En verklig mardröm. (Prs)

Lola ryckte till och kollade upp på honom. Imorgon? Lugnet var nästintill bortblåst. Vad var det hon höll på med? Vad i helvete höll hon på med? Hon satt och kollade på en film och lade sin tillit i någon annans händer. Sitt liv.
Och vad hade hon förväntat sig? Att han skulle rusat ut och göra… Vad visste hon?
Hon andades in och räknade sakta till tio, något någon någon gång sagt till henne att göra så att hon inte handlade utan att tänka igenom det. Hon knöt sina nävar och andades ut igen. Överreagerade hon? Kanske.
”Jag bryr mig”, muttrade hon tillslut och var riktigt nöjd över sig själv för att hon inte fått ett argt utbrott tills hon insåg hur patetisk hon lät. ”Screw it. Screw it all. Jag hatar att vara en jävla invalid.” Men hon trodde sig ha varit med om värre och även om hon varit sängliggande hade hon fått tag på tabletter och knaprat. Hon hade i vilket fall tagit hand om sig själv medan nu … vad gjorde hon nu? Eller var det bara smärtstillandet som fick henne att känna så? Att det inte var så farligt? Gah…
Lola lade sig ned igen, grimaserade något och drog upp täcket. Ifall hon sov kanske tiden skulle gå snabbare. Problemet var att hon inte kände sig särskilt trött.

Ace ignorerade henne så länge som han kunde. Tills hon lade sig ned, vill säga.
Han betraktade henne ett tag, sedan vandrade hans blick till filmen igen.
Det pirrade i hela hans kropp. Han drog handen genom håret. Lät den stanna vid nacken och tryckte ner de korta naglarna han hade i huden. Han kände hur han genast slappnade av. Han bet ihop käkarna och tryckte ner naglarna igen. Andades sedan ut.
"Visst. Okej. Vad fan du än vill", sade han och reste på sig. Gick bort mot dörren. "Känn dig som hemma utan att förstöra något", sade han innan han gick ut. Vad i helvete? Han hade bara sagt att han inte behövde stressa. Att hon inte behövde stressa. Han hade aldrig förväntat sig att hon skulle reagera så där.
"Människor", muttrade han. Snarare Lola, tänkte han sedan. Varför i helvete var hon så svår att läsa av?
"Derek!"
Han vände sig om. Light kom emot honom.
"Mm?" frågade han bara och tog ut händerna ur fickorna. Sträckte på sig, ställde sig rakare och rensade ansiktet på känslorna. Rensade sitt inre på känslor.
Light tvekade på orden. "Hey... mår du bra?"
Ace nickade bara, väntade på vad Light skulle säga.
Light nickade sakta, misstroget.
"Så...?"
"Oh. Just det. Ja. Rachel. Så var det ja. Rachel mår bra. Är uppe på fötter och frågar efter dig."
"Mig som i...?" frågade han sakta.
Light ryckte på axlarna. "Ledsagare? Boss? Fan vet jag. Du kan vara vem du än vill och hon kommer svälja det med hull och hår."
Ace suckade. "Vilket betyder att jag måste börja träna henne. Det är det du vill, eller hur?"
Light log lite. "Ja, jo, det är det väl. Hur mår Lola?"
"Förskräckligt bra", fnös Ace och vände ryggen till, började gå till Rachel.
Han hörde Light förvånad mumla bakom sig. Han hörde hur dörren öppnades till Lolas rum och Light klev in.

