Fight four elements (Öppet rollspel)

Reids ögon följde Vanessas finger. Hennes by låg inte mer än några dagars omväg ifrån stället han ansåg borde vara ett av deras första ställen att slå till på.
Mannen ifrån eldnationen presenterade sig, Kaen, kollade Reid upp och betraktade honom för ett tag för att sedan vända den till Tierra. Han gav henne en litet leende.
Vid Alex förslag att han skulle bli ledare bet han ihop tänderna. Spända käkmusklerna och tittade åter igen ned på kartan. Det enda positiva var att han kunde få igenom sina idéer och slapp lyssna på order men någonting sade honom att den här gruppen inte skulle följa order ifall de inte gillade dem. Det var inte som om de skulle gå runt och samla kryp åt honom för ett harmlöst skämt utan att ens fråga varför. Vid tanken åkte hans mungipor uppåt något.
”Min tanke var att börja här”, han pekade ned på kartan, ”enligt pålitliga källor så hålls en del av jordrikets högre generaler och ledare fångar där tillsammans med en del jordbändarmästare. Människor som gjort motstånd då eldnationen tog över.”
Enda lögnen var vart lägret befann sig. Han litade inte på främlingarna omkring honom. Inte ännu.
”Här ligger Vanessas by”, han pekade åter igen på stället var Vanessa tidigare pekat. ”Det är kanske en omväg på några dagar. Dagar som kan vara viktiga. Vi vet inte ifall de flyttar fångarna eller vad som kan ske. Frågan är hur mycket hjälp vi kan ge byn och hur lång tid det kommer att ta. Och ifall vi beger oss dit ifall det inte gör så att eldnationen blir medvetna om oss, ifall de inte redan gör det och ifall inte det får eldnationen att pressa byn hårdare.” Han visste vad hans far skulle ha gjort. Han visste vad Roan skulle ha gjort. Den enda av dem som inte skulle lämnat byn till sitt öde var Qouin men han hade aldrig kunnat se någon fara illa utan att hjälpa dem. Reid visste att han borde kunna ta de tunga besluten men istället tvekade han. Var det verkligen hans beslut att ta? Fingret som fortfarande vilade lätt på kartan drog han tillbaka och tittade åter igen på gruppen. ”Beslutet är ert?” sade han och höjde lätt det ena ögonbrynet. "Men ta det snabbt. Vi bör röra på oss."

Vanessa reste sig upp.
" Jag tänker inte förlora mina bröder till eldnationen dom är den sista familj jag har kvar resten har redan blivit dödade av eldnationen" sa hon med mjuk röst. Hon började känna sig stressad och genast började vinden bli allt starkare. Vinden slet i hennes hår. Lugna dig Vanessa tänk på dina bröders lugn tänkte hon för sig själv men det gick inte utan nu började vinden slita av träden deras blad.

Luli sjunker ned där hon sitter, likt en säck och låter sin blick vila på Reid en lång stund. Hon lyssnar till de andra, men hon håller sin blick fäst vid honom under tiden. När hon hört av Alex har sagt sträcker hon på sig och kollar runt på alla deltagare med en förvirrad blick. "Ledare.. Varför behöver vi en ledare?" frågar hon ganska lågmält, innan hon höjer rösten. "Kan vi inte ha en demokrati i gruppen, eller måste vi ha en ledare? Jag tycker i så fall att vi borde ha en ledare från varje nation.", hon sätter armarna i kors och sneglar än en gång på Reid. "Så ni tänker att vi borde hjälpa Luftnation-flickans by nu? Vad hette hon..", mumlar Luli samtidigt som hon lätt knackar på sin tinning med pekfingret. "Vanessa!" utbrister hon och ler för sig självt, stolt för att ha kommit ihåg namnet. "Är det vår prioritet just nu? Vi har väl Jordnationens lillprins här som är efterlyst? Är det så genomtänkt att klampa runt med honom bara sådär? Jag är ingen ledartyp, men jag bara tänker.".
Hon lutar sig bakåt och stödjer överkroppen med sina armar mot gräset medan hon pustandes kollar upp på himmelen i väntan på svar.

