Nästan som magi

Ok, tack!

Varsågod

Tack igen för beröm och kritik! Jag har gjort mitt bästa GinevaraGranger för att förbättra det du påpekade. Enjoy!

Kapitel 10, Claire: Drömmens uppfyllelse

Fem veckor efter att Aya hade blivit dålig satt Claire vid bordet i Ravenclaws uppehållsrum och tränade på Wingardium Leviosa-förtrollningen, när de skulle träna på den för två veckor sedan så hade inte Claire fått godkänt, hennes fjäder hade muterat och blivit fem meter lång, klassen hade fått utrymma klassrummet medan professor Flitwick trollade bort den.
Nu satt hon och gjorde sitt bästa för att trolla sina läxböcker från golvet till bordet, hon var ganska stressad nu, för klockan var 9 på kvällen och Snape hade gett dem i läxa att skriva två pergament om suni-rotens verkan i trolldrycker, och hon hade inte hunnit börja än. Aya hade som alltid lyckats perfekt första gången, och hon var redan färdig med Snapes läxa så hon satt i soffan och läste en bok som Padma hade rekommenderat till henne. När Claire för 43:dje gången fått upp den tre decimeter från marken tittade Aya upp från sin bok och förklarade hur hon skulle uttala det för att få den att sväva under hennes kontroll. Claire testade och det fungerade perfekt nu! Böckerna som låg på golvet (i en väldigt rörig hög efter att många av dem blivit tappade) seglade fint upp en efter en och lade sig i en prydlig hög på soffbordet. Aya återgick till sin bok medan Claire började på Snapes läxa.
Klockan var halv tolv när de två flickorna slutligen gick och lade sig. Claire kunde inte sova på en lång stund, Mandys snarkningar var öronbedövande i den övriga tystnaden. När Claire somnade drömde hon om att en maskerad man stod över en liten flicka i hennes egen ålder med blont, krulligt hår och höll en kniv mot flickans hals. Flickan sov och visste inget. Det sista Claire hörde innan hon vaknade var den lilla flickans skärande skri av panik när hon kände det kalla knivbladet mot sin hals. När hon slog upp ögonen var skriket fortfarande kvar, fast mer dämpat nu. Aya, Padma och Mandy satt också käppraka i sina sängar.
De gick darrande ned tillsammans till uppehållsrummet, där satt en flicka i andra året som hette Cho Chang och hennes kompisar redan. Några killar från femte året satt vid ett bord och spelade knallkort. Det small hela tiden, ingen av dem kunde koncentrera sig på spelet. Då kom professor Flitwick in i rummet och förklarade vad som hade hänt.
-Lungna ner er allihopa! Det har inte skett ett mord, men det var nära att det hände. Lucy Millan från Hufflepuff har blivit knivhotad när hon sov, det var ren tur att hon lyckades vakna i tid innan hon blev dödad. Hon befinner sig just nu hos madame Pomfrey i sjukhuset, och är just nu i chocktillstånd men hon kommer att bli bra om några minuter. Ni allihopa får visa hänsyn till att hon är ledsen och skakad. Aurorerna har redan börjat jaga efter mördaren, det är ett under hur han lyckades komma in.
Ett mummel satte igång bland eleverna när professor Flitwick lämnat rummet. Hur hade mördaren kommit in? Och hur det än gick till skulle han kunna återvända?
När Ravenclaweleverna gick till Stora salen för att äta frukost gav alla oroliga blickar mot Hufflepuffbordet där det satt en blondlockig liten blek flicka och grät hjärtskärande. Alla verkade vilja komma och krama henne, alla utom de hårdhjärtade Slytherineleverna som satt och gav 'idiot'-blickar mot lilla Lucy.
Trots det hemska som hade hänt glömdes det ändå bort med spänningen inför Ravenclaw vs Slytherinmatchen. I quidditcharenan så hade tre fjärdedelar av alla åskådare blåbronsfärgade flaggor, plansher och halsdukar, alla utom Slytherineleverna. Ravenclaws och Hufflepuffs förstaårselever var särskilt nervösa, för de skulle ha sin första flyglektion efter matchen. Det var väldigt jämt genom hela matchen, men till slut fångade Cho Chang den gyllene kvicken och Ravenclaw vann matchen med 110 poäng.
Ravenclaweleverna jublade, och förstaårseleverna skulle gärna ha följt med de andra i Ravenclaw och fira vinsten, men de var tvungna att skynda sig ner till själva gräsmattan och börja flyglektionen med madame Hootch.
Först skulle de stå med handen över kvasten på marken och säga 'upp!' Ayas kvast rullade bara runt lite på marken, men Claires kvast flög direkt upp till hennes hand. När alla efter en kvart hade varsin kvast i handen skulle de sväva litet från marken på madame Hootch signal. Claires kvast svävade direkt över marken, och madame Hootch berömde henne.
När de var tillbaka i uppehållsrummet var festen fortfarande igång, och Claire var glad och nöjd med flyglektionen. Sent på natten fick Ravenclaweleverna ändå gå och lägga sig, professor McGonagall kom in i uppehållsrummet och sade att hon inte kunde sova för alla ljud.
När Claire låg i sängen kom hon att tänka på en sak. Hur hade hon kunnat veta vad som skulle hända Lucy? Kunde det vara en slump att detta hände samma natt som det hände på riktigt? Var hon en sierska? Med tusen frågor och noll svar somnade Claire, och hon drömde att en maskerad man sade 'Claire Halmssssstone, Claire Halmsssstone'.

