Nya halvgudar

"Det är inget val", sa Nathaniel åt hennes svaga protester, innan han gav henne ett sista leende och gick och satte sig vid Apollons bord.
Han gillade inte riktigt att låta Estelle gå, men han visste att Hermesungarna skulle ta hand om henne. Fast han tyckte det var konstigt att hon inte blivit erkänd ännu. Oftast hände det så fort ett nytt halvblod klev innanför deras magiska gränser, men Estelles förälder väntade av någon anledning.
"Välkommen hem!" sa Greta glatt när han slog sig ner vi bordet. Hon var yngst av syskonen, bara nio år, och lätt gladast. Alla älskade henne.
"Har det gått bra?" frågade Will Solace, deras stugledare.
"Jadå, vi stötte bara på tre monster och var tvungna att använda oss av de grå systrarnas taxi", sa Nathaniel med ett snett flin. Flera av hans syskon gjorde obehagliga grimaser när han nämnde taxin.
"Vem är hon då?" frågade Will och nickade mot Estelle. Nathaniel berättade det lilla han visste, medan han något oroligt studerade henne.
Han var verkligen nyfiken på vem hennes förälder var.

(Jag åker bort imorgon, till fjällen, så kommer inte kunna rolla på några dar, bara så du vet Kommer hem på torsdag!)

Estelle kände folk blickar på sig, eller snarare någonstans över hennes huvud. Hon visste inte vad de ville men hon avskydde verkligen uppmärksamheten och dolde ansiktet under hennes armar då huvudet låg på bordet.
"Du hur är det?" sa en av killarna, log mot henne och la en hand på hennes axel. Estelle såg upp och såg in i ett par blåa ögon, han hade blont hår och verkade vara i hennes ålder.
"Trött bara." mumlade Estelle till svar och tänkte inte avslöja mer för denna främling.
"Erik, en av Hermes ohängda ungar." sa han med ett flin och Estelle försökte le tillbaka, men hennes ögonlock kändes allt tyngre. Det var som all energi hade gått ur henne. Som hela hennes liv och den senaste dagen med Nathaniel hade kommit över henne.
"Estelle" presenterar hon sig och reser sig långsamt upp och möter Nathaniels blick som ser åt hennes håll. Hon försökte fråga honom med enbart blicken vad som nu skulle hända och om hon kunde få sova snart.

(Okej, ha det så kul )

Nathaniel mötte Estelles frågande blick och log ett lugnande leende. Hon såg verkligen helt slut ut. Han hoppades att de vid hennes bord såg till att hon åt.
Han kastade en blick mot Keiron som också studerade Estelle med en orolig rynka mellan sina ögonbryn. Mr D å andra sidan verkade inte ha uppmärksammat att lägret fått en ny medlem.
Nathaniel såg åt Estelle igen och nickade åt henne att ta något att äta. Han la själv upp en lass med mat på sin egen tallrik och reste sig sedan upp med tallriken. Han tog vägen förbi Hermes bord.
"Ta något att äta", sa han åt Estelle. "Du behöver det". Han log ett varmt leende.
"Men innan du börjar äta måste du offra till gudarna, så kom", han nickade bort mot fatet med offerelden.

Estelle såg upp på honom med något plågat i blicken som hon snabbt dolde. Hon var inte sugen på att äta något alls, hon var bara trött. Men hon borde väl äta något? Hon visste att man skulle även om det blivit si och så med den saken. Hon var dålig med mat det visste hon och mat kostade, fast det gjorde den ju inte här?
Hon nickade åt Nathaniel och la upp lite på tallriken, hon skulle äta mer imorgon. Inte äta mycket nu, bestämde hon sig för. Som det brukade vara, troligen skulle hon ha lika lite aptit då.
Hon ställer sig upp med tallriken i handen och såg på Nathaniel.
"Hur?" frågar hon och ser mot elden. Hon följer efter honom dit med något ostadiga fötter, men hon tar sig fram.

(Det andra rollet finns inne nu på den andra sidan, bara att gå dit )

Nathaniel såg bekymrat på den lilla mängd mat Estelle la upp åt sig själv, men valde att inte kommentera det. Han kände henne trots allt inte så bra.
"Här, jag ska visa dig", sa han bara och gick bort mot fyrfatet. De andra lägermedlemmarna hade redan offrat sin mat, och många hade hunnit ätit upp redan, så han kände hur flera intresserat följde dem med blicken.
Keiron hade än inte gjort något officiellt uttalande om vem Estelle var, och många var säkert nyfikna.
"Innan vi själva äter måste vi offra en bit till gudarna, helst den bästa biten för att inte göra dem upprörda. De kan vara lite lättstötta", sa han med ett snett flin.
Han höll upp sin tallrik och puttade ner en bit av köttet i elden. Han andades in doften som steg från fyrfatet, det luktade som hemma.
"Apollon, ta emot min gåva. Och tack för att du såg efter mig under mitt uppdrag, tänkte han.
"Om du vill kan du även lägga till en liten bön", sa han med ett uppmuntrande leende och släppte fram Estelle till fyrfatet.

