Döda eller bli dödad (prs)

"Jag hoppas sagan får en av de trevligare sluten, hur det än slutar."
Nicolaus besvarade hennes leende och lät sig själv betrakta hennes ögon för någon sekund samtidigt som han mindes hur han kysst hela hennes kropp och hur hennes läppar hade känts mot hans hud... Trots det hela var det fortfarande hennes ögon och beröring som lyste som klarast i hans minne. Hur hennes ögon sett ut när han tillfredsställt henne, hur de hade mjuknat och låtit något falla när hon talat om sina barn, och han mindes hennes hud under hans fingrar medan han kramat om henne. Han hade alltid tyckt om de simpla sakerna i livet, men med åren hade han blivit girigare. Han ville ha mer och mer, och visste att det var förbannelsen av att vara evig.
Han började dock undra ifall han bara försökt fylla tomrummet som kommit att bli hans hjärta än någon annat.
När det knackade på dörren öppnade han och två vagnar rullade in. Han tackade dem och skulle gett dem dricks ifall han haft några lösa pengar på sig.
Nicolaus rullade fram vagnarna till bordet, började lägga upp rätterna - buffén -, medan han log mot Vanessa.
"Jag visste inte vad du ville ha, så... ja, det här blev resultatet. Dessutom är jag hungrig efter vår natt." Vampyr eller inte, att göra det med en annan vampyr var exakt lika utmattande som människa med människa.
Han drog in doften av maten och suckade nöjt. Han tog upp flaskan med vin och öppnade den, hällde upp mer än lite i glasen och försökte sedan fånga Vanessas blick.
"Hoppas det smakar, för gudarna ska veta att jag inte har haft något med maten att göra." Han log. Han hade svårt att inte le. Han visste att detta skulle sluta dåligt, men, han tänkte låta sig själv njuta så länge det varade.

Vanessa log snett mot honom och var glad att samtalet gått till mer materiella ting. Saker som inte var farliga att tala om eller gå in på. Hon visste inte om hon gjort dumt i att lova honom ytterligare något, även om det bara var ett bad. Hon fick en känsla i att han såg rakt igenom henne, såg hennes sårbara jag. Det jag som århundraden hade lärt sig att dölja och bemästra. De som hon själv fick ta itu med, inte andra. Att ha en ständig klump i magen för att sedan få ut det i ilska mot ett offer eller gråta sig till söms om kvällarna, att vakna upp från hemska mardrömmar. Sådana saker var hon van vid och nu hade hon blottat en liten del av sig för honom, och det skrämde henne.
Men hennes blick for istället mot buffén och hon nickade godkännande samtidigt som hon tog sitt vinglas och drack.
"Kommer säkerligen smaka förträffligt, jag tackar." sa hon med en lätt nick och satte sig ner vid det uppdukade bordet. Hon tog sakta en vindruva, såg på den och åt innan hon mötte hans blick.
"Så ni gillar att laga mat? Det låter så på er." frågade hon intresserat.

Han nickade, ett leende på de bleka läpparna. "Ja. Att jaga är väldigt sällan nödvändigt för mig och maten jag lagar smakar godare än en rutten människas blod."
Han började ta åt sig av maten. Pannkakor och sirap som en start. Han tog en tugga, smakade på det och svalde sedan. Den var inte precis... dålig, men när man lagar utan kärlek så kan även den mest perfekta maten smaka konstigt. Det hade han lärt sig efter åratal i kök världen över.
Han sköljde ner den söta smaken med vinet, vilket egentligen inte var en bra idé, men hans aptit kunde diskuteras senare i livet. "Jag lagar mer än gärna för er någon dag, ifall jag får." Han mindes att han hade lockat henne med att laga henne en frukost, men när de båda hade kläder på så var det plötsligt som om det fanns en osynlig vägg emellan dem.
Han undrade ifall hon fortfarande menade det där med att visa honom hennes herrgård... Han kunde fortfarande höra henne flämta Nico och ovissheten skulle till slut driva honom till vansinne.
Han tog en till klunk vin som om han hoppades på att det plötsligt skulle verka trots att åratal av försök motbevisat honom. "Jag ber om ursäkt ifall jag har gjort, gör, er obekväm, och ifall ni ångrar något från igår. Mina djupaste ursäkter."
Han hade egentligen sedan länge slutat be om ursäkt för saker och ting i livet, men nu gjorde han det, med ett litet nervöst men ärligt leende på läpparna och en röst som talade om fler saker än han någonsin skulle uttrycka, och hon skulle förmodligen aldrig förstå vilket intryck han fått av henne. Han bad till och med om ursäkt. För tanken på att han skulle göra henne obekväm skrämde livet ur honom. Samtidigt ville han röra vid henne, kyssa henne och få henne att öppna sig för honom igen.
Maldito mis emociones, förbannade han.

