Spring innan de tar dig (Öppet)

Aravis kastar en blick på mannen vid sig då hon hör fler fotsteg och de kommer närmare. Hon visste vad fler fotsteg innebar, det innebar fler personer som var efter henne. Fler som antingen ville få henne död eller infångad. Hade det bara varit död hade hon kunnat stanna, men inte då det gällde infångande. Hon visste regeringens metoder för att dra ut sanningar ur folk och de var inte vackra. Hon hade själv upplevt dem och den smärta och förnedring ville hon inte till igen.
"Kom" uppmanar hon mannen som verkar villa ha henne i liv. Egentligen spelar det väl ingen roll om han följer med eller ej, men det var som ett tack för det han hade gjort. Som en invit att hjälpa.
Hon hör än åskan och regnet strilar ner bakom dem. Men hon flyr snabbt in i skogen som en hind springer hon över stock och över sten. Ur ögonvrån ser hon en kvinna som stått och lyssnat på dem bakom ett träd. Men vägen är nu avlägsen och det blir kvinnan med. Hon springer allt vad hon kan snubblar över hala grenar och gräs, men hon vill komma undan från regeringen.
Då hon tror att hon lyckats skaka dem av sig snubblar hon till på en rot och faller rakt i armarna på en soldat. En liten grupp soldater satt där runt en brasa mitt i skogen. Det doftade frestande från något på elden och hon kunde se ett tält med.
"Jackpott." skrockar mannen som höll i henne och flinar till. Men hans flin dog snart ut, Aravis hade att bevisa varför hon inte var ett lättfångat byte.
Hon sparkar och biter sig ur hans grepp och får tag på sina dolkar. Hon tänkte inte bli infångad och ett par usla människoliv kunde hon dra med sig. Det var inte ovanligt att de dog, hon hade trots allt aldrig blivit infångad.
Aravis stöter en dolk i mannens mage och får tag på hans pistol, avfyrar ett skott och en annan faller ner. Hon log triumferande och fortsatte, hon rörde sig snabbt och vant. Hon var tränad för detta sedan barnsben, hade gått de genmanipulerades träning. Hon älskade den makt det innebar, för en gångs skull regerade hon.
Aravis hade fått ner sju då det började gå på tok för henne. En hade lyckats skadeskjuta henne i låret och tillslut gav det vika och hon föll flämtande ner på marken. En kvinna kom fram och log överlägset, men även Aravis log och satte sin pistol mot sitt huvud. Hon var beredd på att avfyra, hemligheter skulle dö med henne och hon slapp komma till regeringen.

Dakota rusar iväg och ser sig om, han vet inte om han varit snabbare än Celaena. Han betvivlar det med tanke på att han halvt om halvt packat ned det han hade i händerna när han sprang. Fast han stannar av illa kvickt vid synen av alla lik. Han erkänner sig avtrubbad till det hela men vanan av livlösa ögon och lealösa kroppar har han inte än. Dakota hade dock vikt av någonstans på vägen dit och hamnat mitt i det blodbad som skett. Han vet inte om det var meningen. Regnet håller i och åskan mullrar i fjärran. Det kanske äntligen är på väg bort? Trots sin spridda hjärna så lägger han märke till och processar faktorn att det finns två kvinnor några meter bort. Han står bakom den ena som placerat en pistol mot huvudet och Dakota reagerar.

Han busvisslar högt och ljudligt i det mönster som ska indikera reträtt. Kvinnan vänder blicken direkt mot honom och möter hans gröna ögon. Hennes är blå och mörka.
"Stå stilla, var tyst och rör dig absolut inte", beordrar Dakota och kvinnan fryser. I tron på sin egen förmåga vågar sig Dakota fram till kvinnan på marken. Han lägger märke till såret och försöker genast komma på vad han skulle kunna ha i sin väska för att kunna fixa såret.
"Är du okej? Vet du vad de sköt dig med?" frågar Dakota istället den sårade kvinnan. Han hade en resepartner som blev skjuten med ett hagelgevär, hon hade dött av splittret till slut.