Känslorna flöt genom henne. Skam, ilska, frustration och mer skam. Hon visste inte vad hon ville, hon hade inte velat att han skulle gå men samtidigt…
Hon vred huvudet ned i kudden och skrek. Skrek ut sin frustation. Knöt sina nävar. Ville så gärna slå något men tänkte inte göra det. Vanligtvis hade hon tagit sig ned till arenan men i tillståndet hon var i skulle det betyda att hon bara skulle bli värre.
Dörren öppnades och Lola vände sig om för att be Derek om ursäkt men stängde munnen då hon såg att det var Light. Han såg något spänd ut men ett vänligt leende befann sig på hans läppar.
”Hur mår du?” frågade han, kom in och satte sig ned bredvid henne på sängen. Lola makade sig undan något så att han skulle få plats bättre och drog upp sig själv i en sittande position.
”Bra”, svarade Lola kort och bet ihop käken.
Det såg ut som om Light var på väg att himla med ögonen men stoppade sig själv. Istället fick han ett stelt uttryck.
”Ifall du inte säger hur du mår kommer jag inte kunna behandla dig på bästa sätt. Berätta för mig hur du mår.”
Lola andades ut men fortsatte att sitta tyst en stund innan hon öppnade munnen.
”Jag mår bra, ingen yrsel eller liknande. Det gör bara ont i axeln och över bröstet men axeln är värst. Jag är inte dum, det är bara ett köttsår. Så länge det hålls rent och jag ser till att inte infektera det kommer jag att vara okej. Säg bara till när jag borde se till att få ut stygnen”, Lola avbröt sig då hon såg Lights blick. ”Vad?” frågade hon och ångrade snabbt sin hårda ton.
”Vad tror du att du ska någonstans?” frågade han och tittade till droppet som fortfarande satt fast i Lolas arm.
Lola suckade. Hon skulle behöva duscha. Även om hon gjorde det inte för så länge sedan luktade hon av svett och blod. Eller så var det inbillning.
”Jag hör inte hemma här”, sade hon bestämt och gjorde en gest med handen. ”Jag kan inte stanna och jag vet hur det fungerar. Inget är gratis.” Light skakade på huvudet emot henne.
”Jag vet hur det är att tro att man vet allt i världen. Men jag ska upplysa dig om att när man är nitton år vet man inte allt. Det spelar ingen roll vad man sett eller upplevt för man vet inte allt. Du borde ge oss, ge bossen en chans.” Hans ord var hårda och han drog ena handen genom sitt hår för att sedan knyta båda sina händer i knät.
”Inte konstigt att du drev bort Derek”, muttrade han, ”jag tror du är alldeles för envis, för tjurskallig för ditt eget bästa. Svälj stoltheten.”
Lola kände hur hennes mun föll öppen men stängde den genast. Hennes ögon smalanade något men hon sade inget. För vad hon hade på tungan skulle bara bevisa vad han hade sagt.
”Ta med dig någon i alla fall. Och för guds skull be om ursäkt till Derek för vad du än gjorde. Grabben är en bra grabb och jag kan inte tänka mig att han förtjänade vad det än var du gjorde.”
Lola kände hur hennes kinder brände och hon vände bort blicken.
Under tystnad kopplade Light bort droppet. Han lade ned en ask med tabletter på nattduksbordet.
”Ta inte fler än tre varannan timme.”
Och sedan lämnade han henne till sitt egna sällskap.

Rachel såg förfärlig ut.
"Upp och hoppa", sade han. Hon öppnade ögonen, verkade förvånad över att se honom.
"Ursäkta?"
"Upp och hoppa. Vi ska ner till källaren och träna."
Rachel skrattade högt och tittade på honom med en nedlåtande blick. Innan hon visste ordet av så var Ace vid hennes sida, vänt på henne och tagit hennes arm i ett polisgrepp. Han lutade sin vikt emot henne.
Hon flämtade till.
"Ursäkta?" väste han i hennes öra. "Jag tyckte du sade något?"
Rachel tystnade.
Ace släppte taget om henne.
Hon försökte sparka honom. Han tog tag i hennes fot med en hand och knuffade tillbaka den så att hon flög av sängen. Hon skrek av ilska och kom springande emot honom med pistolen i handen.
"Du har inget magasin i, idiot", suckade han.
Hon stelnade till. Såg på pistolen och märkte att han hade rätt. Hon började se sig omkring, letade efter en utgång. Hennes blick föll på dörren.
Ace suckade igen. "Vill du träna eller inte?"
Hon stannade upp i sitt försök att rymma. "Va?"
"Träna", sade han långsamt som om hon vore förståelsehandikappad. "Jag måste ta reda på hur mycket du kan. Och av vad jag nyss såg så kan du inte särskilt mycket."
Rachel bet ihop käkarna, såg ner i golvet. "Jag måste äta."
"Bra. Då gör du det", sade han och gick mot dörren. "Kom då. Du hittar inte själv."
Hon följde efter utan att klaga mer. "Du är yngre än jag", sade hon försiktigt.
"Japp. Helt underbart va?" sade han sarkastiskt.
"Hur?"
"Jag är ett geni. Och din tränare. Och din överbefälhavare och pretty much allt över din rank. Du måste arbeta dig upp till toppen."
Han gjorde en svepande gest mot dörren framför honom. "Varsågod. Vi träffas i träningshallen om en 45 minuter. Be någon att visa dig vägen. Kom bara inte sent", sade han.
Rachel nickade och gick in. När hon trodde att han inte tittade skickade hon föraktningsfullt blickar.
"Derek!" ropade någon precis när han var på väg till toaletterna.
"Herregud. Kan jag inte ens få röka en cigg?" utbrast han och vände sig om.
Josephine blinkade. "Du är arg."
"Jaja. Whatever. Ja, vad har du?"
"Olivia har spårat upp det där märket."
"Men..." började han.
"Du glömde servetten på bordet", förklarade hon. Ace blinkade.
"Ja. Ja. Självklart. Vad har hon?"
Josephine rynkade på ögonbrynen. "Vi vet inte. De har brutit sig in i sjukhuset för att stjäla blod. Och andra konstiga saker från över hela världen."
"Och...?"
"De... de äger ett eget blodsjukhus... Så... varför skulle de liksom...?"
Ace blinkade. "Varför behöver de blod?"
"Vi vet inte."
I samma sekund kände han en smärta skjuta genom hela kroppen. Över bröstet. Genom armen.
Hans knän lyckades inte ens bära upp honom. Han föll. Josephine tog emot honom. Skrämd.
Ace försökte fokusera på hennes ansikte. Hon hade diamantörhängen.
"Vilket datum är det idag?" frågade han, överröstade hennes frågor, hennes roliga prat.
"Jag vet väl inte, Ace. Vad är det som sker?" frågade hon oroligt.
Ace började se sig omkring. Han började ana konturer på konturer. Som om allt bara var en illusion...
"Han håller på att vakna!" kunde han höra en röst skrika.
"Va?!" skrek en tillbaka. "Ge honom mer serum!"
Konturerna försvann.
Josephine höll fortfarande i honom. Han knuffade bort sig ifrån henne. "Du har inte hål i öronen", sade han med skakig röst.
"Jo... Vad är det med dig, Ace?" undrade hon oroligt.
Ace skakade på huvudet, medveten om att han var helt blek i ansiktet. "Nej. Det var det du och Olivia bråkade om. Du ville ta hål i öronen tills bröllopet men hon sade att det bara var onödigt. Att örhängen endast är i vägen i fältet. Men du blev sur. För du ville vara vacker för henne. Och du hade alltid velat ha hål..."
Josephine såg orolig ut. "Nej, Ace... Mår du bra? Du är helt blek. Kom så hjälper jag dig." Hon sträckte sig för honom.
Han skrek till. "Nej! Rör mig inte!"
Hjärtat slog. Tankarna snurrade. Kroppen skakade. Han visste inte vad han skulle göra. Visste inte var han var. Vad hände? Varför hände det?
"Försök minnas, försök minnas, Tony", mumlade han för sig själv och höll händerna över öronen, ignorerade Josephine. Hon var inte verklig. Ingen var verklig.
Förutom Lola...
Han var uppe på fötter på en sekund och sprang till hennes rums dörr. Stannade upp utanför. "Det är därför jag inte kan läsa av henne. Och det är därför alla dyker upp från ingenstans. Jag skulle aldrig ha alla inne. Josephine skulle vara ute på fältet och ta reda på vad Olivia har funnit och Light skulle vara någon annanstans..."
Han slog upp dörren. Lola var kvar.
"Herregud", viskade han när han insåg vad som hade hänt med honom och henne.