"Du har väl rätt antar jag." sa hon tvekande och tog en jordgubbe, färsk och god var den.
"Själv har jag alltid druckit av människor. Är inge vidare på matlagning." mumlade hon erkännande och sneglade på honom. Mat var något tjänstefolk alltid hade ordnat då hon var levande, sedan hade det fortsatt så fast hon tagit människor. Hon kunde ta någon frukt då och då, något färdiglagat om hon kände för det. Men hon var liten i maten och var noga med att äta exakt den mängd hon behövde, gärna under. Som mycket annat var det en sak hon lärt sig som liten. En sak att visa sig perfekt, att vara perfekt, hålla kontroll på sig.
Då han frågade om frukosten kunde hon inte svara med en gång utan petade olyckligt i maten. Försökte få i sig bitar för att inte vara ohövlig men såg mer ut som en olycklig fågelunge. Hon drack av vinet, försökte komma på något vettigt att säga men blev nästan än mer olycklig vid hans ursäkt. Han hade inte gjort något fel, det fick han inte tro, allt låg på honom.
Hon ställer sig plötsligt upp, tar glaset i sin hand och går mot fönstret. Hon ser ut över nattens stad och dricker av vinet.
"Ni har inte gjort något, det får ni inte tro." började hon med dov stämma och tog sig ytterligare en klunk, vinet var slut. Hon suckade och försökte på nytt.
"Jag vet inte, jag är väl rädd. Ni beter er för vänligt, jag förstår er inte. Det skrämmer mig, allt jag avslöjade för er, jag skulle inte sagt något." sa hon olyckligt.
"Förlåt, det är jag som ska be om ursäkt inte ni. Allt är bara så....." hon tvekade på orden och vände sig mot honom.
"Ovant." avslutade hon det hela och mötte hans blick.

"För vänligt?" ekade han. Han kunde inte ens le för de där orden gjorde honom bara ledsen. Otroligt ledsen. "Dios mío. Jag behandlar dig som en person, Nessa." Han gick fram till henne, med vinflaskan i ena handen och sitt glas i andra. Han gällde upp mer vin i hennes glas och sedan sitt.
Han tog en klunk, sträckte ut handen mot hennes kind men lät den falla innan han rörde vid henne. Han suckade och skakade på huvudet. Han placerade vinet på bordet igen och drog handen genom håret.
"Dina hemligheter är säkra med mig, querida. Du..." Han visste inte vad han skulle säga och skakade på huvudet.
"Nessa... igår var helt fantastisk och..." Hur skulle han någonsin förklara att hennes ögon hade varit det vackraste han sett på länge? Och att hennes blottade själ tillsammans med hennes kropp hade fått hans hjärta att börja slå hårdare igen? Hur mänskliga känslor hade börjat flöda in? Han hade trätt in i en död stad som en död mördare men det verkade som om han skulle lämna den mer levande än någonsin.
Han skakade åter igen på huvudet och log sedan. "Låt mig ta med dig på en dejt? Låt mig lära känna dig i en takt du tillåter? Vi är eviga, du kommer inte bli skadad av att umgås med mig i en vecka. Kanske kan ni till och med vänja er vid att bli behandlad på det vis ni är värd?" Som varje person i hela världen var värd.
Han hade trott att han gått över gränsen när han sett på henne i någon sekund extra, nästan rört vid henne och nu... nu kanske han pressade henne.
Han blundade för en sekund innan han tittade ut mot staden. "Här står jag och predikar om att du är värd mer än det jag gett dig idag, samtidigt som jag praktiskt taget pressar dig till en dejt. Du har all rätt att stämpla mig som en idiot." Han andades lätt ut. Passionen var borta från hans röst nu. Han ville verkligen visa henne en värld hon måste missat, och om hon sedan ville stanna kvar i den - och med vem hon än behagade att stanna med - var därefter hennes val. Han var inte ens medveten om att han sade orden högt.
Soy un grande tonto, tänkte han och slog sig mentalt i pannan. Han ville bara visa henne vänligheten i världen. Och, kanske få henne att i framtiden äta frukosten istället för att peta i den. Inte en stor måltid, bara... en måltid åtminstone.
Han började undra ifall han försökte förändra kvinnan eller ifall han försökte visa henne de olika sätten att leva på. Ifall det visade sig vara det förstnämnda tänkte han inte fråga ut henne igen.