Jättebra!!och du tog till dig av kritiken och det blev ändå bättre än tidigare!

Suuupeeer!

Här kommer ett nytt kapitel! Jag vet att det kanske var ett litet väl långt tal av professor McGonagall, men jag ville gärna få med allt! All kritik är välkommen!

Kapitel 11, Aya: Mandy är försvunnen

Hela skolan var nervös för att den maskerade mannen skulle komma tillbaka och attackera dem nu, det hade nämligen varit ett nytt mordförsök, den här gången på en flicka vid namn Lavender Brown från Gryffindor. Alla elevhus hade en vakt i uppehållsrummet varje natt nu, för att alla skulle känna sig trygga. Fortfarande visste ingen vem mördaren var, men alla tisslade och tasslade och var och en hade sina egna teorier.
-Vem tror du att det var?, frågade Aya Mandy en kväll när de satt i sina sängar och läste medan Claire och Padma satt i uppehållsrummet och gjorde klart sina läxor. Mandy fick ett skrämt uttryck i ansiktet och viskade:
-Jag vet vem det är, innan hon släckte sin lampa, klev ur sängen och sprang ut ur sovrummet. Några sekunder senare kom Claire och Padma upp i sovrummet med oroliga blickar.
-Vad var det med Mandy? Har du sagt något?, frågade Claire strängt.
-Nej! Jag frågade henne bara vem hon trodde var den skyldige! Efter att jag frågade sade hon bara ‘Jag vet vem det är’, och sedan sprang hon bara iväg!, svarade Aya. Mandy kom inte tillbaka till uppehållsrummet den kvällen, inte heller på morgonen dagen efter. Aya, Claire och Padma frågade professor Flitwick under lektionen i trollformler.
-Nej, jag trodde att hon var med er, pep han till svar.
Efter en vecka utan en syn av Mandy beslutade de tre flickorna att gå till Dumbledore för att berätta vad som hade hänt. Dumbledore tog emot dem vänligt när de knackade på dörren till hans kontor. Aya förklarade vad som hade hänt och frågade om Dumbledore hade sett henne.
-Nej, jag vet ej var miss Brocklehurst är. Vi får nog ta tag i det här på riktigt, jag ska kolla med alla de andra lärarna om de vet något, svarade Dumbledore med en bekymrad min.
Dagarna fortsatte, och Aya, Claire och Padma fick inte veta något om Mandy förrän den 5 december, då professor McGonagall tog dem avsides efter en lektion i förvandlingskonst.
-Lyssna nu noga på mig, Dumbledore ville egentligen inte att jag skulle säga det här, men jag tycker att ni har rätt att få veta eftersom Mandy är er vän. Minns ni att Mandy gick för att tala med mig efter frukosten första dagen på Hogwarts?
De tre flickorna nickade.
-Bra. Den dagen berättade miss Brocklehurst något för mig som hon litade på att jag inte skulle säga till någon utom möjligen Dumbledore. Det var verkligen min avsikt att inte säga något, men det verkar nu som att det är nödvändigt att ni får veta, miss Brocklehurst ville att jag inget skulle säga till er eftersom hon var rädd att ni inte skulle vilja vara hennes vänner. De flesta av alla vuxna häxor och trollkarlar känner väl till ätten Brocklehurst, alla av dem har varit på Du-vet vems sida och haft Slytherin som elevhem när de gick här, därför blev många av lärarna förvånade när lilla miss Brocklehurst hamnade i Ravenclaw. Jag vet inte exakt var hon är för tillfället, men jag tror att hon gömmer sig någonstans eftersom hon blev orolig att ni hade avslöjat hennes hemlighet när ni frågade henne vem hon trodde att det var. Jag vet nu inte vem, men jag har mina funderingar som jag inte får säga till er. Miss Brocklehursts föräldrar är dödsätare, och hon hatar dem över allt annat. Tro nu verkligen inte att hon är elak, för hon är med god marginal den vänligaste av alla i ätten Brocklehurst. Nu ska jag inte störa er mer och hindra er från att göra era läxor.
Var det sista hon sade innan hon schasade ut dem från klassrummet med nya och besvärliga tankar.

Jääätteeebraaa!!!

Jättebra!

Tack igen för alla superfina kommentarer! Tar väldigt gärna emot mer kritik så att jag kan förbättra min berättelse ännu mer! Det kommer bara att komma ca 4 kapitel till, så det skulle vara bra om alla som senare vill läsa del 2 kan skriva något i kommentaren, så att jag kan tagga er sedan. Ni kan också skicka en uggla. Enjoy!

