Rolla?

Amber tyckte att lektionen släpade sig fram. Hur kunde en timme gå så långsamt? Det var nästan värre än i morse. Beata hade för längesedan svävat iväg i sina tankar, och var inte kontaktbar.
Amber satt och stirrade ut genom fönstret, och ville inte se på miss Figg. Blicken hon fått i början av lektionen sände fortfarande rysningar längs hennes ryggrad. Och varje gång hon såg upp på den runda kvinnan tycktes hon se på Amber, med samma hungriga blick. Det var väldigt obehagligt, och hon längtade tills lektionen var slut.
Tillslut tog ändå lektionen slut, och Amber plockade snabbt ihop sina saker, och skyndade ut från klassrummet. Hon väntade inte ens på Beata, och var först ut. Filippa kom strax efter henne och gav henne en något undrande blick, men sa inget och gick vidare.
"Varför så bråttom?" frågade Beata när hon kom ut ur klassrummet.
"Jag berättar på vägen hem", sa Amber, och gick mot skåpen, allt för att komma därifrån innan miss Figg kom ut från klassrummet.
När det kommit ut från skolgården och börjat gå mot kollektivet berättade Amber om miss Figgs obehagliga ansiktsuttryck. Beata höll med om att det var lite obehagligt, men tyckte inte det var en så stor sak som Amber tyckte.
"Jag säger dig, hon är obehaglig", sa hon avslutningsvis när de öppnade dörren till kollektivet.
"Ja, du säger det", sa Beata oengagerat. Hennes tankar verkade vara någon annanstans. Amber gav henne en trött blick.
"Vi ses om en halvtimme", sa hon och gick mot hissen.
Beata nickade. "Om du överlever hissfärden", sa hon med ett snett flin.
Amber skrattade. Det var det här hon gillade med Beata. "Jag tar risken", sa hon och klev in i den skrangliga hissen.

På väg ifrån klassrummet kände sig Cayden förföljd och paranoid. Det var inte konstigt att han blev onödig orolig när han ljög för en ny lärare, säker på att han tillsist skulle bli avslöjad. Det hade aldrig hänt och han brukade bli lättad efteråt. Denna gång var annorlunda. Vad som hade hänt förföljde honom. Det var möjligt att det var för att han fortfarande inte var helt säker på vad som hade hänt.
När Cayden kom ut i ljuset på skolgården kändes det lite lättare. Han såg också Hestor en liten bit framför sig. Perfekt, Cayden orkade inte vara ensam. Han ropade på Hestor som vände sig om och vinkade. De fortsatte sedan gå vägen hem tillsammans. Cayden nämnde inget vad som hände i slutet av lektionen när han pratade med miss Frigg. Om han gjorde det skulle han säkert behöva förklara att han använde sina krafter och mer om det. Cayden brukade föredra att förneka att han använde sina krafter i viktigare sammanhang.
Det var ganska enkelt att prata med Hestor. Han var antagligen den som mest accepterade att Cayden tog avstånd från de andra med krafter i skolan.
När de kom fram till kollektivet och skildes åt kände sig Cayden mycket lättare till mods. Han hade inbillat sig saker och det var ingen fara. Faktumet att ingen var i lägenheten när han kom hem var också ett plus. Hans mamma jobbade ibland hemma, utan förvarning. Men inte idag. Cayden var säker, för ögonblicket.

Jodie skulle nästan ge upp och gå in igen, när hon såg två tjejer runda hörnet och närma sig dörren. Bodde de möjligen här? Ja, de gick in. Då hade de säkert krafter.
"Bra." tänkte Jodie. "Några i min ålder."
Kort därefter kom två killar och gick in i byggnaden. Så, de var fyra mer som hon. Hon spanade lite till, innan hennes mamma kom ut och sa till henne att hon skulle bli sen till kraftträningen om hon inte bytte om och gjorde sig redo nu.

Fem minuter senare slog Jodie igen ytterdörren och sprang nerför trappan. Hon nästan flög över trappstegen, två trappsteg i taget. Ända ner skulle hon, till källaren. Det var där hennes första kraftträning skulle äga rum.