Lola reste sig. Gick några varv i rummet innan hon öppnade byrån och fann kläder. En vanlig, grå, något för stor t-shirt och ett par svarta mjukis byxor. Det var bättre än inget. Hon öppnade upp datorn som fortfarande var kvar. Hon skrev in en adress som ledde henne till en privatchatt.
Du är skyldig mig. Hon drog upp benen under sig och tuggade på sin nagel medan hon väntade på svar. Men innan hon fått det hörde hon steg utanför korridoren. Snabbt raderade hon historiken, slog igen datorn, bad en snabb bön att de inte kunde kolla var hon varit och ställde sig upp.
Hon hade förväntat sig Light igen. Eller någon. Inte Derek. Hon ryckte lätt till.
”Du skrämde mig”, sade hon innan hon drog sin hand genom sitt hår. Medan hon kunde höra Lights röst i sitt huvud.
”Du, Derek. Jag är ledsen. Jag borde inte ha …” Hon visste inte riktigt vad hon skulle be om ursäkt för bara att hon borde göra det och hade svårt att hitta rätt ord. ”… sagt det där.” Avslutade hon och tog upp tabletterna ifrån nattduksbordet, pressade ned dem i sin ficka. ”Men …” Lola tystnade då hon såg Dereks ansiktes uttryck och kände sig själv stelna till. ”Är något fel?”

