PRS mellan cool-machoman och cute-tönt

Dave log snett, öppnade just munnen för att svara när en hand landade på Toms axel. Han såg hur Tom genast blev stel och kände själv hur hans axlar drogs upp, käken spändes.
En muskulös kille med snaggat råttfärgat hår och piercing i ögonbrynet sa något om att de måste prata - Dave hörde inte riktigt, hans ögon var fokuserade på Toms ansiktsuttryck. Det var slutet men rädslan strålade ur hans ögon. När han leddes ut ur matsalen reste sig Dave och följde tyst efter med hjärtat i halsgropen. Något med det här gav honom en riktigt dålig magkänsla.
När han kom ut genom dörren var det borta och han såg sig förvirrat omkring. Så hörde han röster från andra sidan huset och skyndade sig mot ljudet. Han stannade upp vid hörnet av huset och kunde på så sätt bara se den stora killen och inte Tom, men han såg hur killen tog stryptag om någon och tryckte upp honom mot väggen. Skrik, väsande andetag och så - shitshitshit det här händer inte - Toms röst. Hans hjärna började äntligen koppla sammanhanget och vid ljudet av Toms skrik rusade han fram.
Han tänkte inte, var bara plötsligt framme vid killen som försökte dra av Tom byxorna och slog till honom över käken. Det knakade till och killen svor högt och snodde runt. "Vad fan..?" Han puttade till Dave som stapplade ett steg bakåt, och i det ögonblicket av obalans tog killen tag i hans tröja och tryckte upp honom mot väggen. "Du har ingen rätt att vara här, fattar du din lilla skitunge?" Han spottade Dave i ansiktet och Dave knäade honom så hårt han kunde i skrevet. Det funkade för en sekund, killen sjönk ihop på marken och Dave kände triumfen växa i honom när något hårt plötsligt träffade honom i vänster tinning. Det blixtrade till framför ögonen och han föll åt sidan, slog huvudet i husets stupränna. Just det, jag missade en detalj. Den andra killen.
Han kände en spark i sidan och stönade till, något varmt och rött fyllde hans synfält så han slog i blindo. Han fick in några få slag men de var större, starkare och framför allt fler. Han kände hur medvetandet började lämna honom och den sista tanken han tänkte innan en tung sko landade på hans mage och hjärnan kapitulerade var; Nu slår de i alla fall inte Tom.

När de släppte honom så vände han sig på sidan i foderställning. Han slöt ögonen för en stund, koncentrerade på att kunna andas igen. Nacken och halsen var öm, han kunde inte svälja och knappt andas genom munnen iheller.
Sakta slog han upp ögonen och studerade scenen framför sig. Det ringde i öronen och huvudet dunkade, samtidigt som han såg Dave få ner den ena genom att knäa honom i skrevet. Han såg att den andre killen kom bakifrån.
"Akta, Dave!" skrek han så högt han kunde, med en röst som var hes och häll. Men det var för sent - Dave låg redan knockad ner på marken. Tom reste sig snabbt upp, gick fram till de två killarna och försökte putta bort dem.
"Varför sparkar ni på någon som redan ligger på marken?!" sa han upprört, men de puttade bara bort honom. Tillslut verkade det inte vara lika kul längre, och de lämnade. Snabbt var Tom fram, han sjönk ner på knä bredvid Dave och kollade ner på honom med tårar i ansiktet.
"Åh herregud.." mumlade han. Hans hår var blött av blod som även runnit ner i hans ansikte, ögonen var slutna och han hade en sprucken läpp. Över vänstra ögat hade han en blåtira. Tom drog upp hans tröja lite för att inspektera överkroppen. Över revbenen hade han ett stort blåmärke, och det såg nästan ut som att han kunde ha ett revben brutet.
"Herregud, vi måste hämta någon.." mumlade han, mest för sig själv. Tom drog av sig sin tröja, torka av blodet i hans ansikte innan han tryckte det mot hans sår. Efter att ha baddat såret en stund och försökt lugna ner sig själv reste han sig och skyndade in i matsalen igen. Ett par ledare satt fortfarande vid matbordet. "Jag behöver hjälp!" ropade han och de vände sig om. Två stycken ledare reste sig upp och följde med honom.
"Herregud, vad har hänt?" frågade den ena när de kom fram. Den andre kollade Daves puls och hans skador. "Han är rätt så skadad, men pulsen är normal. Han är bara medvetslös." sa han, och vände sedan blicken mot Tom. "Vad hände?"
Tom svalde hårt, fixade i ordning en snabb, vit lögn. "Ett slagsmål bara. Två killar tjafsade lite med mig bara, han ville beskydda mig bara." sa han, och svalde sedan med svårighet. Den ena ledaren gick fram till honom, grep tag om hans käke och bände bak huvudet på honom. Ett smärtsamt stön lämnade Toms mun när han inspekterade blåmärkena på hans hals efter strypgreppen. "Jo, jag ser det. Det finns dock ingen elev som är så stark som de som gått på dig. Det var två ledare, eller hur?" sa han. Stumt nickade Tom, och de två ledarna utbytte en blick.
"Vet du vilka det var, och vad är era namn?" frågade den andre som kollat till Dave. "Nej, jag vet inte vilka de är. Jag är Thomas, Thomas Jackson. Det där är Dave." sa han tyst, nickandes mor Dave som låg på marken.
Ledaren släppte Tom och de lyfte upp Dave. De styrde stegen mot sjukstugan, och Tom följde efter.
Väl inne i sjukstugan lämnade de av Dave i en tom säng. "Thomas, du får ledigt för dagen. Håll koll på din kompis och hälsa från oss när han vaknat." sa en av ledarna innan de lämnade. Tom nickade bara som svar, satte sig ner på en stol bredvid sjuksängen. Sjuksköterskor sprang runt hans säng, kollade hans värde, gav han dropp, tog hand om hans skador och massor av annat. En annan sjuksköterska kom fram till Tom. "Hur mår du, lilla vännen?" frågade hon. Han hostade till. "Jag mår bara bra." mumlade han, och han såg hur sjuksköterskan studerade hans blåmärken med en rynkad panna. "Gå och vila du, det kommer vara rätt så stökigt här ett tag. Kom ihåg att hålla huvudet stilla och inga plötsliga rörelser så ska du få se att det löser sig." sa hon, och klappade honom på axeln. Med en suck lämnade han sjukstugan och gick för att vila.