Plötsligt försvann trappstegen och hon föll. Hon blundade för att inte se kollisionen mellan hennes huvud och trappan, men den kom aldrig. Hon bara fortsatte att falla. Förvirrad öppnade hon ögonen, men hon kunde inte se någonting förutom en tjock, vit dimma. Den fyllde hennes ögon, hennes mun och hennes näsborrar, gjorde det svårt för henne att andas. Mitt i alltihop svävade den vita pojken.
"Inte igen..." tänkte hon panikslaget. "Snälla, inte igen!"

"Hallå?"
Hon öppnade ögonen. Dimman var borta, likaså var pojken. Istället såg hon en ung man stå böjd över henne. Hon satte sig snabbt upp, vilket hennes huvud demonstrerade emot.
"Vem är du?"
Mannen skrattade nervöst.
"Jag heter Jason." svarade mannen och hjälpte henne upp på fötter. "Jag antar att du är här för att träna."
Jodie nickade och Jason betraktade henne, uppifrån och ner.
"Jag har inte sett dig här förut." mumlade han fundersamt.
"Nej, jag flyttade hit... igår." svarade Jodie undvikande.
Jason nickade och mumlade något åt sig själv. Sen ledde han in Jodie i träningsrummet, som i själva verket var ett gammalt förvaringsrum, med golvet täckt av mjuka yogamattor.
"De andra kommer nog strax." sa Jason leende.
"Jag vet." svarade Jodie. "Jag såg dem från min balkong"
Jason skrattade.
"Så du är en liten spion då?"
Jodie log. Sen sa de inget mer förrän de andra kom in och lektionen började.

[Tänkte mig att Jason också skulle vara på fiendesidan... XD Sorry om ni hade kommit överens om en annan träningsplats. Jag kan ändra mitt inlägg om det behövs.]

Amber överlevde hissfärden även den här gången, och hon klev lättat ut. Den där hissen skulle bli hennes död en dag. Redan innan hon hon öppnade dörren till lägenheten hördes musiken ut i korridoren. Hon flinade och gick in.
Där inne stod henne mamma mitt i vardagsrummet och sjöng högt med i låten som spelades. Hon hade inte hört att Amber kommit hem. Framför henne stod hennes senaste konstprojekt.
"Mamma!" ropade Amber högt för att försöka överrösta musiken. Ingen reaktion.
Mamma!, tänkte hon istället. Nu snurrade hennes mamma runt på stället och log välkomnande åt Amber. Hon hade flera färgfläckar på händerna och armarna, och även en del i ansiktet.
"Åh, välkommen hem!" log hennes mamma brett. Inte för att Amber hörde vad hon sa, musiken dånade fortfarande hur högtalarna, men hon antog att det var vad hon sa.
Skulle du kunna sänka? tänkte hon. Till skillnad från dig kan jag inte läsa tankar.
Hennes mamma log fåraktigt och gick bort och sänkte musiken till en mer lagom bakgrundsnivå.
"Hej", sa hennes mamma. "Haft en bra dag i skolan?"
Amber sparkade av sig skorna och hängde av sig jackan. "Jadå, men jag kan berätta mer sen. Måste ju på kraftträningen"
"Just ja, det är bäst att du skyndar dig så du hinner", sa mamma.
"Det är tjugo minuter kvar, jag hinner", svarade Amber. "Jag måste äta något först"
"Dålig skolmat?". Amber skickade en bild på fisken. "Förstår", sa hennes mamma med ett flin.
Amber tog sig en macka och hällde i sig ett glas juice, innan hon åter drog på sig skorna.
"Jag går nu!" ropade hon.
"Gör så, ha så kul!" ropade hennes mamma tillbaka och höjde musiken igen när Amber lämnade lägenheten.
Hon tog hissen ner till källaren där träningslokalen låg. Beata var redan där, och även Filippa. Jason och mrs Smith stod och pratade vid redskapsskåpet. Men det var även en tjej där som Amber inte kände igen. Hon gav nykomlingen en nyfiken blick.
"Vem är det där?" frågade hon Beata. Men Beata bara ryckte på axlarna, vilket betydde att hon inte visste.
Amber funderade på ifall hon skulle gå fram och prata med henne, men precis då slog klockan halv, vilket betydde att de skulle börja.