Vanessa såg upp på honom då han sa sitt "Nessa" på något sätt lät det tilltalande. Som om han ville henne väl och brydde sig om henne. Hon tvivlade inte på att han brydde sig om henne, men det var det som var skrämmande samtidigt som det kändes tryggande.
Hon drack djupa klunkar av vinet han nyss fyllt på för att stilla sina känslor. Hennes blick vandrade åter ut mot staden, det var enklare att tala då utan att se på honom. Glaset var åter tomt och hon väntade bara på att få känna det befriande ruset. Hon ville inte tänka och känna mer, bara flyta bort i ett behagligt rus.
Hans ord ville få henne att tro på honom, att han bara behandlade henne normalt. Ändå kändes det inte som det, det kändes som något mer och det skrämde vettet av henne. Att anförtro sig till någon, var att lita på någon och det hade hon aldrig gjort.
Att hålla inne med allt och ha en perfekt fasad utåt, det hade hon lärt sig. Hur hennes man och familj hade behandlat henne låg väl i tiden. Det var inget hon fäste sig vid och hennes föräldrar hade enbart gett henne en god uppfostran. Att hennes make var som han var det var enbart hennes fel, att hon inte hade varit en god hustru, det hade hon fått höra.
Tankarna och minnena flödar över henne och hon verkar långt borta, hennes blåa ögon blev allt mörkare och hon verkade inte veta var hon var. Först då Nicolaus påtalar om en dejt verkar hon ryckas tillbaka till verkligheten något. Hennes blick var än mörk med något oidentifierbart i men hon nickar långsamt.
"Om ni inte har något emot det. Men inte dejt, umgås som vänner till att börja med? Tänker du på att dela bädd flera gånger har jag inget emot det. Men ordet dejt? Jag vet inte, det är som en förlovning för mig, ett uppgörande utan återvändo." hon möter hans blick, vill att han ska förstå. Hon vill ha honom, ha honom att röra henne. Men det var banden och känslorna som skrämde henne, att anförtro sig till honom.
"Allt jag har att jämföra med är min man. De vampyrer jag träffat under åren var även de som han. Sedan att leka med människor....... är väl ett sett att hämnas, jag vet inget annat sätt. Men nu ikväll, det var underbart. Jag har aldrig känt så, jag njöt av det faktiskt......." hennes röst dog ut och hon tycktes kämpa med en gråt inom sig. Något som inte kom ut i tårar, men den mörka blicken visade det även om den nu var vänd ut mot staden.

Han ställde ifrån sig sitt glas. Nicolaus log och nickade. "Okej. Vänner med förmåner låter som en bra start. Ärligt talat har jag alltid haft svårare för vänner än... älskade eller älskare", lade han sedan tankfullt till. Det var sant. Att vara vänner betydde att man tyckte om personen i någon viss grad och kunde spendera tid tillsammans och... vänner var främmande för honom. Visst hade han några, men han fäste sig aldrig för mycket, för han visste att han skulle överge dem inom några år. Och han skulle heller inte kunna skicka vykort och liknande. Skriva brev om ett påhittat liv var inte ens ett alternativ. Till slut skulle lögnerna bli för många och han skulle begå något misstag.
Han lyfte försiktigt handen mot hennes haka och vände hennes ansikte så att han kunde se henne. Hennes blick kanske var mörk men... hon talade. Och han visste att hon var ärlig.
"Jag kan få dig att njuta igen, om du vill. När du en vill", log han mjukt för han hörde på hennes röst och såg i henne att det var något nytt för henne. Han hade testat på det folk kallade "casual sex" tidigare, det var inget för honom. Han tyckte om det som natten innan. Att tala, att hålla om varandra, att faktiskt få komma in i den andra personens värld. Han vill inte att endast begären skulle tillfredsställas.
Han kom ännu närmare, lät handen vid hennes ansikte lägga en hårslinga bakom hennes öra. Han sade inget mer innan han böjde sig ner för att kyssa henne, för han visste att det skulle bli ett misstag, att han skulle yttra ord som innehöll några slags känslor och att det skulle skrämma henne. Kyssen var lättare, mjuk men girig på samma gång. En sådan kyss man gav en person som man brydde sig om på någon front, och det fysiska kändes lättare än orden i den stunden.
Han lät sin fria arm sakta slingra sig runt hennes midja.

