Veni, Vidi, Vici!

Johanna kom upp på fötter och kände hettan slå emot henne. Hon befann sig på fel sida vagnen men insåg det kloka i det Jezebel sa till dem. Den brinnande varelsen slog omkring sig och skrek. Johanna passade på och tog sig över till andra sidan vagnen. Hennes dräkt var värmetålig, men något sådant fanns inte över hennes ansikte. På så vis försökte hon skydda det, men stannade i dörröppningen och såg att Jezebel höll på att koppla loss vagnen.
"Kommer du." skriker hon åt Yuu och tvekar, tvekar för att regnet än öser ner. Detta var svårare för henne än något annat. Vatten, hon avskydde vatten, skräckslagen fobi om man nu skulle uttrycka det milt.
Men hon tar satts hoppar över till den andra vagnen och mer eller mindre slänger sig in i vagnen. Hon brydde sig inte om vad som fanns där inne, om något fanns där. Vad som helst var bättre än vatten.

Jezebel såg på kvinnan som nästan flög in i den andra vagnen, han hade hört talas om folk som var rädda för vatten när det kom till sjöar, floder och liknande, men aldrig regn. Han fann det mycket intressant och undrade om han skulle få några svar på varför hon reagerade så om han skar upp hennes hjärna.
Snart kom den andra mannen också ut ur vagnen, men till skillnad ifrån kvinnan som försvunnit in i nästa hjälpte Yuu honom med att få loss vagnen, något som förvånade honom. Att människor självmant hjälpte honom utan order eller att han låtsas vara någon annan som behövde hjälp var nytt för honom. Jezebel såg mannen försvinna ner under för att lossa en kolv och han övervägde ett tag att putta ner honom för att se om han överlevde.
Han hörde honom ropa på honom och lossade sedan vagnen som började sakta av och försvann sedan, han kom och tänka på mannen och räckte sedan fram en hand för att hjälpa honom upp ifall han behövde hjälp. Jezebel var inte säker på varför, kanske för att han trots allt var artig.

Johanna drog panikartat in luft i lungorna för att lugna sig.
"Ingen fara, de är inte här, inte här, bara vatten." intalade hon sig medans hon försökte lugna ner sig.
Snart fann hon sig och öppnade dörren sakta mot männen, de verkade ha fixat vagnen och hon såg hur den försvann i fjärran. Hon visste väl att hon borde hjälpt till, men hon klarade det inte. Vattnet strömmade ner alltjämt och hon tänkte inte komma ut om hon inte var tvungen.
Istället vände hon uppmärksamheten in mot vagnen men inget verkade vara där. Det var en sovkupé, det märkte hon nu, med ytterst sköna sängar längst sidorna utav gången.

Jezebel hade mött mannens blick och såg hur han nickade, han fann ingen mening med att besvara nicken eftersom det var han som hjälpt den andra mannen. Att besvara nicken med en nick för att visa att han uppfattat Yuus gest, kändes meningslöst.
Jezebel följde snart efter de andra två in i vagnen, han såg att det var en sovvagn, och han blev uppriktigt förvånad, han hade inte fått känslan av att det här var ett tåg med sovvagnar. Han såg att kvinnan stod i vagnen och verkade vara lite lugnare än när hon sprungit förbi dem. Jezebel såg på mannen som börjat gå mot den andra vagnen och Jezebel bestämde sig för att följa efter. Han tänkte inte sova när han inte visste vad som fanns i resterande vagnar eller vart de var på väg, och han misstänkte att Yuu precis som han själv var på väg mot loket. Jezebel följde efter mannen till nästa vagn och blev förvånad när de inte behövde gå ut för att komma dit. Han såg att de kommit till restaurangvagnen, här inne fanns det fler av de döda, de satt vid sina bord som om de dött medans de ätit, vilket antagligen varit fallet. Han log ett kallt leende och höll kniven och skalpellen och började gå mot de döda vid borden.

Johanna såg efter männen då de passerade henne och gick igenom till nästa vagn. Hon övervägde att stanna och sova men insåg att det skulle vara dumt. Mest för att hennes drömmar knappast var hälsosamma då de enbart var mardrömmar. Men hon hade lärt sig under åren att sova med ytterst lite sömn och egentligen var hon inte trött heller.
Så hon följde helt enkelt efter Yuu och Jezebel in i nästa vagn. Nästa vagn var en restaurangvagn och Johanna var tacksam att hon inte behövde gå ut.
De döda såg ut att ha dött mitt under måltiden. Johanna gick fram till en av dem, maten såg än ny och fräsch ut medans liken såg gamla ut. En oemotståndlig doft spred sig från maten och Johanna kände hur hungrig hon var, men att äta skulle vara döden.