Celaena rusade fram och kom fram endast några sekunder innan Dakota. Hon hade precis tagit fram sin pistol när Dakota använde... "Åh, hypnos", mumlade hon och mindes folk med hypnos förmågan på sin anläggning som kallades "psyops".
Hon litade på Dakotas förmåga och gick därför fram tillsammans med Dakota och började leta runt i sin väska tills hon fick fram sin lilla, stora faktiskt, låda som låg längst ner i väskan.
Hon började ta ut bedövningsmedel medan hon frågade Dakota saker om såret. "Vet du om det träffat något viktigt område? Vinner vi mer på att låta kulan vara kvar eller inuti? Dessutom, jag har inte jättemycket bedövningsmedel kvar. Eller smärtstillande för den delen", grimaserade hon och såg på lådans innehåll. Hon skulle behöva bryta sig in på ett apotek igen.
Sedan såg hon upp mot kvinnan för första gången. "Du kommer klara dig. Är... Herrejävlar", tystnade hon när hon insåg vem det var. Hon bet ihop, såg ner i lådan igen men fortsatte att tala med kvinnan. "Mår du bra? Eller, tja, hur känner du dig?"
Hon höll fortfarande i sin egen pistol, redo att skjuta ifall kvinnan under hypnosen plötsligt skulle röra på sig. Eller ifall någon annan försökte attackera.

Gwen hörde också ljudet av steg som närmar sig, men hennes nyfikenhet fick henne att stanna kvar där hon var. Hon ville fortfarande veta vad mannen skulle göra angående Aravis. Men innan mannen hann säga något uppmanade Aravis honom att följa med och sprang iväg inåt skogen. Hon var väl antagligen rädd att stegen som närmade sig var soldater.
När Aravis sprang förbi stället där Gwen stod såg hon hur den andra kvinnan märkte henne. För en sekund mötte deras blickar, och sedan var hon borta. Gwen stoppade undan sin dolk och drog istället fram pistolen, sedan följde hon efter Aravis parallellt genom skogen. När den andra kvinnan sprang rakt i armarna på en soldat stannade Gwen dold i utkanten av gläntan. Hon hade inga planer på att hjälpa dottern till en av de som var ansvariga till hennes situation. Men Aravis klarade sig förvånansvärt bra, tills hon fick ett skott i låret.
Sedan blev scenen än mer intressant. Gwen kände genast igen de två personerna som kom inspringande i gläntan. Hon insåg också att det måste varit Dakota hon sett tidigare. Och de hjälpte Aravis. Gwen såg missnöjt på.
"Jag kan inte tänka mig att ni inte är medvetna om vem det där är?" sa hon och klev fram så de andra kunde se henne. Hon visste att hon riskerade att bli skjuten, men hon höll upp händerna för att visa att hon inte ville dem något ont. Hon gick långsamt mot dem. Det här gick emot alla hennes principer, hon var ingen som gav sig in i det som hände på fältet, men nu hade hon inget rum varifrån hon kunde styra, så hon hade inget val.
"Det här har verkligen varit synnerligen fascinerande. Men är ni säkra på att ni borde hjälpa den där?", sa hon och pekade mot Aravis håll med sin pistol. När hon gick förbi den hypnotiserade soldaten drog hon ut sin dolk - bättre att spara på ammunitionen - och satte den i kvinnans hals. Hon föll gurglande ihop på marken och Gwen gick uttryckslöst förbi. Hon hade dödat soldaten bara för att släppa lite på spänningarna som hon hade inne i sig, innan hon stannade framför trion.

Aravis förbannade sin otur, sin tanklöshet. Det hade aldrig förr gått så snett för henne. Inte nog med att hon sprungit rakt in i ett soldatläger, hon hade dessutom blivit skadeskjuten och tre genmanipulerade hade hunnit upp henne. Hon visste ärligt talat inte vad hon skulle göra, om hon kunde göra något.
Men de två första verkade vilja hjälpa henne, varför? Hela situationen förstod hon sig inte på, hon kunde inte tro att de ville hjälpa henne. Varför skulle de vilja det? Den tredje kvinnan som kom, hennes agerande förstod Aravis mer.
"Jag blev träffad av en sådan." sa hon och visade pistolen hon än höll i handen. Hon bet ihop då hon rörde på sig och benet, för att dra sig bakåt så hon kunde luta sig mot ett träd.
"Jag behöver inget smärtstillande." sa hon sedan och det var sant, hon skulle stå ut med smärtan även om det var bättre med smärtstillande.
"Dessutom bör detta soldatläger ha det ena och andra." fortsatte hon och mötte stadigt den nyanländas ögon.
"Jag är inte en 'den där'." sa hon lungt men nickade sedan.
"Du har dock rätt, för er egen skull skjut mig bara. Jag står på er sida mot regeringen." sa hon lugnt till dem.

