Medival Times [Öppet för alla]

(Hon är utklädd till pojke så man ser henne som det )

Hanna stirrade på mannen och tog skrämt ett steg bakåt.
"Om smittan skulle ta mig skulle jag vara död för länge sedan sir." sade hon enkelt. Hon hade levt bland smutsen, bland där det ar som värst. Hennes moder dog i det och Hanna hade varit vid hennes dödsbädd, alltid varit vid henne.
Hon tystnade sedan och drog en tråd ur hennes skjorta.
"Dessutom ska vi alla dö." mumlade hon och stor fortfarande overksam kvar. Hon levde ett liv där döden alltid var närvarande, där hungern slet i ens kropp och kylan kröp i var enda nerv. Men hon stod enbart där med blicken sänkt, skulle han skicka iväg henne eller skicka vakten efter på henne skulle hon sticka direkt.
Då mannen sa att hon skulle följa med för att göra tester skakade hon på huvudet. Hon verkade skrämd beredd på att fly samtidigt som hon dolde den djupa hostan i ärmen.

"Ursäkta, vad?.." Tine höjde lite på ena ögonbrynet och såg ned på hättan som låg i knät innan hon plockade upp den och satte den med lite möda till rätta på huvudet, medan hon fortfarande höll sig om buken och verkade känna efter om hennes pengar och brödet var kvar.

Hennes pupiller vidgades lite när hon hörde ordet tester. Tester? Vadå för tester? Var inte han en sådan.. Konstig doktor som tog hand om de pestsmittade? Hon började dra sig lite bakåt och åt sidan medan hon blickade lite mot den andra gestalten som dykt upp. Det verkade vara en tiggare? Hon betraktade kläderna lite som hastigast medan hon reste sig upp från plankorna hon nyss legat och sovit på. Hon var lite övre medellängd bland kvinnorna här i staden.

"..Smitta?".. sade hon lite halvtyst för sig själv medan hon började titta lite på sina kläder, sin ena hand som tidigare gnuggat hennes axel och såg hur de fortfarande var lite rödrodnade i kontrast med hennes bleka hy.

"Jag har bara jobbat hårt. Ingen pest kommer ta mig inte.." sade hon lite halvhögt medan hon blickade lite mot personen som yttrat orden om att 'Dessutom ska vi alla dö' vilket fick henne att ta ett litet halvt steg från dem båda.

Hon slog upp ögonen och satte sig upp, gäspade stort och insåg att hon hade somnat. Men inga ljud nerifrån bekräftade att han var tillbaka. Hon lade sig tillbaka och drog filten tätare om sig och vred på sig. Vad skulle hända när han kom tillbaka? En kall kåre rann ner längst ryggraden och hon pep till.
"Vem jag än nu är så måste jag får reda på det."

((Sorry, glömde hon såg ut som en han xD))

James tittade lätt förvirrat mellan dom två och strök sin långa koppa näbb. Han andades åter igen in kryddorna och suckade till lätt. Han vände sig mot kvinnan och pekade bort mot gatan.
''Jag har en klinik en bit bort, pesten är en hemsk epidemi jag måste se efter eventuella tecken på om du har smittats, du må arbeta väl men pesten sprids lätt via transporter med råttor eller andra djur ombord, det blir inget illa du kommer ut efter att ha gjort dig själv och världen en tjänst.''
Han hörde pojken prata och vände sig om, lätt argt, han såg ner på pojken genom sina stora, glass ögon på masken.
''Vi kommer alla att dö, men vi kan lika gärna försöka dra ut på vår livstid så långt det går! Du likt kvinnan här kan sitta och vänta på att ni ska dö eller så kan ni göra skillnad, det är inte säkert att du skulle vara död, du kanske är nysmittad? Eller helt frisk? Är det inte bättre att vara säker? dessutom så har jag aldrig studerat digerdödens tidiga stadier om du nu är smittad, men som sagt var, är det inte trevligt att vara säker.''
Han rabblade upp det mesta vansinnigt fort och andades häftigt efter att ha läst upp stycket ur sina tankar, han såg dömande ner på pojken med sin kalla blick och sin mask som fick honom att se mer ut som en dödsängel än en läkare.

(Lugnt det xD)

Hanna tänkte protestera men hennes ord stockades i halsen då hon såg mannens blick och gestalt. Hennes annars så kvicka ben som var så vana att fly tog henne ingen vart. Han var skrämande och hade aktoritet, dessutom var han en som rådde över döden, en som var bland de högre i samhället.
"Jag är ingen viktig." mumlade hon fram, men det var knappt så det hördes. Varför skulle han göra något med henne? Hon var ingen viktig, sådana som hon var det bättre om de var döda. Dessutom ville hon inte avslöja att hon egentligen var kvinna. Hennes nu magra och gängliga kropp var mest formlös. Troligen berodde detta på för lite näring och mat. Men hon hade ändå bundit om brösten för att göra sin kropp som en yngling av manlig karaktär.

