Klaine [PRS]

[Oh god.
]

"And I love you", andas Blaine och drar in honom igen, den här gången djupt direkt. För ett tag sedan var det sista Blaine trodde han skulle få göra var att kyssa en man han älskar, i hans egen bil dessutom. Och delvis är det väl sant, hans far skulle bli rasande om han tog med en pojkvän hem. Men här, i bilen, är de båda skyddade. Och de älskar varandra.
Han tar tag i Kurts nacke, han kanske grabbar tag för hårt men han bryr sig inte. Att bara känna sin pojkvän så nära, att kyssa honom, är något han aldrig vill sluta med.

Det är ganska svårt att inte bara kasta sig över Blaine, och tack vare att det faktiskt är två säten med en massa apparater mellan dem tappar Kurt inte helt kontrollen. Han tar tag om Blaines kind, precis som den första gången de kysste varandra. En våg av minnen överväldigar honom.
Tänk om Blaine verkligen menar att han älskar Kurt? Det gör han säkert, för han hade aldrig ljugit för honom, åtminstone inte vad Kurt vet.
Tänk om de faktiskt utvecklar ett seriöst förhållande, som slutar i giftemål och adopterade barn. Det skulle vara så bra att Kurt nästan inte vågar tänka tanken.

"You know, this is amazing", säger Blaine mellan andetagen, "and ... mm ... I love you."
Han känner hur deras tungor sammansvetsas och hans andning blir tyngre, hans hjärta slår i 140 km i timmen, och han börjar skaka. Han vill ha det här så mycket. Han vill ha det så mycket att det nästan inte känns verkligt. De har ju kysst varandra förut, men aldrig såhär djupt och passionerat och härligt. Inte så att den första kyssen inte var härlig nog, men detta var underbarare än underbarast. Han vill bara stanna här för evigt.

Man kan säga att Kurts hjärna är totalt avstängd, och hjärtat arbetar på högvarv. Idén med att sätta sig i bilen och köra iväg så att Blaines pappa inte skulle bli alldeles för orolig fungerar uppenbarligen mycket bra. Eller den totala motsatsen. Men Kurt vill inte sluta. Han vill ha denne fantastiske kille som just nu är upptagen med att hångla. Inte heller med vem som helst.
Mer kan Kurt inte tänka, han är upptagen också.

Det är så varmt. Inte negativt varmt, det är varmt på ett sådant där kärleks-sätt som fyller hela rummet med romantik. Blaine känner hur han bara vill slita av sig kläderna, men han antar att då hade det nog blivit för kallt. Fast han undrar om det ens är teoretiskt möjligt att det skulle vara kallt här, nu när Kurts läppar är pressade mot hans, på ett så passionerat sätt. Han bestämmer sig för att ta steget närmare, stoppar in handen under Kurts jacka, bara för att känna värmen där. Som om det inte vore varmt nog. Tonårskänslor.

[9 3/4 You should read this ]

Åh Gud. Kan man över huvud taget få nog av Blaine. För Kurt är svaret nej, nej och återigen nej. Blaine är helt ofelbar; alla brister (lost det för övrigt inte finns många av i denna vänliga själ), alla talanger i överflöd, dessa läppar (som Kurt är såld på) och ögonen. Till och med denna hårgelé. Allt är perfektion.
Kurt känner sig speciell när han är med. Blaine. Stolt. Stolt över att ha en sådan pojkvän, stolt över att han får hålla sin kära i handen, kyssa honom, krama honom, sjunga med honom.
Just nu då, nu när han hånglar i bilen med Blaine. Tja, man kan inte hångla med sig själv. Utom möjligen Sue.
Detta ögonblick är ett sådant Kurt bara vill frysa, leva i det för alltid. Han tänker inte vara den som drar sig ur först, det är ett som är säkert.

Blaine klättrar över växelspaken, fortsätter kyssa Kurt med all den kraft han har. Han känner hur han knappt kan kontrollera sig själv. Den hunger som växer inuti honom blir starkare och starkare och den är okontrollerbar. "Oh god, I want you so much", viskar Blaine i Kurts öra, varefter han kysser Kurts hals.
Och han menar det. Han vill ha Kurt nu, ha allt som finns i den där lilla pojken, kyssa varje tum, göra vad hans instinkter närapå tvingar honom att göra. För han älskar honom.

Slit av mig kläderna, vill Kurt skrika. Fast det går ju inte så bra när hans min är hårt pressad mot Blaines, och det är inget problem.
Han trycker sig mot pojkvännen ännu mer, nästan stryper honom, och när Blaines läppar förflyttar sig från Kurts läppar till halsen mumlar han:
"Me too, is all I can say".

"So ..." viskar Blaine, "what are we gonna do then?"
Han känner hur hand läppar har blivit frasiga, men hur mycket spelar det roll egentligen? Han älskar det här. Nej, korrigering, han älskar Kurt. Han håller sina händer hårt knutna, rädd för vad de skulle kunna göra. För hans inre håller på att explodera. Skulle mycket gärna kunna göra det också om han inte får utforska Kurt på alla möjliga sett. Ja, om detta är kärlek, tror han inte att det finns så mycket annat han vill ha.

"Keep in mind that we are in a car, in public", flämtar Kurt.
Han försöker att behålla lugnet, inte tappa kontrollen, inte tappa kontrollen. Det var faktiskt olagligt att göra det offentligt.
[Inte för att det kanske är förbjudet i USA, I don't know...xD] Inte för att de skulle göra det.
"We should not do anything indecent", fortsätter Kurt med rodnande kinder. "Uh, you know... That."