Sista chansen

Odd skrockade och log ett leende som inte betydde något gott. Han hoppade ner från köksbänken och strök sin över hakan.
"Hm...", sa han och låtsades fundera. "Vad sägs som Blåbär? Eller Vattendroppen? Nej, det är inge roligt"
Han tog ett steg mot henne och studerade henne noggrant.
"Antar att du fått höra Stickan en hel del?" sa han och noterade hennes smala kroppsbyggnad. "Men det är ju inte heller något roligt"
Han la armarna i kors och la till en missnöjd min. Hon var inte oattraktiv, även om hon inte var lika söt som Ave. Just nu var hon mer en intressant nöt han ville knäcka.
"Jodå, du är intressant", sa han och log igen. Han tog ett steg närmare henne. När hon räckte fram en klyfta av sin apelsin log han bredare.
"Gärna", sa han och böjde sig ner och tog klyftan ur hennes hand direkt med munnen. Han såg till så hans läppar nuddade hennes fingrar, innan han drog till sig klyftan och tuggade i sig den. Han hade blicken fäst på henne hela tiden när han rätade på sig igen för att se hur hon skulle reagera. Han hade väldigt roligt just nu. När han svalt klyftan slickade han sig om munnen med en retsam blick.

(Svarar här så vi kommer någonvart och alla kan vara med sedan, även om ni kan det nu med )

"Mmm" svarade Freja något dröjande åt hans konstaterande, för det var sant, de hade kallt henne för det och mer därtill.
"Därför Smurfan inte gör mig något. Blått hår är självvalt och jag gillar det. Det andra är inte självvalt." log hon snett och såg med stora ögon hur han kom allt närmare. Freja visste inte hur hon skulle reagera. En del sa åt henne att springa, den delen som var från den lilla Freja, den ensamma utan Frej. Den andre sa åt henne att stanna, att möta honom. Men Freja gjorde något av båda, stod stilla och gav honom en apelsin. Han gjorde dock något hon inte förväntat, tog klyftan med munnen. Hennes ögon visade chock, men inte obehag och hon flämtade lätt till då han rörde vid henne med sina läppar. Ett lätt nervöst skratt hörs från henne innan hon ler snett mot honom, samlar sig.
"Kan du inte äta som normalt folk du." småler hon och tar ännu en klyfta i sin hand för att vilseleda både honom och henne i de känslor hon utstrålat då han rört vid henne. Han gjorde henne nervös men samtidigt var hon alltför nyfiken och gillade den uppmärksamhet hon fick. Uppmärksamhet bar för henne, som individ och inte för henne och Frej samtidigt.
Hon för klyftan mot hans mun och väntar att han ska ta den, ögonen glittrar och hon log lätt, hon var glad för stunden, av det hon fick. Men hon ville ändå inte lämna honom ifrån sig, låta honom gå till Ave. Men hon skulle absolut inte hindra honom, nej, men hon skulle inte uppskatta det heller. Dock kunde hon leva länge på att bara bli sedd som nu.

Julie frös till. Som om hon ville bevara minnet av någons hand i hennes hår, men det var såklart Frej som rörde sig, inte hon. Så att hon frös var bara idiotiskt.
Trots det log hon. Hon kunde känna hans hand i hennes hår och plötsligt var hon eld och lågor igen. Precis som när Adams bedövat henne. Livsglöden som vakterna sakta hade sparkat bort, ut ur hennes kropp.
Hon vände sig om, fortfarande med leendet på läpparna, och lät ena handen skjuta ut mot hans ansikte och stryka honom längs käklinjen.
"Sist jag inte blekte det och använde blått blev det grönt och det visar sig att jag passar bättre i grönt än blått. Vi kan färga utan att bleka, men jag vet inte jag om 'med en gång'. Hårfärgslukten håller sig trots allt i ett tag", log hon med ögon som glittrade av okynne.
Julie lade båda armarna om Frejs hals. "Vad tycker du?" frågade hon samtidigt som hon lade huvudet på sned som en liten fågel. "Något roligt innan vi bryter oss ut från huset?"