Cayden bredde snabbt en hård macka med med mjukost och drack ett glas vatten. Han var inte särkilt hungrig, men det var alltid smart att passa på att äta när hans mamma inte var hemma. Det kunde i slutänden rädda honom från jobbiga förhör.
Innan Cayden gick bytte han sina jeans mot ett par ljubruna kortbyxor. Av någon anledning klädde han sig nästan alltid för varmt till skolan, speciellt efter lov. De få gångerna han inte gjorde det brukade det ovanligt kallt.
När Cayden var klar ringde det på dörren. Hestor bodde bara några våningar över Cayden och de hade bestämt att gå till träningen tillsammans. Hestor kom lite sent, men eftersom att det bara gällde att komma till källaren i tid gällde det bara att gå ner för trapporna lite snabbare än vanligt. Att komma sent var inte uppskattat, men det var långt ifrån det värsta som kunde hända.
Under promenaden ner för trapporna började Hestor klaga på miss Frigg och hur tråkiga hennes lektioner var. Cayden var ett ögonblick nära på att säga något om vad som hade hänt efter lektionen, men han hann inte, de var redan framme.
När Cayden kom in i salen var klockan nästan prick halv, de hade bara kommit ett par sekunder sent. Mrs Smith verkade inte ha någon plan att påpeka det. Skönt.
Cayden kollade på de andra eleverna. Det var verkligen som om han såg de andra från klassen, med undantag av Hestor, för första gången under dagen. När han fick syn på den nya tjejen blev han riktigt förvånad. Under åren av träning hade deras klass aldrig fått en ny elev, inte vad han kunde minnas i alla fall. Det var tydligt att han inte var den enda personen som var nyfiken på nykomlingen. Till och med Filippa visade ett visst intresse.
Cayden vände sig mor Mrs Smith, hon hade en del att förklara.

((vad ska Jasons kraft vara?))

[Funderar fortfarande på det...]

Allas ögon vändes mot Jodie och hon ville bara sjunka igenom golvet och försvinna. Hon var inte van vid så här mycket uppmärksamhet och hon var inte säker på om hon gillade det eller inte. Det som störde henne lite var att alla hade krafter. Krafter, som hon inte kände till. Vem visste vad de höll på med just nu? De kunde ju lika gärna kasta förbannelser över henne, eller hypnotisera henne. Det var nog bäst att hålla sig på sin vakt.
"Det här är Jodie." förklarade läraren, Mrs Smith, till klassen. "Hon kom inatt. Du kan väl berätta lite om dig själv?"
Hon log vänligt och allas ögon vändes mot Jodie igen.
"Okej... Jag heter Jodie..."
Det var först då som Jodie upptäckte att hon hade fått behålla sitt riktiga namn.
"Jodie... Jodie McNeil. Jag bor med mina föräldrar och min lillasyster Hope. Jag kom hit igår natt..."
"Och hon räddade hela sin familj från de där kraftutplånarna med hjälp av sin kraft. Det är därför hon ska träna upp den här hos oss."
Jodie svalde. Läraren gav henne mer uppmärksamhet än vad hon klarade av.
"Ja... Typ..."
Hon log ursäktande mot några avundsjuka blickar.
"Men min kraft är inte så stark än. Den vänder sig bara emot mig hela tiden. Inatt var första gången den verkligen fungerade."
Hon tittade snabbt mot Jason, som log. Båda tänkte på incidenten i trappan.

