The maze runner prs

Samantha och Newt pratade tyst med varandra.

Alexandra somnade lika snabbt som hon lite tidigare hade vaknat. Inte den här gången var hon heller fri från mardrömmar, tyvärr.

I hennes drömmar sprang hon i mörkret, och hon kunde inte stanna. Hon visste inte vad som var efter henne, men det var något outtröttligt, och Alexandra visste inte hur länge hon skulle orka.
Hon rundade ett hörn i den stora labyrinten, och fann en solid stenvägg några meter framför henne, och inga andra möjliga vägar förutom tillbaka.

Samantha kramade om Newt och gick för att sova igen.

Alexandra såg inte mycket, men hon hörde tydligt detta något som närmade sig henne, och hon hade ingenstans att ta vägen.

samantha sov lugnt.

En mörk och förvriden skepnad som inte var i närheten av en mänsklig form kom mot Alexandra, men den hade saktats ner, som om den visste att Alexandra inte hade någonstans att springa.

Samantha sov oroligt och vred och vände på sig.

Innan varelsen hade kommit fram till Alexandra vaknade hon, och satte sig rakt upp. Hon skrek inte, men hennes vidöppna ögon tittade runt omkring sig för att se en likadan form komma mot henne, men det enda hon såg var andra tonåringar en liten bit bort. Det enda hon hörde var deras andetag, och det enda hon kände var vinden som blåste hennes hår i ögonen på henne.
Men känslan av förföljelse, och känslan av att inte kunna göra någonting för att hjälpa sig själv och fly, den känslan fanns kvar, och Alexandra somnade inte på många timmar.

Samantha sov oroligt och gav ifrån sig ett isande skrik i drömmen.

När Alexandra lyckades somna igen hade det börjat ljusna, och hon visste att hon inte skulle få mycket mer sömn - någon timme, på sin höjd - men lite sömn är bättre än ingen sömn, eller hur?