PRS med The trumpet witch

Det var bra att Rachel var den sig själv igen men det var fortfarande något som var fel med henne.
Senare kom Daniel och sa att han hade fått höra om det här för typ 20 min sedan och ingen sa i vilket sjukhus jag var. Det var väldigt gulligt av honom att han brydde sig, han hade kommit med blommor även fast han själv var sjuk... Något sådant har bara Adam gjort för mig.
Lite senar kom doktorn och skulle prata med mig och kolla ifall allt var okej. Jag berättade allt som hade hänt just då och han sa att jag nog var för att jag fått för lite sömn de senaste dagarna och plus min oro. Jag fick lite råd om att äta mer frukt och sedan fick jag gå.
Jag, Adam och Rachel gick till cafét igen. Daniel ville men hade fått feber så han gick hem.
Adam tog en kopp rosen te och en chokladbakelse. Rachel tog en läsk med en tårtbit och jag tog en smoothie med extra mycket frukt och en fruktsallad. Ifall jag ska börja med vitaminer så är det bäst att börja med det samma. Vi pratade och skrattade men något var ändå fel med Rachel.
Sedan gick vi hem.

Efter en stund dök Daniel upp och han hade med sig blommor... Varför ska alla gilla Betty?
Det gjorde mig väldigt irriterad. Gillade Betty ens NÅGON av dem? Adam verkade hon inte ha några känslor för. Daniel... Nja... Kanske. Jag vet inte. Men jag var irriterad även fast jag inte visade det... Hoppas jag, om jag kände Adam så skulle han nog se att jag var irriterad och han KANSKE såg att jag var lite svartsjuk också. Och Betty anade nog något, men hon kunde nog inte sätte fingret på vad... Och Daniel hade bara öga för Betty.
Vi gick till caféet och fikade. Daniel gick hem igen för han var sjuk. Vi hade väldigt kul men jag kunde inte vara HELT glad, jag tror att Adam och Betty (speciellt Adam) anade något. Men de fick väl tycka vad de ville.
Efter ett tag gick vi hem och jag satt nästan hela eftermiddagen med Roffe och Putte och kelade med dem. De kändes liksom som om de förstod mig. Vilket ingen annan på hela den här jorden gjorde just nu.

När vi kom hem var jag riktigt glad. Daniel verkade verkligen bry sig om mig och jag kände att det verkligen fanns något speciellt med honom.
Adams mamma var som vanligt inte hemma än. Hon brukade koma runt klockan 6 på morgonen och gå till jobbet igen runt klockan 10. Hon fick bara 3 timmars sömn och jag tyckte synd om henne. Adam var väldigt orolig för henne men hon hade inget val. Hon hade blivit gravid med Adam när hon var 17 och fick honom när hon var 18. Pappan som då var 21 sa att han inte var redo... och... lämnade de. Lovisas (Adams mamma) föräldrar ´blev besvikna på henne och flyttade och hon blev tvungen att skaffa heltidsjobb för att kunna försörja Adam... Hon har inte fått en endaste chans att få förvekliga någon slags dröm och leva ett normalt liv med sin son. Adam älskar henne och hon älskar honom men han tycker att det är hans fel att hennes liv blev så bortkastat efter att han föddes.
Det ända Adam visste om sin pappa var att han hette Anders... Anders Skogsberg.
När vi hade varit hemma ett tag så ringde det på dörren. Adam gick och öppnade. När han hade öppnat blev det helt plötsligt tyst. Jag blev rädd och gick ut och där stod han... Anders. Han var en äldre och lite annorlundare kopia av Adam eller Adam var en mindre kopia av Anders. Samma svarta hår och samma himmelskt blåa ögon som Adam.
"Hej." Sa han lite tveksamt. "Jag... ehh... Jag är din pappa... Adam."
Adam stod fortfarande tyst och stilla. Jag såg en liten tår singla ner för Anders kind.
"Du är så lik din mamma..." En tår rann nerför Adams kind. Jag såg att Adam inte kunde hålla sig längre och kramade om sin pappa. Tårar rann som vattenfall från mina ögon.
"Jag är så... ledsen Adam. Jag är världens värsta far... Men jag kom alltid ihåg att du fanns." Vi grät och jag var så glad för Adams skull.
Vi satte oss senare ner och Anders berättade vad som egentligen hade hänt. Allt var Anders pappas fel. Han var så himla emot så att han med flit flyttade till att annat land och skickade brev till Lovisa om att han inte var redo för barn och att det var slut mellan dem. Men Anders var hela tiden orolig och försökte ringa och se hur det var med Adam och det var han som hade gett Adam det namnet. Vi grät mer och Adam och Anders var så glada.
Vi ringde till Lovisa och sa att hon behövde komma hem nu. Hon kom hem och blev helt paff. Fösta var hon arg och ledsen men sedan när han berättat allt för henne så blev hon så glad. Vi lämnade de tillsammans och gick och la oss.

