På andra sidan muren (öppet)

(Aia, om du tittar på mitt förra inlägg så ser du att även jag använde mig utav det ordet Trodde bara du talade om det andra rollet först x))

Luke hade precis varit på väg upp för att hindra Amilia från att rusa mot en säker död när han märkte hur saker och ting plötsligt började se ljusare ut. Den vilda flickan hade lyckats locka bort monstret.
Luke hävde sig upp från vattnet och gick fram till Amilia så snabbt han kunde. Han grep tag i hennes armar, såg in i hennes ögon och hoppas att hon inte var i chock. "Se till att inte bli dödad. Håll dig i vattnet. Du är ingen soldat", sade han långsamt och tydligt. Han skulle kunna säga åt henne att leta efter överlevare men han räknade inte med något. Han sade därför inget mer utan rusade fram till en av sina fallna kamrater och tog hans vapen.
Han kände förvisso inte den vilda flickan, men ifall hon tänkte döda besten så hade de åtminstone ett gemensamt mål.
Han kastade en blick mot Cora. "Går vi efter?" Det var en korkad fråga men ensam hade han en ytterst liten chans att överleva. Och han litade på Coras förmågor.
Han ville inte slösa tid på frågor, det verkade bara idiotiskt, men han var tvungen att ha någon slags back up. Någon som skyddade honom när han behövde det och vice versa. Cora verkade vara det enda alternativet.

[Några dagar var min tanke. 

Oj, vaddå yr höna. Blev kallad det hör om dagen och jag förstod ingenting. Vaddå fyra höna? 0.o. Trodde du inte hört det och därför frågetecknet. ehee... ^^ Sorry. ]

Amilia hörde ett plask bakom sig, hur någon skriker något medan hon såg hur odjuret dödade person efter person. Fortfarande kunde hon inte se Riko även ifall han var en av de blodiga sakerna var hon tveksam till ifall hon skulle kunna känna igenom honom. Färgen hade försvunnit ifrån hennes ansikte och då odjuret sprang efter någon in i skogen började hon åter igen röra sig framåt men hindrades.
”Släpp mig”, fnyste hon emot Luke och ryckte till i ett försök att komma loss. ”Vad fan tror du att du håller på med?” Hennes röst var flera oktaver högre än vad den brukade. När Luke släppte greppet om henne tog hon flera stapplande steg för att finna balansen och höll på att ramla över någons blodiga arm. Synen fick henne att vilja spy men istället så svalde hon. Arenan hade vant henne vid blod. De slogs tills någon blev medvetslös eller så skadad att de inte kunde fortsätta, varav vinnaren mötte nästa motståndare. Man fick inte dra sig ur, inte förrän man vunnit emot tio och det var slumpen som avgjorde ifall det var med vapen eller nävar som de skulle slåss med. Regler fanns självklart. De hade inte råd att förlora allt för många av kämparna. Men trots det var det här allt annat.
Du är ingen soldat ekade i hennes huvud och hon svor högt. Fan heller att hon var. Hon var ingen jävla robot som endast gjorde vad hon blev tillsagd. Hon kramade knivarna i sina händer. Det hon ville göra i det ögonblicket var att slå in Lukes huvud. Men hon kunde inte hjälpa att beundra styrkan i kroppen, det självsäkra och hur han hanterade vapnet. I allt det absurda som klädde hon av honom med blicken inte för första gången när ännu ett av vildens vrål ekade genom gläntan. Det fick henne att vakna och hon vände sig ifrån besten, vilden, Luke och Conners livvakt. Och började åter igen leta efter Riko bland blodbadet.

Cora hittar Samantha's kropp, Samantha är inte död... utan det är snarare så att hon snart kommer förblöda med halsen uppbiten på det sättet. Fast Cora har inget intresse i någon som redan är död. Hon löser Samanthas fingrar från vapnet och letar kvickt igenom fickorna efter eventuella extra skott. Hon hittar fem men hon vet att Samantha en hel del mer i sin packning. Cora reser sig och laddar in skotten. Tydligen var vapnet inte tomt, men efter hon laddat in skotten var det inte fyllt heller.

Sex skott emellan henne och en säker död.