"Ja", sade han och stängde dörren bakom sig som om de skulle attackera honom likt zombies. Han stirrade på Lola med stora ögon. "Kanske, förresten. Ursäkten godtagen", sade han medan han drog handen genom håret.
Han vände sig om emot henne. "Blod. Den där ligan köpte blod. Stal blod, menar jag. Kanske köpte... Vem vet? I alla fall..." började han medan han gick runt i rummet. "De äger ett blodsjukhus. Det var då jag insåg att något var konstigt. Tycker inte du att det är konstigt? Ringer blod några klockor, Lola? Och... viktigast av allt... var i helvete litar du på mig?" frågade han sedan och stannade upp. Han stod två meter ifrån henne. Han visste att han såg galen ut. Men han var förvånad att han faktiskt var galen. Inte på allvar åtminstone. Han ville inte att hon skulle bli rädd. Inte för rädd åtminstone. Därför gav han henne utrymme.
"Och jag litar på dig... Det är galet. Vi borde försöka döda varandra egentligen. Jag kunde ha dödat dig med medicinerna... Jag menar.. och du skulle ha kunnat döda mig på något vis. Det tvivlar jag inte på. Jag bär inte ens på ett vapen, för i helskotta." Han drog ett djupt andetag och drog handen genom håret, slet i det.
"Ringer det några klockor?" viskade han sedan, aningen rädd samtidigt som han hörde hur det knackade på dörren.
"Ace! Öppna för i helvete!" utbrast Light. Men dörren gick inte att öppna.
"Jag låste inte", viskade Ace för sig själv medan han försökte att förstå sig på saker och ting. Dröm. Allt var en dröm. Ja. Då kontrollerade han det. Eller? Det var därför dörren var stängd, eller hur? För att hans hjärna inte ville ha något med dem att göra just nu. Men, de var tvungna att existera.
Smärtan grep in igen. Konturer över konturer. Han kände hur svetten började lacka. Han kände hur han kollapsade mot golvet.
"Herregud, jag kommer bli galen", viskade han samtidigt som han kunde höra mummel av röster i fjärran. Han var inte vaken. Nej. Han kunde inte vakna. Men han hörde dem tala...
"Andas", viskade han till sig själv och drog in djupa andetag.

Lola öppnade munnen för att protestera men Derek fortsatte. Hon ville säga till honom att det var just det som var problemet. Hon litade inte på honom. Inte på någon av dem men någonstans kändes Derek bekant. Som en avlägsen vän eller en nära vän. Hon visste inte.
Derek föll ihop och automatiskt satte hon sig ned vid hans sida. Hon undrade ifall han blivit sjuk. Inget av vad han sade verkade sunt eller verkligt. Och blod? Pratade han om några jäkla vampyrer? För vem annars skulle vilja ha blod?
Lola lade en tröstande hand på Dereks rygg. Det var som en stöt gick igenom henne och framför sig såg hon en rad bilder, minnen. Hon skakade på huvudet som om det skulle få alla bitar att falla på plats men de gjorde dem inte.
”Andas”, hon upprepade det han hade sagt och strök honom över ryggen, som någon gjort på henne någon gång. ”Allt är okej. Jag litar på dig.” Hon sade orden utan att ens fundera över dem. Blev något förvånad över sanningen i dem. Innan dunkandet på dörren fick henne att nästan vakna ur en dvala. Ace?
”Ace!” ropade Light genom dörren igen. ”Öppna.” Någon annan skrek bakom honom, en röst Lola inte kunde placera.
”Dra åt helvete”, skrek Lola emot dörren och för en stund tystnade skriken för att åter igen börjas.
Lola reste sig ifrån Ace, även om hon inte ville. Knöt händerna samtidigt som hon gick fram till dörren. Drog upp den för att skrika åt dem att hålla käften men såg en helt annan syn. Slog snabbt igen dörren igen. Stum föll hon på knä bredvid Ace igen. Vagt medveten om att hennes axel inte längre värkte.
”Jag tror inte du är de enda som kommer bli galen”, viskade hon till Ace. ”Vi är inte längre kvar i samma byggnad.”
Istället för att hennes hand började stryka Ace över ryggen igen greppade hon av någon anledning tag i hans hand i stället och kramade den med sin.

Han kramade om hennes hand. "Helvete. Helvete", muttrade han. Han såg på henne. "Okej, jag tror jag minns. Lite. Eller... Jag har mina teorier. Jag tror att vi redan känner varandra och därför litar vi redan på varandra", sade han och nickade lätt ned mot deras händer som bevis. "Och vi letade efter den där ligan då jag tyckte det var skumt att de stal blod när de redan ägde massvis. Och på något vis så stötte vi in i varandra. Detta var förmodligen större än oss både så vi slog oss ihop. Men, på något vis så blev vi fångade och är i någon slags koma", avslutade han det med. "Åh, gud, jag låter galen", viskade han sedan och slog sin fria hand i pannan.
"Så... det här är en dröm vi båda har kopplats till. Typ. Du är inte skadad i verkligheten. Vi var aldrig levande be... gra...vda..." han tystnade vid sina ord. Helvete. Shit. Fan. Fan. Fan.
Han kände hur sina ögon spärrades upp. Bad en tyst bön. Hon visste väl redan vem han var, eller hur? Kom igen. Det var Lola.
Lola. Hon om någon var tvungen att veta vem han var. Men, tänk om hon inte visste det? Vad skulle ske då? Skulle hon hata honom?
Han mindes inte första gången han hade avslöjat sin identitet för henne. Eller om han ens hade gjort det...
Han visste bara att han litade på henne.
Dumma känslor, svor han.