Magic Bounty (PRS)

Peter nickade och följde efter henne.
Åtminstone trodde han det, men han kunde inte se henne bland alla människor som ständigt rörde sig.
Han grep sig om håret och rynkade pannan. Fan.
Vart har hon nu tagit vägen? tänkte han frustrerat och snurrade runt några varv utan att hitta henne.
Försiktigt masserade han tinningarna då han börjat få huvudvärk. Den här häxan skulle bli hans död, det var han säker på. "Ursäkta. Har du sett en ung kvinna? Rött hår, en jacka över huvudet?" frågade han och tog tag i närmaste människa. Kvinnan han tagit tag i skakade skrämt på huvudet då hon såg hans mask och skyndade vidare.
Peter fortsatte att fråga runt tills han slutligen fick ett svar från en ung pojke genom att muta honom med ett silvermynt. "Jag såg en gubbe ta tag i henne där borta", sade pojken och pekade slött åt vänster.
Peter tackade honom hastigt och skyndade åt det håll han pekat.

Mannen tog tag i hennes arm igen och började dra iväg henne. Hon försökte dra loss sig igen men mannens grepp blev bara hårdare, det gjorde nästan ont från hur ont han höll. Hennes jacka föll nästan av från hennes hår och hon lyckades snabbt få tag på den innan den föll till marken.
Han hade tillslut dragit henne bort från folkmassan och släppte hennes arm tillslut. Han stank av alkohol, varje andetag han andades i hennes håll gjorde henne illamående. Hon vände sig snabbt för att försöka gå men då tryckte mannen henne plötsligt mot husväggen bakom dem och kunde se hur orakad han var, och hans gulnande tänder.
Men plötsligt såg hon Peter över mannens axel, men han var en bit bort. "Pe-...Tony!". Hon lyckades komma ihåg i sista stund vad hon skulle kalla honom. Medans mannen snabbt såg sig över axeln så slet hon sig loss och sprang mot Peter.

Peter reagerade blixtsnabbt då han hörde Annas rop och vände sig mot henne. Han såg hur det gamla fyllot från innan skyndade sig för att hinna ikapp henne när hon sprang mot Peter. Med en låg morrning drog Peter kniven och sprang förbi Anna. Utan ett ord drog han bak armen och grep tag om mannens hals med sådan kraft att han slungades tillbaka mot husväggen. Peter höll fast honom mot väggen samtidigt som han höll upp kniven framför mannens ögon. "Vad gjorde du med henne...", väste han fram genom sammanbitna tänder och blodlystna ögon. Mannen skakade och såg ut som om han skulle spy. "I-inget, jag hann inte göra något!" kved mannen, men det han sagt fick bara Peters grepp att hårdna och mannen började kämpa för att bli fri. Peter tryckte kniven mot hans mage istället och mannen blev stilla. Skräcken lyste i hans ögon. "Så du tänkte göra något? Du tänkte göra något mot Anna? Man varken gör eller tänker göra något mot mina vänner! De som gör det får betala", sade Peter hotfullt och mannen började snyfta. "Förlåt...", viskade han.

Anna var så lättad då hon såg Peter. Hon skulle just berätta för honom varför hon försvunnit då han sprang förbi henne, och mot fyllot. Hon vände sig snabbt om och såg hur han höll fast mannen mot väggen, med kniven i handen. Hon stirrade bara på allt. Varför gjorde han så? Hon var uppenbart helt oskadad, så varför var han så arg?
Hon gick försiktigt fram till honom och hörde att mannen började snyfta. "Tony" sa hon för att få hans uppmärksamhet. "Låt honom gå, det är bara något fyllo. Han är harmlös egentligen". Hon ville inte att de skulle dra uppmärksamhet till dem. Försiktigt la hon sin ena hand över Peters som höll i kniven. "Han är inte värd det".