Frej skrockade till då Julie helt plötsligt verkade få annat i sinnet, inte han emot. Handen som strök över hans käklinje fick honom att rysa av välbehag. Han var inte sen att svara med att lägga armarna om hennes midja då hon la sina om hans hals.
"Färgen finns kvar och jag gillar roliga saker." andades han fram vid hennes öra. Hans läppar rörde sig sakta mot hennes hals och lät dem stanna där, andades mot hennes hals. Han ville vara säker på att hon ville, ville göra henne ivrig att hon ville ha honom.
I fängelset hade de sagt att han var för vek, de hade använt bög som skälsord mot honom. Men han hade inte brytt sig, inte till en början. Han kunde försvara sig om det var så, men han ville helst inte. De hade kallat honom vek då han inte deltog i slagsmål, då han brytt sig om folk. Då han som nu lät henne välja, han skulle aldrig göra något mot någons vilja. Han visste med erfarenhet hur det var och visste hur det varit för hans syster.
Då han väntat tillräckligt att hon kunde dra sig ifrån om hon inte ville så kysste han sakta hennes hals.

Julie halvstönade och halvsuckade när Frejs läppar vidrörde hennes hals. Hennes läppar letade upp hans och hon drog honom ännu sig.
Hon hade verkligen saknat det här.
Hennes hand letade sig upp i Frejs blåa hår och hon tyckte om hur det hela endast var en färg, och plötsligt brydde hon sig inte om hårfärgen alls.
Hon drog med sig Frej mot väggen och var tacksam för att det inte fanns några kameror i badrummet även om väggen var kall och en säng definitivt var bättre.
Åtminstone tills hon insåg att hon verkligen inte ville sluta och tvingade sig därmed att sluta.
"Uhm... Frej? Jag vet inte var kondomerna eller p-pillerna ligger", viskade hon mot hans läppar och började nästan skratta trots att hon hatade sin egen mening.
Och hon tänkte inte knäböja. Inte idag. Speciellt inte med tanke på att hon endast knäböjde när hon var vid en toalett och spydde upp sina inälvor tillsammans med resten av de dåliga minnena.

[ Oh noes... >_> ]

Azalea drar till hälften av sig sina andra kläder på väg tillbaka till sitt rum. Hon har för avsikt att sätta på sig rörliga, bekväma kläder som inte får henne känna sig som om hon bara sätt på sig en påse av något slag. Azaleas dörr öppnas automatiskt med ett trevligt swishande ljud och Azalea ler lite. Innanför kastar hon kläderna på golvet och en mindre robot smyger tyst fram och viker kläderna försiktigt samtidigt som Azalea ska till att öppna det hon tror är garderoben. Till hennes förvåning så är dörren ingen dörr... Chockerande nog. Samtidigt var det inte speciellt chockerande ändå, vad hade hon förväntat sig?

"Slå på tv:n", beordrar hon och tv:n slår på inom millisekunder. Den laddar upp bilden samtidigt som Azalea drar ut en hemskt färgad rosa topp som hon grimaserar åt. Den får lov att duga, så hon slänger den på sängen. Hon drar av sig den obekväma bh:n och byter ut den mot en simple svart en när det börjar komma ljud från tv:n. Snarare jingeln till nyhetskanalen, Azalea flinar brett.
"De har inte ändrat den alltså?" Hon hade inte kollat på nyheterna speciellt mycket, men det var tröstande att de inte förändrat jingeln på alla dessa år. Hon drar fram ett par tajta Adidas-byxor och drar på sig dem samt ett par vita strumpor.
"Polis har precis anlänt till Pipirett High efter ungdomar slagit larm o-" Azalea stänger ut den välkända rösten. Den kvinnan jobbar fortfarande alltså? Det var udda, såvitt Azalea minns skulle hon byta arbete. Azalea tar ut en blå-rutig skjorta ur garderoben och drar den över armarna och tittar på skärmern ordentligt.
"Det har hittills hittats 4 kroppar utspridda på skolområdet, källor säger att gärningsmannen är kvar i skolan", säger rösten och Azalea spärrar upp ögonen.

Pipirett High... det var där hon gick, men den slog igen bara något år efter att hon blev gripen. Tv:en börjar spola oförklarligt innan den stannar på en perfekt bild på Azaleas offer.
"Dömd till döden" "Azalea Yard" "Gripen för massmord" "Gärningsmannen var en elev"
Det ekar mellan väggarna i rummet, eller var det bara Azalea som inbillade sig? Det blixtrade till på skärmen.
"Du kommer inte undan, inte så lätt. Ingen av er kommer komma undan... ni ska ha det straff som ni förtjänar", den förvrängda rösten går inte att känna igen men Azalea reser sig illa kvickt från sängen och tar sig ut från sitt rum.