Vanessa följde hans exempel och ställde ner sitt glas vid hans.
"Varför har du svårare för vänner?" mumlade hon fram i frågande ton då han sakta höjde hennes haka och deras blickar möttes. Hon hade varit fullständigt ärlig mot honom, eller så ärlig hon kunde och det hade känts bra. Det var som något lättat från hennes bröst, att han förstod henne.
Deras läppar möttes, ett steg som Vanessa i denna stund aldrig själv och frivilligt skulle ta. Men hon var glad att han gjort det och hon besvarade den, med lätt slutna ögon. Hennes hand drog sig osäkert och trevande längst hans rygg och den andra sökte sig i hans hår. Hon visste inte vad det rätta var, men det kändes bra. Maten var för henne bortglömd, hon var hungrig på honom och vad den fortsatta natten kunde föra med sig.

Han skulle svara, han skulle verkligen svara, förutom att hon rörde vid honom och plötsligt var hela hans verklighet borta och en värld med henne i fokus grep tag i honom. Han skulle svara henne så fort kyssen var slut, lovade han sig själv.
Hans grepp om henne blev starkare och kyssen djupnade. Han lät inte händerna vandra dock, inte den här gången. Han höll bara om henne medan kyssen fortsatte.
Attraktionen mellan dem var lite väl självklar för honom för att kunna ignorera.
Men till slut avbröt han kyssen för den där rösten i hans bakhuvud som sade åt honom att svara på hennes fråga gjorde sig lite väl hörd.
Han stannade dock fortfarande lika nära henne. "Du vet när människor brukar gifta sig med någon de kallar sin bästa vän? För mig är vän och älskade, eller älskare, två olika saker. Jag har aldrig hittat någon person jag kunnat älska och kalla vän samtidigt. Dessutom är jag en osocial person som spenderar min fria tid till att jaga avskum och döda dem. Det gör det aningen svårare att finna vänner. En vän är en person jag talar med utan att ljuga för, och jag aldrig funnit en sådan person", avslutade han det med. Han närmade sig lätt hennes läppar igen samtidigt som han undrade ifall hon fortfarande ville till stranden eller sängen. I och för sig så var de tvungna att vänta åtminstone två timmar till för att stranden skulle bli tom, eller åtminstone mindre full av gående måltider.

Vanessa nickade med rynkad panna. Hon kunde förstå hans syn på det hela även om hon inte höll med. Samtidigt var de alltför nära varandra att hon skulle kunna tänka klart för tillfället.
"Jag har inte märkt att du är osocial." ler hon mjukt och drar sakta ett finger längst hans käklinje, låter ett finger vila på hans haka så hon höjer den. Deras ögon ser in i varandra och i hans röda blick läser hon enbart värme och vänlighet, något mer som hon inte kunde identifiera. Innan de går längre häller hon upp varsitt glas vin åt dem som hon häller i sig med djupa klunkar. Hon var fortfarande nervös och rädd i var detta kunde leda så hon drack, som säkerligen mången gjort innan henne.
Det hela var egentligen dömt att misslyckas då hon inte kunde älska och han hade svårt för vänner. Att anförtro sig någon? Det verkade de båda ha problem med.
Hennes läppar far åter mot hans, möter dem som om de trivdes där och alltid hade gjort. Sakta leder hon dem mot sängen, hon ville ha mer och som vampyr hade hon mer kraft och uthållighet än en vanlig människa.