Peters ansikte mjuknade och han tittade förvånat ner på Annas hand över hans egen. Han kände hur det hettade till i ansiktet. "D-du har rätt... Det var precis det såhär jag kände när jag dödade den där mannen...", mumlade Peter och släppte kniven. Samtidigt som den slog i marken släppte han taget om mannens hals. Mannen sprang därifrån och Peter stirrade på platsen han stått på ett tag, innan han långsamt sjönk ned på knä och gömde det som syntes av ansiktet i sina händer. Någonting hade brustit i honom då Anna rört vid honom. Allt han gjort, alla han skadat, mannen han dödat; allt forsade över honom. Han kände hur han blev blöt om händerna, men gjorde ingenting åt det. Tyst grät han på marken. Efter någon minut sänkte han händerna och drog ner näsduken. Med ett tårfyllt, sorgset leende sade han lågt: "Förlåt mig."

Anna fortsatte ha hennes hand över hans. Hennes var så liten jämfört med hans så hon kunde inte direkt täcka den, men det verkade vara nog för att få hans uppmärksamhet. Hon hörde hans ord och blev lättad då han äntligen släppte kniven. Hon drog försiktigt undan sin hand.
Medans mannen sprang iväg såg hon på då Peter sjönk ner på knä och begravde sitt ansikte i sina händer. Hon hade ingen aning om vad hon skulle göra. Trösta honom? Hon ville inte att han skulle bli arg på henne istället, men hon kunde inte heller bara stå där. När han väl tittade upp på henne igen sjönk hon ner på knä så hon kunde se på honom bättre. "Det är okej. Du gjorde aldrig honom illa...". Hon log mjukt mot honom och tog sedan sin jacka och öppnade ena fickan. Hon fick upp en oanvänd näsduk och torkade bort en del av hans tårar innan hon stoppade den i fickan igen. Efter det tittade hon bara honom i ögonen och var tyst,

Peter skakade på huvudet.
"Inte det. Förlåt för allt. Jag har alltid vetat att jag gjort fel, men du... Du fick mig att inse... Jag tar dig hem igen. Jag försvinner ur ditt liv och du kan glömma att det här någonsin har hänt", viskade han och tog hennes hand i båda sina.
"Jag vet att du aldrig kan förlåta det jag gjort och du skulle aldrig kunna kalla mig din vän, men... Är det okej om jag kallar dig min vän?" frågade han och blev sedan tyst.
Han stirrade ner på sina knän medan han väntade på hennes reaktion.

Anna stirrade på honom, förvånad, kanske chockad rent ut sagt. Hon hade verkligen inte förväntat sig den här förändringen. "Men... Dina pengar då? Vad ska du göra istället?". Hon var såklart glad att hon blev fri, men hon var bara så förvirrad. Hon fortsatte möta hans blick och log mjukt då hon hörde hans nästa ord. "Såklart, och jag...jag kallar dig min vän nu också. Du må ha 'kidnappad' mig från början, men jag visste att du inte ville det egentligen..". Hon fortsatte le mjukt mot honom och ställde sig upp. "Men vi borde ta oss härifrån innan vi drar på oss mer uppmärksamhet".

När Anna frågade om hans pengar var han tvungen att le. "Jag får väl helt enkelt leva på sandlökar", svarade Peter. Det var nära att han började gråta igen efter att hon kallat honom sin vän, men han hade redan förlorat för mycket manlighet för en dag. "Du har rätt, vi borde gå. Innan någon ser att jag gråtit", skämtade Peter för att lätta på humöret och reste sig upp. Han tog hennes hand igen - försiktigt, som för att inte ha sönder den - och började gå så snabbt som möjligt, utan att det såg misstänksamt ut.
När de nådde befolkade områden igen drog han upp masken och ökade tempot tills de nådde solstadens gräns ännu en gång.

Anna log också då han skämtade och förundrades över hur mycket saker hade ändrats. För en dag sedan hade han jagat henne genom staden för att fånga henne, nu så var han så snäll och skämtsam. Hon kunde nästan inte tro det.
Då de gick igenom staden igen såg hon bara till att hålla hans hand för att inte tappa bort honom. Men tillslut nådde de gränsen och det var inte alls lika mycket folk runt om dem. "Kanske...Kanske du kan lyckas ändra ditt utseende helt? Så kan du leva i frid någonstans? Jag vet formler som kan ändra utseende...permanent. Men de är svåra att genomföra, men om du vill kan jag försöka".