Efter att ha ätit middag gick jag upp på mitt rum igen. Jag var med Roffe och Putte en stund och sen la jag mig i min säng och kollade på Netflix. Jag kollade på en serie, Doctor Who. Jag var på femte säsongen och det var väldigt spännande. Men jag somnade eftersom jag alltid var väldigt trött nuförtiden. Jag vaknade mitt i natten och gick upp och borstade tänderna och tog på mig pyjamas. Sedan gick jag tillbaka till min säng och somnade om på nolltid.

(Jättekort jag vet, men hade inga idéer...)

Jag vaknar upp nästa morgon, klär på mig, äter och borstar tänderna. Sedan vaknar Adam innan jag ska gå.
"God morgon!"
"God morgon! Vart ska du? Det är ju inte skola..." Han tittar undrande på mig.
"Jag ska till Daniel. Han kom ju till mig igår så..." Han nickar.
"Hur är det med dina föräldrar då?" Han ler.
"Du vet... de ligger i sängen... tillsammans." Jag är glad för hans skull.
"Vad bra! Men vi ses senare då!"
"Ja, vi ses! Hejdå!"
Jag tar bussen och sedan går jag den sista biten till Daniels hus. Ringer på och han öppnar.
"Hej!" Han ler. "Vad gör du här?"
"Jag tänkte titta till dig." Han leende blir större.
Och hela den dagen tittar vi på film, pratar och skrattar jättemycket. När jag måste hem så följer han mig till busshållplatsen.
"Det var kul att du kom hit idag!" Jag ler.
"Det tycker jag också! Hejdå!" Han tar min hand.
"Vänta." Han kramar om mig. Sedan tittar vi in i varandras ögon.
"Ehh... du vet att jag är sjuk?"
"Ja men jag bryr mig inte." Han kysser mig och det är den mest underbara känslan någonsin. Vi står där och kysser varandra och det känns som en evighet.
Sedan åker jag hem.

(OMR so cute i slutet av din text ♥)

När jag vaknade nästa morgon var det ganska fint väder ute. Jag klädde på mig ett bar shorts och en kortärmad tröja och stoppade mitt busskort i fickan. Sedan - utan att äta frukost, borsta tänderna, borsta håret, sminka mig eller över huvud taget göra mig iordning - sprang jag ut genom dörren. Jag rusade ner för trapporna och ut genom porten. Jag kände den härliga luften slå mot mig när jag sprang. Jag kände mig fri. Jag sprang förbi busshållplatsen där jag brukade ta bussen till skolan och bort mot busshållsplatsen där jag åkte till landsbygden ibland. Jag hoppade på bussen och rätt som det var skulle jag av. Jag hoppade av bussen och sprang ut på ängen. Det var inte längre blött i gräset. Det var torrt och ganska varmt i luften, men det blåste lite. Mitt utsläppta hår fladdrade i vinden. Jag la mig ner på det sköna gräset. Då kom alla minnen tillbaka. Minnerna när Adam hade erkänt att han gillade Betty, och hur kaxigt jag hade gått i korridoren. När Betty var på sjukhus, när David kom och hade blommor. När jag sist hade vart här och nästan gråtit mig till döds.
Jag kände hur min ensamhet kom tillbaka. Nu kände jag mig inte alls fri, jag kände mig som en tiger på zoo. Instängd i en bur. Instängd i en bur med alla minnerna.

När jag kom hem så var klockan inte alls mycket så jag och Adam gick till en fest som var ute på landsbygget. Vi tog bussen som åkte dit och sedan gick vi av. Jag hade på mig en ganska kort svart och tight klänning, jag hade sminkat mina ögon hårt med svart ögonskugga, stylat håret i två små bullar på huvudet och ett par ganska höga klackskor.
"Betty.." Han viskade. "Det är någon som ligger i gräset där borta på ängen."
"Och?"
"Människor ligger väl bara inte som skräp ensamma på en äng!" Han har rätt.
"Ska vi gå och kolla?"
"Visst!"
Vi gick dit och vi hade fortfarande tid. När vi var nära så smög vi oss in bakom ett träd men det var inte så lätt att gå tyst i klackskor i gräset.