Amber lyfte förvånat på ögonbrynen åt Jodies historia. Hade hon räddat hela sin från... kraftutplånarna? Hennes ögonbryn sjönk ner igen och rynkades ihop. Hon räckte upp en hand. Mrs Smith ogillade om man bara talade utan att ha fått tillåtelse.
Mrs Smith såg hennes hand och nickade att det gick bra för henne att tala.
"Vilka är kraftutplånarna?" frågade hon nyfiket. "Jag har aldrig hört talas om dem förut"
Mrs Smith såg kort på Jodie, innan hon vände blicken mot Amber igen. "Vi vet inte riktigt. Det tycks vara ett grupp människor, vanliga människor utan krafter, som har gått ihop för att... utplåna sådana som oss". Den äldre kvinnan snörpte ogillande på munnen.
"Utplåna oss?" sa Beata förvånat. "Varför?"
"Vi vet inte än. Vi har precis fått in de här uppgifterna, och Jodies familj är den första som flytt till oss", svarade mrs Smith, "Än verkar de inte befinna sig i här i vår stad. Men det är väl bara en tidsfråga. Så var på er vakt, även om vi är säkra här på Kollektivet"
Eleverna såg chockat på varandra. En grupp människor som försökte utplåna dem? Det verkade så otroligt. Det var ju meningen att ingen skulle veta om deras existens.
Mrs Smith klappade med händerna en gång, och väckte alla från deras tankar.
"Inget mer om det nu", sa hon bestämt. "Vi välkomnar Jodie hit, och jag tycker att vi tar en presentationsrunda. Namn och vilken sorts kraft ni har". Hon nickade åt Amber att börja.
"Hej", log Amber åt Jodie. "Jag heter Amber Hutch. Jag kan flytta saker med tanken". Hon knackade med fingret mot sin skalle och flinade lite svagt.
"Hej, Beata Jackson", sa Beata och log sitt vänliga leende. "Jag kan sväva". Hon lättade en decimeter från golvet som hon sa det.
"Filippa... Grump", sa Filippa tyst. Det var allmänt känt att hon ogillade sitt efternamn. "Elektricitet", la hon till kort.
"Tja", flinade Hestor. "Hestor Pollux, eller vem du än vill att jag ska vara". Han skiftade form några gånger, det enda som inte ändrades vad det spjuveraktiga leendet. Amber himlade med ögonen åt honom.

[Hoppas att det inte gjorde något att jag hittade på lite efternamn åt de andra eleverna ]

Cayden kunde inte låta bli att rysa av allt prat om kraftutplånarna. Hans tankar vandrade direkt till Evelinas reaktion när hon fick veta sanningen. Tänk om hon skulle bli så galen att hon började döda folk med krafter... Cayden vaknade plötsligt till, vad tänkte han egentligen? Det var klart hon inte skulle! Han skämdes över att bara tänka tanken. Evelina kanske inte tog nyheten om krafterna så bra, men hon skulle aldrig döda någon för det. Inte en chans!
Cayden kände sig egentligen inte särskilt hotat av kraftutplånarna, hans kraft var antagligen för svår att märka för att några vanliga människor skulle fatta vad han kunde göra. Skulle något gå fel var det bara att säga att han inte hade krafter och han skulle kanske vara ganska säker.
"Jag är Cayden Astra, jag kan få folk att tro på vad jag säger." Cayden log enkelt. Som om det inte alls var en kraft som kunde vara lite obehaglig. Han sneglade mot Amber, han visste att hennes mamma kunde läsa krafter. Det måste vara en värre kraft en Caydens egna. Själv var han typ livrädd för henne.
"Ursäkta." Cayden räckte upp handen och såg mot mrs Smith. Hon nickade. Cayden vände sig emot Jodie "Vad är din kraft?" Han hoppades att hon inte hade sagt det tidigare och han själv hade lyckats missa det.
Från Caydens perspektiv var det väldigt underligt att Jodie inte övat upp sin kraft tidigare, och att hon just nyligen fått den att funka rätt. Cayden hade kunnat använda sin kraft så länge han kunde minnas. Hans första minne var faktiskt när hans mamma förstod vad hans kraft var. Vore inte för hennes kraft skulle Caydens antagligen inte blivit upptäckt på minst ett par år.