Jezebel körde in kniven i de varelser som kom nära honom, han ville inte sluta som dem. Han log däremot hastigt, om han hade blivit som dem hade han kunnat vandra runt i Londons gator och förvandla fler människor till, ja vad de nu var de här människorna var. Men han tvivlade dock på att de här varelserna kunde styra vad de gjorde, han trodde de gick mer på instinkt eller något.
Jezebel såg på Yuu som stannat upp framför en ung pojke, vad var det som var så annorlunda med honom? Han var precis som alla andra, fast ett barn. Jezebel undrade om mannen kanske hade svårt med att se barn lida. Jezebel fnös när han körde in kniven i en varelses huvud. För honom spelade det ingen roll ifall det var barn eller gamla som dog, hans far hade dödat hans systrar när han var små, och Jezebel hade varit orsaken till att de dog. Efter den dagen han ätit Snark hade inget spelat någon roll längre, vem som dog, vem som levde? Vem han var eller vad som hände med honom? Jezebel slängde en blick på kvinnan som nästan såg ut att vilja äta maten. Han såg på köttet på tallriken och fnös innan han gick efter mannen som lämnat vagnen. Nästa vagn var en vanlig sitt kupé, hur många kupér fanns det innan de kom till loket? Jezebel såg att mannen stirrade upp i taket, funderade han på att gå på taket. Det var ingen dum idé, han såg på Yuu.
"Jag tror det går fortare att gå på taket. för jag misstänkte att det var det du funderade på" sa Jezebel och gick fram till något av fönsterna och log. "Det finns en brandstege längre fram" sa han endast och började gå mot den. Även om det inte var det Yuu tänkte på, så tänkte Jezebel bege sig upp på taket.

Johanna ser på Yuu som verkade stirra på en pojke, vad var det för spännande med den? Troligen inget, hon såg inget i alla fall. Hon utbyter en blick med Jezebel, men han verkade inte bry sig nämnvärt utan går fram till fönstren.
"Vi bör se över ditt sår, har läkargrejer, men det känns inte som om det är prio ett." sa hon åter vänd till Yuu då hon studerar honom.
Då mannen nämner något om en brandstege suckar hon inombords men vet att det är ett gott allternativ. Vad som fanns inuti de andra vagnarna och hur många det fanns visste de inte, men taket borde vara säkrare och snabbare. Det Johanna fruktade var vatten, hon avskydde det våta mot sin kropp då var enda por i kroppen talade om obehagliga minnen. Men hon visste också att vatten inte var farligt, inte regnvatten, så hon bet ihop och kom efter mannen. Hur mycket det skulle kosta henne visste väl ingen, men de hade sett henne innan. Sedan visste ingen om det skulle sluta regna, men Johanna gissade att hon inte skulle ha den turen.

Jezebel inväntade inte direkt de andra två, han sprang inte ifrån dem heller utan tog det helt enkelt i sin egna takt. Han klättrade ut genom fönstret och upp på brandstegen. Allt blev svart runt honom och han förstod att de kommit in i en tunnel, förvånansvärt bred, han hade inget problem med att klättra upp för stegen men han höll sig ändå tätt intill tåget. Han kom upp på taket och la sig ner, han såg ljuset längre fram och bestämde sig för att inte röra på sig fören de kommit ut ur tunneln. Att stå upp vore rent dumdristigt då han inte såg vad som fanns i tunneln. Tåget kom ut ur tunneln och han kände regnet mot ansiktet och reste sig upp och log mot himlen. Han såg att det var fem vagnar kvar fram till loket och han suckade, trots att det verkade lättare att gå på taket kändes det ändå jobbigt, som om det var för lätt. Jezebel suckade och började sedan gå.

Johanna stod tvekande en halv sekund. Dels för att hon mycket hellre ville följa efter Yuu och dels för att hon inte ville fega ur nu då hon verkligen bestämt sig. Hon ser de båda männen försvinna åt varsitt håll och bestämmer sig tillslut. Hon tar stegen ut för att gå ur fönstret och klättra upp på taket.
Det hela var inget problem, visst tåget var blött, men under tunneln så hon klarade sig hyfsat.
När hon väl kommit upp slutade tunneln och vattnet sköljde över henne.
Johanna satt stel av skräck och vitnade märkbart. Det såg ut som hon skulle svimma men bara för en sekund, sedan skakade hon av sig känslan och kom upp på fötter. Ingen eller inget skulle få Johanna Mason på fall, inte då hon väl var ute.
Hon ser efter mannen som nu hade hunnit en bra bit. Att höra något från vagnarna var lönlöst, hon kunde bara hoppas på att Yuu skulle klara sig.
Hon började gå i djup koncentration och försökte ignorera regnet som sköljde över henne.