Jag kollade på klockan. Shiiit är den redan 4? tänkte jag när jag såg var klockan visade. Jag hade alltså legat här på ängen i ungefär 6 timmar. Och jag som trodde att det bara hade gått typ 2 timmar. Hjälp vad tiden går fort...
Jag hörde någonting som prasslade bakom mig. Äsch, det är nog bara ett djur. tänkte jag. Det prasslade igen. Jag satte mig upp och vände mig om. Jag såg något svart slinka in bakom en buske. Det var någon som var där.
Jag ställde mig upp och började så tyst som möjligt gå till busken där det fortsatte att prassla. Jag kom närmare och närmare... Jag gick runt busken, och där satt...
Där satt Adam och Betty. De var finklädda båda två. Skulle de gå på fest eller?
"Vad gör ni här?" Frågade jag.
"Vad gör du här?" Frågade Betty.
"Jag frågade först!" Påpekade jag, som om jag var 5 år.
"Vi ska på fest här i närheten. Och vad gör du här?"
"Ehm, jag... Jag..." Jag tittade runt omkring mig som om någon skulle säga till mig vad jag skulle svara. "Jag kommer hit ibland. Ni vet, bara för att tänka." Sa jag som om det var den mest självklara saken i världen.
Jag kom på att jag inte alls var snyggt klädd. Och såklart behövde de komma just idag? tänkte jag. Jag hade inte borstat håret, sminkat mig eller borstat tänderna. Det kändes väldigt pinsamt.

"Jaha... Och vi blev rädda att det var nån som typ var död eller avsvimmad. För det var typ så jag och Adam träffades..."
Hon tittar undrande på oss.
"Hittade han dig på en äng och trodde du var död?"
"Inte direkt... Det var efter Peters död och jag var så deprimerad att jag la mig på asfalten typ nästan utanför hans hus..." Jag kände att jag blev röd. Det var det pinsammaste som någonsin har hänt mig.
"Ehhh... Vill du gå på festen med oss?" Adam var alltid först med att fråga allt.
"Jag vet inte..." Hon såg väldigt tveksam ut.
"Kom igen! Det är bara 100 kr entré och jag har 200 kr extra!"
"Och jag har också det! Vilket betyder att det räcker till entré och några drinkar!" Vi tittade uppspelat på Rachel.
"Men... ni ser väl hur jag ser ut!" Jag förstod vad hon menade... Hon såg ut som om hon nyss hade vaknat.
"Hmmm... Du! Jag har faktiskt en till klänning i min väska! Jag brukar alltid ha det ifall att och du kan få låna lite av mitt smink ifall du vill fixa något." Rachel log men såg fortfarande tveksam ut.
"Så vad säger du Rachel?" Adam log ett varmt leende mot henne och hon verkade fundera över det.

Betty och Adam kollade förväntansfullt på mig.
"Nja... Ehm..." Jag stammade. Betty tittade uppmuntrande på mig. "Men okej då." Sa jag och de båda strålade som solar. Vi gick bort till huset där festen var och jag gick in på toan och bytte om. Det var en svart, linneärmad, fladdrig klänning och den gick precis nedanför knäna på mig. Jag satte på mig lite smink, borstade håret och tuggade ett tuggummi i kanske 4 minuter så att jag inte skulle lukta som en skunk. Jag satte upp håret i en "half up half down"-frisyr (när man har halva håret i en tofs bak på huvudet och andra hälften utsläppt) och gick ut ur toan. När jag kom ut stod Adam och Betty och dansade. Jag var lite avunsjuk, men jag visste att Betty inte hade några känslor för Adam.
När de såg mig log jag och de bara gapade. Jag gick fram till dem och de började nästan skrika ut komplimanger över ljudet av musik.
"Shiiiiit vad snygg du är Rachel!" Halvskrek Betty.
"Jaa verkligen!" Sa Adam och gjorde en knappt hörlig vissling. Jag kände att jag blev varm om kinderna och Adam log mot mig. Hans fina leende.