Kapitel 12, Claire: Julafton och kära återkomster

Den 24 december vaknade Claire tidigast av alla i sovrummet. Hon tog snabbt på sig sin skolklädnad och kollade på schemat på vägen ned för trapporna till sällskapsrummet. Idag såg schemat ut så här:

09:30: Förvandlingskonst
10:30: Försvar mot svartkonster
12:30: Lunch
13:15: Trolldryckskonst
15:15: Astronomi
16:30: Trollformler

Claire suckade för sig själv, det var dubbeltimme med både professor Quirrell och professor Snape, båda hennes lärare som hon tyckte minst om. Men hon skulle inte klaga, för det var ju faktiskt lite synd om professor Quirrell som stammade så. Professor Snape däremot slapp hon gärna, han var elak mot alla elever utom Slytherin som han favoriserade. Då slog det henne att det var jullov, och att det här var ett gammalt schema. Hon slog sig i huvudet och suckade innan hon klev ut genom dörren med den frågande örnen på för att äta frukost, den dagen orkade hon inte vänta på de andra.
På vägen till Stora salen mötte Claire Harry, och hon väntade på den pirrande känslan i magen som brukade komma när de sågs. Men känslan kom inte, och hon kände sig faktiskt inte ett dugg intresserad av honom längre. Hon sa hej, men hon inte fick något svar eftersom Harry hade fått syn på sina vänner Ron Weasley, en lång, rödhårig kille med många fräknar, och Hermione Granger, flickan de träffat på Hogwartsexpressen med stort, brunt hår och ovanligt långa framtänder. Claire skyndade iväg till Stora salen, litet besviken över att han inte hade svarat på hennes hälsning hälsning.
När Claire kom in i Stora salen och började gå mot Ravenclawbordet satt det bara personer hon inte kände där, det var Cho Chang, tjejen med det blanka, svarta håret, en blond kille som satt och pratade med en annan kille med brunt långt hår, en ensam, rödblond tjej med rufsigt hår, fyra tjejer som satt och pratade med Cho och en väldigt lång kille med rödbrunt hår, Claire kände igen honom som Ravenclaws prefekt. Det var flest Ravenclaware som hade stannat över jullovet.
Plötsligt stannade hon upp och tänkte efter, just som hon skulle ta för sig av baconen. Hon tänkte eter vilka hon just sett, två killar, Cho, grubblade hon. Prefekten, den ensamma tjejen, eller vänta nu. Den rödblonda tjejen var ju ingen annan än Mandy Brocklehurst, om än med mycket rufsigt hår och slitna kläder! Claire skyndade genast över till andra sidan av bordet och kramade sin slitna vän.
-Var har du varit? Varför stack du? Vem var mördaren? Varför kom du inte tillbaka? Varf…, Claire bombarderade Mandy med frågor.
-Ta det lungt! Jag ska förklara allt, men inte just nu när alla kan höra. Var är förresten de andra?
-Åh, de kommer nog när som helst, sade Claire och nappade åt sig sin tallrik som var fylld av ägg, bacon, rostat bröd med ost och pumpajuice. Precis då klev Aya och Padma in genom dörren. De satte sig brevis Claire utan att ta notis om Mandy.
-Du kan inte bara gå sådär! Vi trodde att du också hade försvunnit!, sade Aya förebrående.
-På tal om försvunna vänner, Mandy är här!, sade Claire litet stolt och gjorde en gest mot platsen på sin högra sida. Flickornas chock var likadan som Claires när de fick syn på Mandy. De kramade henne och började också att ställa frågor, men den här gången avbröt Claire dem och förklarade läget.
Resten av dagen flöt på ganska stillsamt, Claire och Aya spelade mest trollkarlsschack medan Mandy och Padma spelade knallkort. De öppnade även sina presenter, Claire fick en bok om quidditch från Aya, en stor låda med chokladgrodor från Mandy och Padma och ett brev där det stod att hon skulle få en speciell överaskning i sommar av sin mamma, sin pappa och sina fyra systrar. Det var först på kvällen som Aya frågade Mandy igen, och hon började berätta vad som hade hänt.
-Allt börjar med mina idiotiska föräldrar, jag hatar dem och de hatar mig. De har alltid tyckt att Du-vet-vem var den som hade rätt och att Dumbledore var dum i huvudet, men när jag var sju blev allting mycket värre, då blev de tillfrågade om att ansluta sig till Du-vet-vems närmsta krets, dödsätarna. De tvekade inte ens, utan sade ja utan att ens tänka. De var borta långa kvällar, och jag vågar inte ens att tänka på vad de gjorde då. För ett år sedan blev båda tagna på bar gärning av Monsterögat Moody och satta i Azkaban, och sedan dess har jag bott hos min moster, anhängare av Du-vet-vem även hon, om än inte dödsätare. På Lucys beskrivning av den maskerade personen så är jag nästan helt säker på vem det är. Den här tiden har jag bott hos Hagrid, han har varit snäll och tagit hand om mig även om matlagning inte är hans främsta konst. Jag har inte kommit tillbaka för att jag var rädd att ni inte skulle vilja vara med mig när ni fick veta min bakgrund, men för några timmar sedan ändrade jag mig och kom tillbaka, där slutade Mandy berätta.
-Men… Vem var Den maskerade?, sade Aya tyst.

Ja, vem är det? Suuupeeer!