Celaena hade skrikit till när soldaten blev dödad. Det här var anledningen till att hon blev läkare.
Hon satte händerna över munnen och vände bort blicken från liket. De skulle förmodligen ha behövt döda soldaten tillslut ändå. Bättre att den nyanlända kvinnan gjorde det än Celaena som inte skulle ha kunnat.
Hon svalde hårt och såg på den nyanlända kvinnan och nickade. "Jag är säker. Döda inte min patient", sade hon tyst men bestämt.
Soldaten var död. Soldaten var död. Och soldaten blev mer död för var sekund.
Celaena försökte hålla in mackan hon hade ätit tidigare och upprepade meningarna om och om igen. Hon tog ett djupt andetag och såg på Aravis.
"Larva dig inte. Bedövningsmedlet kan jag, men låt mig använda åtminstone lite smärtstillande så att jag inte behöver oroa mig? Jag vet att du har tränat med andra genmanipulerade men du har aldrig behövt gå igenom tortyren vi gick igenom." Hon sade det på ett mörkare vis än menat medan hon inspekterade såret.
"Vi kan ta bort kulan", nickade hon för sig själv. Sedan såg hon upp mot Aravis igen. "Så, vad vill du att jag ska göra? Jag tänker inte göra något som du inte tillåter mig att göra. Vågar du lita på mig? Vill du har smärtstillande eller inte?" Hon sade det med mer gift i än menat. Hon ville verkligen hjälpa Aravis men hon visste mycket väl hur farlig kvinnan kunde vara.
Hon tog fram det renade vattnet hon hade i lådan men det skulle inte räcka. Inte till en skottskada. "Dakota, ge mig ditt vatten. Jag plundrar soldatlägret sedan", försäkrade hon sedan honom medan hon tog fram sitt eget vatten.

Aravis såg att kvinnan reagerade på den döda soldaten. Det var förvånansvärt att hon gjorde det, hon hade inte sett det förr på en genmanipulerad. Det måste nog vara fel på henne, men utmärkt till läkare var hon säkert. Hon mötte kvinnans blick och ville helst ge henne svar på tal, till hennes giftiga stämma.
"Det är sant att jag inte har, men du vet inte hur mina senaste år har varit. Jag har upplevt det jag med för att få ut mig sanningar." sa hon lugnt utan att brusa upp. Hon visste väl att hon var i underläge här och att hennes liv låg i deras händer. Men kunde hon lita på kvinnan? Men hon hade hindrat den andra till att döda henne, så kanske? Så slutligen nickar hon.
"Okej, men bara smärtstillande då, om du måste." sa hon, bet ihop och la sig så hon kunde se skadan bättre. Hon ändrar sig sedan, kvinnan hjälpte henne faktiskt.
"Förlåt det var ohövligt av mig." hon hade inte menat det.

Gwen snurrade pistolen i handen och mötte kyligt Aravis blick.
"Jag bryr mig inte det minsta om vad du tycker", sa hon kallt utan att vika undan med blicken från Aravis onaturligt gröna ögon. "Men om eftersom jag känner mig barmhärtig ikväll så tänker jag varken skjuta dig eller kalla dig för något annat än ditt namn, Aravis Pevensie"
Hon gav Aravis en sista nedvärderande blick innan hon vände blicken till den andra kvinnan, som onaturligt nog hade skrikigt till när hon dödade soldaten. Självklart kände hon igen henne också.
"Celaena Galea, den misslyckade genmanipulationen", konstaterade Gwen, "Var har du dina syskon?"
Hon kastade även en blick mot den sista i gläntan.
"Och Dakota, den genmanipulerade som har en röst som kan hypnotisera vem som helst", sa hon, bara för att visa att hon visste vilka de var, samtidigt som hon var säker på att de inte visste vem hon var.
Hon hade varit en av de dolda, en av de som aldrig slogs ute på fältet, eller ens träffade fångar som i Dakotas fall. Hon hade bara träffat sina så kallade beskyddare och överordnade. Det hade inte ens varit hon som gav orderna, utan hon hade bara lagt upp strategierna och planerna, som de sedan vidarebefordrade. Men istället hade hon haft fullständig koll på alla andra för att hon skulle kunna lägga upp de strategiskt bästa planerna, och hennes minne var dessutom perfekt, så hon glömde ingen heller.
Gwen studerade Celaena när hon började sköta om Aravis. Men när Aravis nämnde att regeringen försökt få ut sanningar ur henne, blev Gwen genast nyfiken. Aravis bar uppenbarligen på information, information som Gwen väldigt gärna ville ha, oavsett vad det handlade om. För all information var bra till något, speciellt nu när hon knappt fick någon alls.
"Jag kan plundra lägret", sa Gwen och tog ett kliv bort, sedan vände hon sig om igen. "Men lägg inte undan era vapen, det kan finnas fler soldater i närheten. Jag dödade två stycken innan jag hittade er, och det är mycket möjligt att de skickat ut fler spaningsgrupper i skogen som kan komma tillbaka när som helst". Hon gav dem en sista blick innan hon vände sig om och började rota igenom soldaternas saker efter sådant de kunde använda.