" en grupp kan behöva en ledare som fattar beslut men man kan fortfarande ha demokrati och angående att jag är efterlyst så kan jag dölja ansiktet " sa Alex. Han tog upp en sjal från ryggsäcken och knöt den runt ansiktet så munnen doldes. Han tog sedan fram en mantel med luva och satte på sig den och drog upp luvan.
" på det här sättet så kommer ingen känna igen mig direkt. Angående Vanessas by vi kommer hjälpa alla dom behöver hjälp och alla är lika viktiga men nånstans behöver vi börja " sa Alex och såg på gruppen.

Vanessa kollar på dom alla.
" Om ni inte vill hjälpa till är det okej men jag går" sa hon och vände sig om. Vinden blåste kraftigt för hon hade fortfarande inte lugnat sig.

Tierra bara skakar lätt på huvudet då ho ser var samtalet är på väg.
Hon suckar och drar håret ur ansiktet och ser sedan på var och en av dem.
"Inte för att vara den men jag anser inte oss behöva en ledare, inte vid detta stadie. Var och en av oss är bra på olika saker, den som har god kunskap i något brukar ofta ta över och styra i den situationen. Jag tror säkerligen Reid här är mycket kompetent och duktig, men jag vet med mig själv att jag inte kommer lyda honom mot bättre vetande." sa hon enkelt och gav honom ett leende. Hon log för att visa att hon hade inget emot honom bara att de prioriterade helt fel saker.
"Vad som gäller byn eller de andra från jordriket. Vi måste få slut på kriget och då är dessvärre en by enbart en by, medans ledare och generaler är något annat. Dessutom får de reda på oss om vi strövar dit och lillprinsen här kommer enkelt bli avslöjad hur bra han än är gömd." sa hon enkelt och såg på Vanessa.
"Jag kan tänka mig att du vill till din by. Jag har inget att relatera till men gissar att du är nära de dina." hon såg efter Vanessa som var på väg att gå, men hon tänkte inte ge vika. De var inte här för att rädda någon enstaka by utan att få slut på ett krig, göra de andra nationerna starka och enade.
"Dessutom är det inte säkert att vi är starka nog att rädda din by. Det enklaste är att vi arbetar i skym undan så gott vi kan tills dess de får reda på oss och då kan vi inte rusa till var liten by." avslutade hon enkelt tillslut och tystnade. De fick ta det hur de ville men hon ville vara ärlig. Hon kunde gå och försöka rädda de där generalerna själv om det var så, även om hon inte skulle klara det.

" jag låter inte mina bröder dö" sa Vanessa med kall röst där hon stod med ryggen mot dom alla. Hon önskade hon hade struntar i att komma hit hon borde stannat med sina bröder och hjälpa dom. En tår rann ner för hennes kind när hon minns brigans ord när hon skulle gå. Ta hand om dig syster och du vet att vi älskar dig det var det han sa innan hon gick. Flera tårar rann ner för hennes kinder men som tur var kunde ingen av dom se tårarna.

Alex reste sig
" Okej okej jag fattar att Vanessa vill hjälpa sin by men eld nationens soldater ger sig nog på byarna igen om man har fått bort dom där ifrån en gång. Jag och min farbror hjälpte en by en gång men någon månad efter att vi hade lämnat byn så kom soldaterna tillbaka och eldade upp byn. Enda sättet är att hjälpa en by är att evakuera den för det är det soldaterna minst väntar sig " sa Alex.

Vanessa vände sig om mot honom.
" Det var därför vi byggde tunnlar under byn för att gömma oss när eldnationen anföll oss" sa hon och torkade bort tårarna snabbt. Hon kollade på dom andra.
" Men jag gissar på att alla kvinnor och barn och gamlingar redan är där medans männen slåss för alla männen i byn har sagt att dom slåss till sin död" sa hon tyst.
Hon gav ifrån sig ett frustrerade skrik.
" Mina bröder kommer inte gömma sig dom kommer slåss tills eldnationen dödar dom" sa Vanessa.

" soldaterna kommer döda alla om de inte tänker efter och evakuerar byn " sa Alex riktigt irriterat.
" Om dina bröder flyr kan de vila upp sig och slåss mot soldaterna när de är väll upp vilade Och har skaffat hjälp från de andra nationerna " sa Alex det sista halv skrek han.