Alla presenterade sig, en efter en. Den sista killen, Cayden, frågade om hennes kraft.
"Åh! Eh... Jag vet inte riktigt. Jag antar att det har med visioner att göra. Monstret som skrämde bort... kraftutplånarna... var inte verkligt. Det bara såg ut som det. Men, som sagt har visionerna vänt sig emot mig hela mitt liv. Först trodde mina föräldrar att det var något fel på mig. Jag kunde drifta iväg ibland på dagarna till mina visioner och på nätterna drömde jag mardrömmar. Det var hemskt. Som tur är gör jag det inte längre."
Hon log försiktigt mot klassen, kollade på var och en av eleverna och försökte att lägga deras namn och krafter på minnet.
"Jaha!" utbrast Mrs Smith och slog ihop händerna. "Nu tycker jag att vi sätter igång."
Alla sprang iväg till olika platser i rummet, men Jodie stod förvirrad kvar. Mrs Smith märkte det och viftade till sig Jason, som stod lutad mot dörrkarmen.
"Jodie. Om det är okej för dig kan du jobba med Jason idag, så får vi se vad du kan." sa hon innan hon stack iväg till en kille, Hestor.
Jodie hade ingen chans att berätta att hon inte hade en aning om hur hon skulle göra för att få fram kraften. Jason log mot henne.
"Okej!" flinade han. "Ge mig en vision!"
Jodie koncentrerade sig och försökte att få fram någon bild, men förgäves.
"Det går inte. Jag vet inte vad jag ska göra." klagade hon.
"Jodå!" uppmuntrade Jason. "Det går visst. Låtsas att jag är en kraftutplånare som har kommit hit för att döda dig!"
Jodie koncentrerade sig igen, men det var svårt för henne att föreställa sig Jason som en kraftutplånare, med hans svarta hår kammat i en snedlugg och hans chokladbruna ögon som gömde sig där bakom. Hon tappade koncentrationen och istället fick hon huvudvärk. Hon ryckte på axlarna och vände sig om för att säga till Mrs Smith att hon tänkte gå hem. Det här var ändå lönlöst. Då smög Jason fram till henne bakifrån, la snabbt en hand över hennes mun och väste i hennes öra ett ända ord, ett namn, som fick henne att stelna till.
"Hope..."
Jodie bet Jason i handen, så han drog åt sig den. Hon vände sig kvickt om och riktade båda händerna mot honom. Ur dem växte en stor, blå örn fram, som flaxade med vingarna och störtdök emot Jason, innan den försvann i tomma luften. Jason stod chockad ett tag och bara stirrade på Jodie innan han började skratta och applådera.
"Jag visste det!" tjöt han. "Jag fick dig att använda din kraft!"
Jodie log, också chockad, och stirrade på sina händer. Hon hade gjort det! Jason hade hjälpt henne att göra det!

Amber gick iväg till ett av hörnen där det låg massa stora kuddar. De brukade användas till lite allt möjligt, men när hon var i träningslokalen använde hon dem för att öva upp sin kraft. Hon tittade intensivt på en kudde som genast flög upp i luften och stannade ungefär två meter över golvet. Sedan gjorde hon samma sak med de andra. Framför henne svävade nu ungefär tjugo kuddar.
Hon log. Hon älskade att se att hon själv gjort framsteg. När hon börjat med kraftträningen hade hon bara kunnat koncentrera sig på att hålla en kudde uppe i luften.
Amber började skjuta iväg kuddarna på olika mål runt om i rummet, för att öva in sin precision. Det var meningen att hon skulle träffa olika tavlor med målringar målade på, men hon kunde inte låt bli att skicka iväg en som träffade i bakhuvudet.
"Hey!" utbrast Hestor och vände sig om. Han försökte se arg ut, men ett leende ryckte på hans läppar.
"Ursäkta", flinade Amber. "Det var inte meningen"
"Skulle jag tro på det?" svarade Hestor och nu flinade han med. "Du verkar ha bestämt dig för att mobba ut mig idag, först stolen och nu det här"
Amber skulle just svara när något stor och blått sköt ut från den nya tjejens händer. Hon såg chockat på när saken dök ner mot Jason innan den upplöstes i tomma intet. Hon såg över salen och mötte Beatas uppspärrade blick. Hon visste att de tänkte samma sak - det skulle bli spännande att se vad mer den här tjejen kunde göra.