Prs med Wolf

Anaids ögon började rinna igen. Hon skakade på huvudet och såg sorgset på Rascal.
" Jag kan inte, jag får inte" Anaids läppar darrade när hon sa det, "Giftemålet är en vara jag är en vara, min far har all rätt att göra så om han känner för det, jag har inget att säga till om, lyder jag inte så blir konsekvenserna hemska"
Anaid torkade ena ögat men det slutade inte att rinna.
" Mina ögon gör såhär när mina känslor är för starka, jag är inte hälften hamnskiftare eller något.....jag" Anaid var tyst en stund och bara såg på Rascal, "Jag är....en speciell människa"
Anaid ville berätta att hon var en häxa för Rascal. Men hon var rädd att hamnskiftare var lika rädda för häxor som människor och hon ville inte göra det när Sham var med.
Anaid såg på Sham.
" Jag är ledsen att vårt första möte blev så här, jag.....förlåt"
Det var det bästa hon kunde komma på att säga.
Hon såg på Rascal igen och försökte med blicken säga förlåt till honom också.
Men hon blev rädd att ögonen skulle lysa ännu starkare.

Rascal knöt nävarna och visade tänderna.
Shams tänder var också blottade. "Lyssna på mig Anaid! Du är inte en vara! Du är en individ! Din far är inte din ledare, en ledare bryr sig om sin flock! Han bestämmer inte över ditt liv, ingen kan bestämma över det utom du! Jag tänker inte låta honom göra så mot dig, du ska aldrig mer tillbaka till den där... Den där människan! Från och med nu stannar du här. Du är min vän" sade Rascal och lade sina händer på hennes axlar. Sham slickade hennes hand och viftade svagt på svansen. Du är en vän. "Så...", sade Rascal och stirrade in i hennes ögon. "Så prata aldrig om dig själv så där igen!"

Anaids ögon var tårade men det rann inte längre nedför hennes kinder. Hon hade munnen lite halv öppen när hon såg på Rascal. Att Sham slickat på henne brydde hon sig inte om.
Förstod de inte?
Hon måste. Hennes liv var inte hennes eget egentligen. Hon var född för att handla med. Inte för att sätta sig upp mot son herre.
Hon hatade att tänka så, men så var det.
"Det går inte, i min kultur är det de äldre och männen som har makten, kvinnor och yngre har inget att säga till om" hon började önska att hon var en hamnskiftare och inte människo född, "Rascal, min mor ville inte häller gifta sig med min far, men det var hennes plikt i livet och det måste hon följa, om hon inte gjort det hade jag aldrig blivit född! Vårt samhälle är byggt på det här sättet, alla har sin plats och den som försöker slippa undan sin blir straffad"
Anaid höll inte med sina egna ord ens. Varför var allt såhär?

Rascal morrade. "Jag bryr mig inte! Hela din värld är idiotisk! Våra kvinnor slåss med oss, vi bryr oss om våra ungar, om våra män plötsligt ansåg sig själva bättre än kvinnorna skulle vårat samhälle kollapsa! Om vi våra ungar bara var till för att vinnas och ges bort skulle de ta livet av sig själva. Vi skulle dö för vår frihet! Varför kan du inte fly? Varför kan du inte lämna människorna? Du hör inte hemma hos dem!" skrek Rascal och släppte Anaid.
"Följ med oss, följ med mig. Lämna dem, lämna människorna. Lev med oss... Jag kan övertala min far... Eller så kan jag rymma. Vi kan bo i skogen tillsammans." Sham verkade känna sig obekväm och gick därifrån med slokande svans.

Anaid såg efter Sham när han gick.
"Jag tror att du sårade honom" hon såg på Rascal igen, "Det kommer inte att gå, vi har träffats två gånger, vad ska Sham göra ensam om du rymer? Din far är nog inte så förtjust i mig direkt och vad händer med Minosa? Hon kommer att skickas till att bli piga eller jobba hårt för sin dumma farbror! Det går inte Rascal!"
Sedan nickade hon åt Sham.
"Jag tror att han blev riktigt sårad, gå till honom och be om ursäkt"

"De kan också följa med, Sham, hans syster, Minosa. Vi lämnar alltihop och skapar en ny flock med både människor och hamnskiftare!" utropade Rascal och log.
"Jag går och pratar med Sham, så pratar du med Minosa och så träffas vi här imorgon", sade han och nickade envist.

Anaid hade alltid tyckt att Minosa hade livlig fantasi med det här tog priset.
Anaid stod bara och gapade när Rascal sagt det.
"...vi...alltså...kanske inte skulle vara fult så drastiska..." Anaid var frestad men hon visste att i praktiken skulle det inte gå.
Shams far var ju amiral och därför skulle nog alla känna igen Rascal och hon var ju dotter till den huvudansvarige för kungliga armén därför skulla alla känna igen henne.
Det skulle inte gå.

Rascal såg att hon övervägde möjligheterna.
"Jag vet vad du tänker...", sade han lågt.
"Du tror inte att det kommer gå. Du tror att folk skulle känna igen oss." Han vände sig om och såg Sham komma gåendes. Han var inte längre varg och han bar byxor.
Han måste ha gått tillbaka till lägret för att skaffa kläder. Hans ögon var kalla och det skrämde Rascal.
Vad kunde ha fått den glada, lättsinniga Sham att se så arg ut? Sham gick fram till Rascal utan en blick på Anaid.
Han lade en hand mot Rascals hjärta och han gjorde likadant mot Sham. "Vad har hänt?" sade han.
Sham stönade lågt och svarade: "Din pappa planerar ett anfall. I natt. Om bara några minuter. Styrkorna gör sig redo att anfalla människobyn och storma slottet. De tänker döda alla där inne. Minosa också." Han vände sig till Anaid. "Vi har inte tid för det här. Om du vill rädda din vän måste du agera fort", sade han och gav Rascal hans båge och pilkoger. Han bar redan sina egna på ryggen.
"Det är lönlöst att försöka övertyga Rascal att låta bli att hjälpa dig, så jag följer med."

Anaid bara gapade.
Hon stirrade på Sham en kort sekund innan hon samlade sig.
"Rascal, övertala din far om att ställa in attacken eller åtminstånde distrahera honom, jag ska förbreda min far och få ut Minosa ur slottet, vad som än händer spring inte efter mig för att stoppa mig, jag kommer tillbaka jag lovar"
Hon såg på Sham och nickade.
"Tack för varningen"
Sedan kramade hon om Rascal och sprang så fort hon bara kunde tillbaka upp mot slottet.

Rascal såg efter Anaid tills han inte kunde se henne.
Sedan vände han sig till Sham.
"Du stoppar min pappa", sade han.
Sham nickade svagt. "Och du?" frågade han.
Rascal vände dig om igen. "Jag följer efter Anaid."
Han kastade sig in i sin vargform och sprang ljudlöst efter Anaid utan att upptäckas. Sham suckade djupt och sprang tillbaka till lägret för att vinna dem lite tid.