Estelle kände Nathaniels blick på hennes mat och suckade trött, mest åt sig själv.
"Jag ska äta mer, kanske, imorgon." mumlade hon som svar till hans blick, som en bön till henne själv och kanske ett hopp om att bli bra, bli frisk.
Hon följde Nathaniels instruktioner även om hon tvivlade på dem. Hon offrade utav de finaste bitarna och då hon gjort det steg en underbar doft upp. Det var en doft av trygghet och kärlek, en som hon glömt att hon mindes. Estelles så vanligtvis slutna ansikte fick något av frid över sig och hon log svagt.
"Mor, om du finns där gör dig till känna. Hjälp mig, jag vill leva igen." bad hon i tanken. Hon kände på sig att modern ännu inte skulle ge sig till känna, att Estelle ännu inte var stark nog.
Men leendet hon gav Nathaniel bådade bara gott, det var ett äkta leende och i ögonen fanns något av liv.
"Tack, tack för allt." viskade hon i hans öra och tryckte hans hand innan de satte sig vid vart bord.

Nathaniel såg fascinerat på förändringen i Estelles ansikte när hon hade offrat. Hon såg plötsligt mycket fridfullare ut, och piggare. Nathaniel önskade att hon kunde få fortsätta se så fridfull ut, istället för det plågade och trötta ansiktsuttryck som hon tidigare uppvisat.
Leendet hon gav honom fick honom att le brett tillbaka, men han blev något förvånad när hon tryckte hans hand och viskade ett tack i hans öra.
Har harklade sig generat. "Inget att tacka för", sa han och tvingade fram ett leende. Men han var osäker på om Estelle hört honom, då hon direkt hade gått tillbaka till Hermes bord.
Han stod kvar och såg efter henne, innan han insåg vad han höll på med och med snabba steg gick tillbaka till Apollons bord.
Han sjönk ner på sin plats och började kasta i sig maten, medan Will gav honom ett roat ögonkast.

Estelle hade hört hans svar då hon satte sig vid de andra och började äta. Hon åt faktiskt utan att tvinga sig själv eller känna den vanliga kväljande känslan.
Då hon ätit upp ler Erik mot henne och ställer sig upp.
"Gissar att du är trött, kom här." sa han och väntade in henne så de kunde gå. Han hade förvisso rätt att hon var trött, men detta var mer en behaglig tröttnadskänsla, inte helt slut som hon varit innan.
Hon följer efter honom men hinner först säga god natt till Nathaniel som tydligen skulle sova i sin egen stuga med sina syskon.

Nathaniel säger god natt till Estelle när hon går därifrån tillsammans med Erik mot Hermes stuga. Han kan inte låta bli att följa henne med blicken när hon går, och han hoppas att hon lyckats sova ordentligt.
Hermes stuga hade färre medlemmar i sig nu sedan Percy tvingat gudarna att låta även de mindre gudarna få ta plats på lägret, men det var fortfarande ändå en av trängre stugorna. Nathaniel hoppades att Estelle skulle slippa att sova på golvet.
"Hon kommer klara sig fint", sa Will som om han läst hans tankar. "Erik och de andra Hermesungarna kommer ta hand om henne tills hon har blivit erkänd"
"Jag vet", sa Nathaniel och tog en vindruva. "Men det är något speciellt med henne. Jag har aldrig träffat ett halvblod som henne"
Will såg bort mot Estelle och Erik som nu nästan var framme vid stugorna.
"Det är lite konstigt att hon inte blivit erkänd än", sa han och kliade sig i nacken. Nathaniel nickade.
"Ska du följa med till allsången?" frågade Will, och gav honom ett leende han inte riktigt kunde tyda.
Nathaniel älskade allsången, då kunde han sjunga utan att någon pekade ut honom speciellt. Men ikväll var han alldeles för trött.
"Inte ikväll, jag är helt slut", svarade han och reste sig upp.
"Sov gott", sa Will med ett leende.
Han gav sina syskon ett sista leende och vände sig sedan och gick bort mot stugorna.

Estelle blev visad till en av sängarna som Erik hastigt bäddade om.
"Jag och Ludvig kan dela, gissar att du ändå kommer lämna oss snart." flinade han mot henne och Estelle stirrade på honom med något skrämda ögon.
"Ni behöver inte, jag kan sova på golvet." sa hon men Erik bara skrattade och slog henne vänskapligt i ryggen. Denna vänliga gest fick Estelle att skrämt rycka undan. Hon gillade inte att folk tog i henne, speciellt då hon inte var beredd på det. Den enda som det gått bra med hittills var Nathaniel och det var märkligt.
"Förlåt." sa Erik med rynkad panna och höll upp sina händer i att han inte ville henne illa. Sedan visade han att hon kunde lägga sig.
"Vi kommer vara ute, det är allsång, men ropa om det är något." sa Erik vänligt innan de gick.
Estelle nickade och la sig trött i sängen, hennes ögonlock for ihop nästan genast och hon bad tyst om att slippa de vanliga mardrömmarna. En stilla bild på Nathaniel och något ljus med en regnbåge visade sig för hennes slutna ögon och hon sov.