Odd flinade när han hörde hennes lilla flämtning och såg hennes uppspärrade ögon. Det var precis den reaktion han hoppats på. Speciellt när hon sedan försökte släta över den.
"Vad är det för roligt med att äta som normalt folk?" frågade han retoriskt och blinkade åt henne. "Dessutom tvivlar jag på att någon i det här huset kan klassas som normal"
Det var sant. De var alla brottslingar av något slag. De hade alla gjort det som normalt folk inte skulle gjort. I Odds fall så gillade han att vara en tjuv. Det var underhållande och fick hans blod att stiga.
Vilket det här också fick. Freja verkade osäker på hur hon skulle möta honom. Hon kändes som ett rädd djur, men som samtidigt var nyfiket. När hon sträckte fram en till apelsinklyfta log han ett charmigt leende. Han gillade även hennes leende, och hur hennes ögon glittrade.
Men den här gången tog han tag i hennes hand och förde den själv till sin mun samtidigt som han klev ännu närmare. Han såg henne i ögonen när han tog apelsinklyftan ur hennes fingrar. Han släppte inte hennes hand medan han tuggade i sig klyftan och när han svalt slickade han långsamt av hennes fingrar. Han blinkade åt hennes och tryckte sina läppar lätt mot hennes handrygg.
"Utsökt", sa han med en glödande blick och ett förföriskt leende. Han släppte inte hennes hand. Så här kul hade han inte haft sedan han hamnade i fängelset. Han hade försökt förföra några av sina olika cellkamrater - han var inte så noggrann på vilket kön personer hade - men det hade mest slutat med att han fått en snyting. Men det hade varit underhållande ändå.

Frej stönade besviket med läpparna än mot hennes. Han ville detta så gärna, hela hans kropp var upptänd och han ville ha henne. Han såg på Julie som stod upptryckt mot väggen med hans läppar mot hennes. Sakta drar han sina läppar från hennes och för handen genom hennes hår. Han älskade hennes händer i hans hår och ville göra det för henne med.
"Är det för att du inte vill eller för att du inte vet. Är det att du inte vet så är det bara att säga åt någon av de förbannade robotarna." svarar han tillslut, det syns att han är besviken.
Han för sin hand längst hennes käklinjer och höjer hennes ansikte så han kan se in i hennes ögon.
"Svara mig, jag är ingen som tar utan lov." hans röst var mjuk och ärlig innan hans leende blir allt bredare.
"Den sken kan dock diskuters, men det gäller saker, inte människor." han skrockar lite, han var trots allt tjuv. Men det var i annat han menade, som nu. Hans blick är dock fortfarande intensiv då han ser in i hennes. Han gillade henne, hennes utseende, tatueringarna, håret, allt. Så hård och häftig yta, fanns det något annat under?

"Nej, du har väl rätt gissar jag." erkänner hon, hennes blick flackade och hon visste inte helt hur hon skulle reagera eller göra. Hon kände att vad hon och Frej gjort var ganska harmlöst i jämförelse med dem andra. Men dock hade även de åkt in på dödstraff. Såg man dem kunde man väl inte tro att de kunde göra en fluga förnär, särskilt inte Freja. Men det hade ej varit enbart ett dödande knivhugg, det hade varit flera. De hade gett igen gång på gång mot allt fadern gjort dem tills liket knappt gick att känna igen. Det var då Freja känt att hon riktigt levt, som att komma undan med stöldgods fast ännu bättre. Hon hade njutit av blodet, att göra det med Frej. Men nu efteråt då det hel lagt sig var hon ändå bara Freja som verkade så sårbar som ett skrämt rådjur utan sin broder.
Då han tar i hennes hand följer hon med och ställer sig upp, de stod nära nu. Frejas hjärta dunkar snabbt och nu verkade hon mer som ett skrämt djur än någonsin. Ändå står hon kvar, väntar med spänning på vad som ska ske. Någonstans inom sig kände hon en liten tro på Odd, att han inte skulle tvinga henne till något hon inte ville. Att han däremot skulle få henne att vilja det han ville kunde hon inte förstå, hon hade aldrig varit med om liknande förr.
Han tog klyftan och Freja kunde inte göra annat än att se in i hans bruna ögon, i den intensiva glödande blicken hon är så spänd att hon ljudligt drar efter andan då han slickar på hennes fingrar. En pirrande känsla far från fingrarna och ner någonstans i maggropen, hon flämtar till och ögonen blir åter stora. Att han gjort något så konstigt och samtidigt underbart var för henne oförstående, men hela hennes jag utstrålade att hon gillade det, gillade mycket.

