PRS med Paulina Black

"Tattoos and memories and dead skin on trial
For what it's worth it was worth all the while
It's something unpredictable, but in the end is right,
I hope you had the time of your life." Fortsätter jag och sträcker fram min hand mot henne.
Hon hinner knappt göra något innan jag dragit upp henne och börjar nästan lite halvt dansa.

Jag tittar in i hennes ögon, knappt beredd på vad som händer. Hon dansar med mig. Jag dansar med henne, lyssnande på Green Day utan hörlurar och snott WiFi. Helt öppet.
När sista raden kommer sjunger jag svagt.
"I hope you hade the time of your life..."

Jag ler brett mot henne när hon avslutar sången.
"Du är jätteduktig! Din röst är jättefin" säger jag och ger henne ett vänligt leende.
Jag öppnar munnen för att säga något, men stänger den snabbt igen. Jag borde verkligen inte prata just nu. Hon verkar tillräckligt obekväm.

"Det kan jag inte vara", säger jag och sänker blicken. "Jag har liksom inte tränat så ofta."
Jag vet att hon ljuger. Att hon egentligen är bättre än vad jag är. Det hör jag ju. Efter allt rökande är min röst bara skrapig och hes. Det kan låta snyggt från vissa personer, men inte från mig.

"Det har inte jag heller, eller vanligtvis inte. Det händer att jag sjunger när jag spelar på pianot men annars sjunger jag inte. Men jag tycker jag låter okej, och det låter också bra. Punkt slut" säger jag och höjer volymen lite på stereon.

Jag sätter mig i soffan igen, överväldigad över vad som hände. Någon berömde mig, jag dansade med någon och jag lyssnade på musik utan hörlurar. Inget av de här sakerna har hänt tidigare. Det känns konstigt att få uppleva det.
"Men jag tränar verkligen aldrig", säger jag och suckar. "Men jag önskar att jag kunde."

"Låt oss göra det då. Du kan träna med mig. Jag må inte vara den bästa sångläraren men det kan bli kul. Jag kan spela piano, du kan sjunga. Tillsammans blir det jättebra!" Säger jag och ser hoppfullt på henne.

Jag funderar på det. Det vore roligt. Men jag skulle säkert bara förstöra allt. Jag kan inte sjunga.
"Jag har en tvärflöjt annars", säger jag svagt, trots att jag är mer sugen på sången. Men jag är bättre på tvärflöjt, och kan prestera.

"Du väljer själv. Vi kanske kan ha någon speciell dag i veckan som vi tränar, eller bara gör det helt random. Du bestämmer, jag ställer upp på vad som helst" säger jag och sätter mig ner bredvid henne.

Jag rycker på axlarna.
"Jag vet inte", säger jag ärligt. "Måste det vara på någon speciell tid?"