Mina haltade fram genom skogen det snabbaste hon kunde. Hon kunde inte höra springande steg närma sig men var ändå rädd för att det kunde vara en fälla, att dom omringat henne.
Mina vände och vred på huvudet men såg inget bakom sig eller om sidan. Var det så här hennes liv skulle se ut varenda dag? Visserligen hade Mina förstått att det skulle gå så här men hon hade aldrig förstått att dom var så många.
Mina kollade till sitt ben igen. Hon hade fått ut kulan men det såg ändå inge vidare ut. Mina grimaserade. Det gjorde ganska ont. Hjärtslag och pratande fick henne att titta upp.
Hon stog i utkanten av en dunge. Massa tält uttgjorde att det var ett soldatläger. Ett gäng med ungdomar stod och pratade. Mina granskade dom försiktigt till två av ungdomarna vände på huvudet och stirrade rakt på henne.

"Ute på jakt", svarade Celaena sammanbitet. De hade vägrat låta henne följa med. "Du är den mest oskyldiga av oss. Vi har mer blod på händerna än vi kan räkna men du... du har fortfarande en chans". Det var det Derek hade sagt henne. Den äldsta av X5:orna. X5-1, för att vara exakt. Han hade sagt åt henne att hitta dem ifall det visade sig att fristaden fanns. De visste båda att det inte skulle ske. Att de sedan länge skulle vara döda då, men de ville se till att ta med så många av ledarna som möjligt i fallet. De tänkte offra sig själva för att andra genmanipulerade skulle ha en chans. Och den gången hade varit första gången hon någonsin sett sina syskon gråta.
Hon skakade bort tankarna och fokuserade på Aravis sår. Hon slet bort en bit av den närliggande soldatens klädnad och knöt den hårt runt benet, en bit över skadan. Hon visste att det gjorde ont men hon kunde inte riktigt förmå sig att bry sig överdrivet mycket. Hon tänkte inte låta Aravis dö, och det skulle inte den unga kvinnan heller.
Hon tog bara hälften av den smärtstillande dosen som hon skulle ha gett en normal patient. Inte för att vara elak den här gången, utan för det inte behövdes mer och hon ville inte att benet skulle domna bort helt.
Sedan började hon arbeta ordentligt medan hon höll sina vapen nära henne. Hon tänkte inte låta någon mer bli skadad.
Celaena försökte förtränga morden som hade inträffat idag. Var folk tvungna att döda varandra? Hon kunde döda, men gjorde inte det. Var det verkligen så himla svårt att bara låta bli? Världen var i krig med varandra och det som förbannade henne var att hon inte ens hade ett val. Hon var med i kriget vare sig hur mycket hon än försökte att inte vara det. Alla hennes försök att smälta in som en vanlig människa hade gått åt skogen. Och hon hade börjat använda sina förmågor mer än någonsin tidigare. Vilket gjorde henne vårdslös. För självsäker. Det lilla såret på hennes ben talade för sig själv. Hon hade varit alldeles för upptagen av sina tankar och inte lyssnat ordentligt.
Hennes problem var definitivt att hon var för självsäker trots att hon inte hade exakt samma träning som sina syskon.