Julie lade båda händerna kring hans ansikte, drog honom närmare och kysste honom igen.
"Självklart vill jag. Det skulle märkas ifall jag inte ville." Hon gav honom en till kyss, aningen hårdare, för hon ville ha honom så nära sig hon bara kunde.
Hon skrattade till innan hon halvtjöt mot sovrummet. "Kondomer, någon?"
En liten robot kom in i badrummet med ett stort paket och Julie tackade till och med roboten som meddelade att de hade varit i nattduksbordets låda tillsammans med andra saker, bland annat p-piller.
Julie höll upp paketet med kondomer och log mot Frej innan hon lutade sig fram, nafsade lätt i hans öra och viskade. "Hoppas du inte tröttnar på mig allt för fort. Vi har massvis att slösa uppenbarligen."
Hon kände sig levande. Hon kände sig hög och full på en och samma gång. Hon ville bara skratta och kyssa Frej, låta honom känna på hennes kropp och se den upphetsade glimten i hans ögon som även fanns i hennes gröna.
Hon drog sig bakåt igen så att hon kunde se in i hans ögon. "Frågan är bara var?" undrade hon medan hon kysste honom lite varstans. Hon kunde inte hålla händerna eller läpparna borta längre.

Svetten hade drypit om Ave när hon dansat den sista kontrollerande rörelsen och musiken i hennes huvud hade slutat att spela tillsammans med tusentals applåders början. Efter att ha bugat sig emot publiken som inte fanns med ett enormt leende på läpparna hade hon tagit sig tillbaka till sitt rum och duschat. För att sedan ge sig av för att leta upp Odd.
Självklart hade hon börjat i köket. Hon hade ingen aning om vart hans rum låg. Vid ljudet av röster tog hon sig ljudlöst fram till dörröppningen och kickade in. Hon kunde inte tro sina ögon och var tvungen att bita sig hårt i kinden för att inte utbrista just det. Ett skratt hotade med att bubbla upp men smurfan såg så generad ut när Odds läppar smekt hennes hy att Ave tagit ett ljudlöst steg tillbaka. Hon hade inget emot att dela och medan hon stod där flög hennes blick över Smurfan och konstaterade att även om hon verkligen inte hade något emot att dela Odd med henne så såg suckade hon lätt. Den unga kvinnan var alldeles för mycket arbete för Ave. Så istället backade hon ut därifrån. Hon kunde vänta.
Med ett stort leende på läpparna och något distraherad av vad hon precis sett såg hon först inte Azelea men lyckades på något sätt undvika att gå rakt in i henne.
”Vet du vad?” Utbrast Ave som höll på att brista men så fort hon sagt det insåg hon även att Smurfan inte skulle uppskatta vad hon sett. Kanske Odd. ”Har du sett gymmet än?” frågade Ave och bytte spår helt ifrån vad hon tänkt att säga utan att ens dra in ett andetag. ”Det är helt underbart och det har till och med en enorm pool. Jag undra vad mer vi kommer att hitta i det här huset men om jag ska vara ärlig hade jag förväntat mig att något skulle hända vid det här laget. Fast vi har inte varit här så länge ännu.” Hon lade huvudet på sned och tittade på Azelea. ”Är du okej? Är något fel?” frågade hon. ”Det ser ut som om du sett ett spöke eller något? Inte för att jag personligen tror på spöken i den meningen men det betyder väl inte att andra inte gör det eller att dem inte finns.” Hon drog en hand genom det blöta håret. ”Eller är det alla kakorna. Ifall du tryckt i dig alldels för många kakor och mår illa kanske du bör ta tag i det problemet”, konstaterade Ave och visade vad hon menade med att hålla upp två fingrar emot sin öppna mun. ”För ifall det händer någonting och du inte kan prestera så sätter du alla våra liv i fara. Mitt liv. Och jag tänker inte acceptera det.”
Ave gjorde en grimas. Hon hade aldrig förstått varför människor förgiftade sina kroppar med skit mat eller med kakor och godis. Själv hade hon alltid tagit väl hand om sin kropp. Den var hennes instrument.