"Går vi efter?" Cora vänder kvickt huvudet mot Luke när han talar... hon förväntade sig inte att någon skulle ha följt efter.
"Den är på väg tillbaka på grund av Rödis därborta, sikta och skjut istället", svarar Cora och precis när hon sagt det brakar den tillbaka genom skogen. Den tycks inte vara intresserad av dem i alla fall. Cora stödjer genast upp hagelgeväret och skjuter ett skott som skulle träffat den rätt i huvudet men jäkelskapet vänder på sig så skotten och dess splitter sprider sig över den "axel" som varit vänd mot henne. Den tycks förvirrad och arg, Rödis läte verkar ha haft stor inverkan. Den är åtminstone handikappad nu.

Tristan ville skrika åt dem alla att snälla bara stanna i vattnet, men det kändes som om tungan smält fast med gommen och han fick inte fram ett ljud. När vildkvinnan satt tillbaka hatten på hans huvud kunde han inte göra annat än att stirra på henne med vidöppna ögon. Men hennes läten fick honom av någon anledning att känna sig lugnare. Det fick honom att känna sig lite säker.
Dock ville han då ännu mindre att hon skulle kliva ut ur vattnet. Det var alldeles för farligt, insåg hon inte det? Och insåg inte de andra det heller? Tristan ville verkligen inte se någon mer dö.
När vildkvinnan gav ifrån sig ett högt läte ryckte han till och lyckades få en till kallsup. De få som fortfarande stod på benen tycktes samlas mot henne när besten kom stormande tillbaka genom skogen. Tristan slutade trampa vatten och sjönk ner under ytan. Han ville varken se eller höra. Även om han var rädd för vad som skulle kunna finnas i djupet, var han ännu räddare för det som faktiskt fanns uppe på land.

Liv såg besten bli förvirrad och än mer rasande. Åter igen ropade hon och besten vände åter uppmärksamheten åt hennes håll. Han såg henne inte, han var redan blind och det var hennes förtjänst. Ett svagt morrande av seendes återkomst for ur hennes strupe, hon skulle ha död på besten en gång för alla.
Så då besten var rakt under henne hoppade hon på något som fick besten att vråla och ställa sig på bakbenen för att få av henne.
Livs leende blev hotfullt, tänderna blottades och hon morrade ett bevis på att hon skulle döda den. Hon höll sig kvar för glatta livet och märkte inte de andra. Märkte inte vad de sköt med, on kunde inte tro att det var farligare än pilar och knivar.
Hon lossade en av sina knivar och satte den rakt i strupen på honom. Det forsade av blod och besten skrek. Besten började få slut på krafter, men ett läte från räv fick besten att vända sig dit och med ett ryck fick odjuret räven mellan sina käftar. Liv skrek till, ett mycket mänskligt skrik och tappade för en sekund fokuset. Besten gjorde ett ryck och hon flög av dennes kropp och slog hårt i bergväggen. Allt svartnade för hennes blick, men nu hade stenarna börjat att rasa och besten var mitt under raset.

(Aia, Selma..., AlexZz, AuroraAlexius, Stranger, låt detta inte dö D: och inte de andra rollen heller )

(jag tycker det är skumt om alla vildar skulle vara på samma ställe, tänkte hoppa in när faran är över och typ de rört på sig lite )

(Låter bra, om du nu inte ser faran från långt håll )

(Hade redan tänkt skriva idag x3 visade sig bara att jag hade saker att göra xD)

Luke följde efter den vilda kvinnan och Cora, gjorde som hon sade, men kunde fortfarande inte vara helt säker. Han tyckte om att vara säker.
Och när ett skrek ljöd genom skogen började han springa snabbare samtidigt som han försökte komma på något att göra.
När han väl hade besten inom sikte så avfyrade han ett skott. Varelsen var förvisso stor, men snabb. Luke visste inte var han skulle sikta för att skada, så när hans skott träffade besten någonstans i närheten av ryggen så verkade han endast bli förargad.
Besten verkade inte trött på den vilda kvinnan, den verkade mer vilja se till att hon var säker, så den kom snabbt närmare med rytanden som fick Lukes inre att vibrera.
Men det blottade även dess mun. Käftarna var vidöppna.
Luke siktade och sköt.

*viskar*Får man fortfarande vara med?

Tror jag nog ska gå, för mig iaf. Om du rollar bra och förhoppningsvis långt