Gryffindor Keeper

Man tackar, man tackar



Taaack så mycket!

Jättebra! Ny läsare!

Tack Parva!!♥

När kommer mer?

Tomorrow

Yay

Godmorgon allihopa! Hoppas att i har sovit gott, för det har jag! (okej det här är bara irriterande och hör inte till den här ff'en) Men det gör nästa kapitel!! Hoppas att ni gillar det!


Kapitel sex

Några dagar senare verkade Sophie äntligen ha blivit av med chocken av att få veta att hon hade en bror. Hon hade skickat ett brev till sina föräldrar och frågat om det var sant att hon och Lourens var syskon. De hade skickat ett brev tillbaka och svarat att det var sant och att det var otroligt ledsna för att hon inte hade fått veta det tidigare. Sophie och Lourens var tvillingar, när de föddes hade deras föräldrar fått ett brev om att de var i stor fara så länge barnen var tillsammans. Lourens hade fått bo hos en avlägsen släkting i en fallfärdig stuga mitt ute i ingenstans. Det gjorde Sophie mycket gladare eftersom att hon såg det som att hennes föräldrar hade “valt” henne framför Lourens (egentligen var det den avlägsna släkingen som hade valt att ha Lourens hos sig, men det berättade inte Sophies föräldrar för henne).

Jag vandrade genom slottets tysta korridorer, klockan var egentligen sent efter läggdags, men det brydde jag mig inte om. Jag kunde inte sova, en en gång hade jag haft den återkommande drömmen från när jag blev sorterad i Slytherin. Men nu var det inte en mardröm längre, för allting var allmänt fantastiskt. Jag var glad, Sophie hade sin bror, och alla andra var glada. Men inte riktigt alla, tio mil därifrån på en sten mitt i ett illaluktande träsk, satt en ensam pojke men trasiga kläder och stripigt hår. Han satt på huk och tittade ner i det smutsiga träskvattnet när en gyllengul liten uggla flög fram mot honom. Pojken sträckte ut sin arm och ugglan landade försiktigt på den. Pojkens fingrar darrade av köld när han försiktigt knöt loss brevet som satt bundet runt ugglans ben. Han läste långsamt igenom brevet eftersom att han inte kunde läsa så bra än. När han hade läst färdigt log han ett sorgset leende, rev av en bit av pappret det var skrivet på, tog fram en gammal sliten fjäderpenna, doppade den i det smutsiga vattnet och skrv sedan ett kort svar tillbaka,
‘Tack för ert brev, det är skönt att veta att ni lever. Och att Gabrielle mår bra, jag hoppas att någon kommer och hämtar mig snart, trädet jag sover under har nästan tappat alla sina löv nu. När jag kommer härifrån ska jag åka till Hogwarts och hälsa på Gabrielle, det var länge sedan jag såg henne.’
Han rullade ihop papperslappen och knöt fast den vid den lilla ugglans ben. Ugglan flög iväg mot horisonten och lämnade pojken ensam kvar på stenen i träsket. Han reste sig upp och hoppade smidigt från sten till sten tvärs över träsket till ett träd med få löv. Han lade sig på den fuktiga marken och rullade in sig i en smutsig gammal filt full av stora hål. Han slängde en blick mot solen som sakta sänkte sig ner på himlen. Sedan somnade han.

Jag fortsatte genom korridoren när jag plötsligt hörde att högt brak bakom mig, jag vände mig skräckslaget om. På marken bakom mig med ena armen under en tung rustning låg Marcus Flint, andraårseleven helt utan talang som nästan hade tagit min plats i Quidditch-laget. Jag gick fram till honom och hjälpte honom att lyfta upp rustningen så att hans arm kunde komma loss. Sedan tittade jag nyfiket på honom och frågade,
“Vad gör du uppe i korridorerna så här sent, borde inte du sova?”
“Jo” svarade Marcus “men jag kunde inte sova och sen såg jag dig gå ut genom dörren till uppehållsrummet så jag följde efter” sedan skyndade han sig att tillägga “och borde inte du också sova?”
“Jo det borde jag” sade jag skyldigt “men kom nu så går vi tillbaka till uppehållsrummet och sover”
Marcus skakade på huvudet.
“Jag vill inte sade han, jag vill hellre vara här med dig”
Jag log och sade,
“Men det gå inte, för vi måste sova, annars orkar vi ju inte spela Quidditch på träningen imorgon”
Jag tog Marcus i handen och vi började gå genom den tysta korridoren. Vi rundade ett hörn och gick sedan ner för trapporna till fängelsehålorna och Slytherins uppehållsrum. Vi gick in i det stora rummet med de gröna fåtöljerna och sofforna och den sprakande brasan. Jag sade godnatt till Marcus och han sprang glatt upp för trappan till sin sovsal. Jag gick upp till min sovsal och lade mig i sängen. En stund senare sov jag djupt och drömde en komstig dröm och en pojke med slitna kläder som satt ensam på huk på en sten i mitten av ett träsk.


Förlåt för lite skumt och konstigt kapitel..

DET HÄR ÄR INTE SKUMT! DET ÄR JÄTTESPÄNNANDE!!!
VEM ÄR POJKEN???
MER NU!♥

Tack♥

Älskar allt du har skrivit!