slytherinarna! Jag hör någon bakom mig... Jag vänder mig om. Eric. Jag försöker krama honom men han stöter bort och mig. Sen skriker han "Vad gör du! Vem tror du att du att du är! Du är helt sjuk! Vet du...Alltså jag är sjukt besviken" skriker han och lämnar mig på golvet där han knuffat ner mig. Jag har ont överallt. Jag försöker hålla mig medvetande men glider in i drömmarnas land. Men innan jag somnar ser jag en kille.

Polly kommer tillbaks och jag tar loss pergamentet från hennes ben. Det står bara ett nerkrafsatt nej och jag förstår att det inte är sant. Men vad ska jag göra? Jag skulle kunna åka till Hogsmeade med Draco nästa helg. Så jag tar en bit pergament och skriver:
Du är en underbar person så varför visar du inte alla det? Du brmehöver inte vara småtaskig vet du. Jag är faktiskt din syster och även om du inte tror det så är det också svårt för mig att se dig gå ensam. Jag älskar dig så snälla ge vänskap en chans. Följ med mig till Hogsmeade i helgen. Hermione
Jag skickar iväg Polly och lägger mig på sängen. Då kommer tårarna. De forsar fram. Någon kramar om mig. Det är Luna. Jag ler ett tacksamt leende.