Hon bet sig lite svagt i underläppen medan hon plockade ned mynten hon gömt undan och plockade fram sitt bröd och tittade lite på det med de orangeröda ögonen med en fundersam blick. Sedan sneglade hon lite mot läkaren och höjde sedan blicken för att se mot tiggaren. Hon gjorde en svag men lätt nickning.

'Kanske han hade rätt, men det borde väl ändå kännas om man är smittad? Eller?' För ett ögonblick gick hon igenom sin morgon - 'för tänk om hon var smittad' - och lade sedan sin ena hand på huvudet ovanpå hättan.
"Det kanske inte skadar.." svarade hon medan hon lite smått bekymrat kliade sig i bakhuvudet, medan hon höll i brödet i andra handen.

Han satte ner käppen i marken och lutade sig över den, han tittade in i pojkens ögon, samma höjd som den unga pojken. Han spände ögonen bakom glasen på masken och ögnade igenom pojken, det var något speciellt med honom men James kunde inte komma på vad, han reste sig rakt upp åter igen och blev runt ett huvud högre en pojken, han såg bort mot kvinnan och höll armarna om huvudet på käppen. Han pratade med pojken bakom sig även fast han hade ryggen emot.
''För mig, mina studier och för framgången med sjukdomen är du viktig, självklart vet väl inte prästerna eller vakterna vem du är, dom bryr sig säkert inte ens, men jag gör det. Så du har ett val, sitt här och vänta på din bortgång, eller följ med och gör skillnad, eller dö i försöket och dö medveten om att du gjorde bra istället för att bara ha suttit.''
Han suckade och tog ett djupt andetag innan han blinkade och fokuserade på kvinnan framför honom.
''Du måste ha mer tankar än barnet, jag ser det på dig, följ med mig.''
Han log och satte käppen i ena handen, han vinkade mot sig med den andra och började långsamt stega iväg mot gatan. Han stannade till för en sekund, vände sig om mot den magra pojken och skrockade till lätt.
''Om det hjälper till att övertyga dig så har jag mat hemma!''
Han fortsatte gå, om dom kom med så kom dem med, om dom stannade så stannade dom.

Det var som en rysning dom gick genom Hanna då mannen såg på henne. Det kändes som han genomskådade hela hennes väsen och visste hennes hemlighet. Det var hon som vek undan för hans skarpa blick, vilket gjorde henne än mer osäker.
"Eller dö i försöket." så sa mannen, vad menade han med det? Hon tänkte väl inte döda dem? Troligen inte, han borde ha menat om de var smittade. Nu skrämde bara Hanna upp sig själv. Hon stod kvar, men då mannen nämnde mat tvekade hon äntligen.
Hungern rev inom henne och kanske skulle hon få komma in i värmen med? Om hon kanske kunde hjälpa någon sjuk med var väl det bra?
Ett svagt leende spred sig över hennes ansikte, hon rykte på axlarna, såg på kvinnan och följde sedan efter mannen. Detta verkade bli en av de mer spännande dagarna.

Tyst följde hon dem två med blicken utan att svara och slöt sedan upp bakom vad hon uppfattat som en pojke, medan hon betraktade denne lite extra när de gick. Tine höll ett lite hårdare tag om sitt bröd när hon hade det intill sig och puttade sedan in håret. Det hade som fallit fram i hennes ansikte men nu åkte det in under hättan och bakom sina öron för att hålla det tillbaka. Nog visste Tine allt att hon var lite uppseendeväckande med sin bleka hy, orangeröda ögon och håret.. Det hade många påpekat under hennes uppväxt. Hon blickade lite på brödet och sedan på tiggaren som gick framför henne, nu med en lite mer sympatisk blick. Hon visste att livet på gatan inte var så lätt..

Denna läkaren verkade något mystisk, bakom sin klädsel. Hon började sedan fundera på vad för tester han nu än må tänkas göra med dem båda..

Han log och hörde fotstegen komma bakom honom efter en stund, han skrockade till lätt och svängde upp för vägen på väg mot gatan där han hade sitt lilla krypin. Han kände efter vid sitt bälte innanför fickan och rättade till sin värja innan han drog ut den gamla nyckeln, han snurrade den runt sitt finger lite och nynnade på en melodi lätt, helt vetande på att han var följd, han kom fram till dörren på sin byggnad och såg sig omkring, han såg ner på pojken och kom på att han kanske var lite misstänksam som tänkte dra in två främlingar i sitt hem.
''Om ni tror att jag är någon slags brottsling eller liknande så kan jag gott säga att jag inte är det, och jag har någon här inne som kan intyga.''
Han skrockade till lätt och log under masken innan han låste upp sin dörr och öppnade raskt upp den. Han tittade upp för trappan och lyssnade ifall Rose var vaken, han tittade ut till dem som följt honom och vinkade åt dom att komma in.
''Rose! Vi har besök! Kom inte ut! Jag behöver göra en undersökning först!''
Han började stega upp för trappan och tog av sig sin värja innan han lade ner den vid sitt arbetsbord på övervåningen, han gick bort till toppen av trappan och tittade ner på dem som kom in.
''Kom ihåg att stänga dörren.''