The one we all want ~ [PRS]

Adrian hade granskat tumultet med välta möbler och sett att Beckas förvarningslådor var utdragna. Hon hade lyckats få med sig sina trolldrycker. Det fanns inte ord till att beskriva hur mycket han avskydde magin, men nu var han i alla fall säker på att hon skulle kunna klara sig för ett tag. Han hade även hittat en trasa dränkt i svavelört och upptäckt bilspår i gruset.
Det var jobbigt att känna andra lukter än det starka svavlet i trasan, men efter en stunds sniffande (på avstånd, förstås, för att inte själv svimma) kände han den välkända doften utav häxan, Faye. Det låg även en gömd lukt däri, antagligen från en av männen som hållit i trasan, men Adrian hade problem med att registrera den ordentligt eftersom den var såpass svag jämte svavelörten.
Han stoppade i alla fall ner den i bakfickan för vidare eftergranskningar och satte fart med att leta upp Beckas bilnycklar. Han hade känt henne tillräckligt länge för att minnas att hon en gång i tiden köpt en skrotig gammal bil som hon parkerat i ett förfallet garage på baksidan av huset. Där hade den stått sedan dagen den köptes, men idag skulle den få användas igen.

Han log kallt med henne, grep om hennes haka.
Faye mötte hans blick, stirrade ilsket på honom. "Så mycket pengar för en sådan liten varelse" sade han kort, studerade hennes ansikte. Ditt patetiska svin.Faye var allt annat än glad, hon var ofokuserad och utsvulten då hon inte hunnit äta utav maten becka givit henne.

Efter många protester av skrotet hade Adrian i alla fall lyckats komma ut på vägarna, men utan någon som helst aning om vart han skulle köra. Jägarna hade kunnat vara vilka som helst, alla som hört talas om bytet och dess pris var villiga att få tag på det.
Han bestämde sig tillslut för att köra till Michael, en gammal bekant som hade mest koll på jägare än någon annan Adrian kände till. Han satt gömd inne i en lägenhet inte alls särskilt långt därifrån, rökte sina cigaretter och pladdrade alltid om att han lyckats hålla sig fri från människoblod som han tänkte sluta med och istället höll sig vid liv på djurblod. Ja, sådan var han i alla fall senast Adrian såg honom - och det var inte igår.
Snart började regnet falla mot bilrutan och Adrian lät vindrutetorkarna gå igång.

[ jag vet inte vad männen ska göra ehehe :c ]

[ Naae, inte jag heller. XD Uuhm... ]

[ kan vi hoppa tills Adrian kommer dit? cx ]

[ Uhm, sure. I guess so. ^^ Skriver lite till då ~ ]

Adrian stannade bilen intill vägkanten och tryckte på knappen som varnade om att den stod stilla. Det förvånade honom att skrotet faktiskt hade en sådan knapp.
Sedan hoppade han ur bilen och kände när de stora vattendropparna landade i håret. Han skulle vara helt dygnsur innan han kom fram till det rätta huset, undangömd i skogen, som Michael pekat ut.

Faye grimaserade då han hängde upp henne i kedjorna igen en timme senare. Visserligen var en häxas hud lite tåligare, men trots det var hennes ansikte och armar fulla utav blåmärken och skrapsår.
Hon svalde hårt då mannen gick och lnade henne i källaren, satt och bad om att de inte skadat Becka.

Som förespråkat plaskade det om fötterna på Adrian när han gick - utan att gå i vattenpölar. Han var dränkt från topp till tå, och han misstänkte att hans "blöt hund"-lukt kunde tas upp från en kilometers avstånd. Innan hade hans anledning till att inte förvandla sig varit att de skulle vara misstänksamma mot en stor varg som kom rusande. Men nu trodde han att det inte skulle spela någon roll då männen antagligen redan kände lukten av honom... Det kanske var bättre med ett överraskningsanfall? Adrian bestämde sig för att förvandlas, och sedan vek han av från vägen, in mellan träden.
Snart såg han huset med flagnande målarfärg på den slitna träfasaden och med fönster som var igenbommade med ruttnande plankor.
Han smög runt huset till baksidan och försökte desperat hitta spår efter Becka eller Faye, men innan han kunde hitta något hörde han en dörr smälla upp på framsidan.
Han lyssnade spänt på de två rösterna, de verkade bråka med varandra. Adrian var osäker på om de hade sett, hört eller känt lukten av honom än, men om de inte gjort det så skulle de göra det snart ifall de var omänskliga.

Faye föredrog nästan doften utav blöt hund jämfört med den här. Hon lutade huvudet mot den kalla väggen och rös utav kylan som slog mot henne.
Hon försökte pilla upp låsen på kedjorna, behövde få veta att Becka var okej, då kvinnan faktiskt varit snäll mot henne. Hon hade försökt med gåvan de hade, men hon hade inte fått något svar.
Väggarna kunde antingen vara flr tjocka, avståndet var för stort mellan dem eller så hade de helt enkelt dödat den andra häxan