Vid klockan åtta på kvällen återvände han till sjukstugan. Dave låg fortfarande medvetslös i sin säng, men alla hans skador verkade vara ompysslade och läget lugnt. Tyst satte sig Tom ner på stolen bredvid hans säng, tog hans hand och såg på honom med tårar i ögonen i det dunkla ljuset.

Ett lätt tryck mot vänster hand trängde långsamt in i Daves suddiga drömvärld. Han tvingade sig själv att kämpa sig till medvetande och slog långsamt upp ögonen. Det skarpa ljuset bländade honom och han slog hastigt igen dem igen, men när de väl hade vant sig såg han en liten figur bredvid sängen. Tom.
Hjärtat gjorde ett skutt vid åsynen av honom och Dave lät blicken hungrigt vandra över pojken. Ögonen stannade vid halsen där blålila märken hade börjat synas, och hur drogad Dave än var började minnena långsamt träda fram igen. Han ryste till, sträckte ut handen för att röra vid Toms nyckelben men hindrades av en slang som var instucken i översidan av hans hand. Han hejdade sig och studerade den ilsket. Varför hade han en sådan? Dave hade ett vagt minne av att hans morfar hade haft en likadan när han låg på sin dödsbädd i cancer, men han var ju inte sjuk? Eller?
Handen sjönk ner på täcket och blicken vandrade tillbaka till Tom igen, upp till ögonen den här gången. De var grumliga och sorgsna och han drabbades av en plötslig lust att krama om honom. "Kom hit" sade han lågt, drog ner Tom bredvid sig på sängen och lindade försiktigt armarna om honom. Han började känna sig dåsig igen, men tänkte inte förlora medvetandet bara sådär. Han skulle minsann försvinna med stil den här gången.
"Vi måste verkligen sluta träffas såhär" viskade Dave lågt i hans öra och gjorde en vag gest mot de kala vita väggarna runtomkring honom. "Jag börjar tro att du har en sjukhusfetisch, och dessutom gnisslar sängarna här. Vi vill ju inte störa alla andra genom att röra oss mer än... Nödvändigt" Läpparna snuddade vid stället mellan Toms käkben och hals, och han somnade med smaken av hans hud på läpparna.

När Dave öppnade ögonen fylldes Toms bröst med värme. Han flätade samman deras fingrar och kramade om hans hand hårdare. En snyftning lämnade honom när Dave försökte röra vid honom men inte kunde, och hjärtat sjönk. När han bad honom att flytta närmare lutade han sig närmare sängen, och gav ifrån sig ett glädjetjut när Dave drog ner honom i sängen.
Med ett lätt skratt kramade han om honom, lutade huvudet mot hans axel och andades in hans välkända doft. Han såg sig omkring när Dave gjorde en gest mot rummet, skakade på huvudet med ett flin på läpparna.
Tom vände blicken mot Dave och studerade hans ansikte under tiden som han förlorade medvetandet igen. Med ett finger rörde han hans ansikte, lät fingrarna röra sig över formen av hans läppar, längs med näsan och käklinjen. Han lämnade en mjuk kyss på hans haka, kramade om honom honom en sista gång innan han reste sig upp och lämnade sjukstugan.
Det var med tårar i ögonen han återvände till stugan. Han tog av sig sina kläder, la sig i Daves säng och omringade sig själv av doften från Dave som kom från hans täcke. Med lugn somnade han tillslut.