Cowboys and indians

Dave mindes inte mycket efter det då allt var som i ett dunkel av smärta. Han kände hur medicinmannen tvättade såren mer. Och sedan skrek han till utav smärta så det hördes ut i hela byn. Han hade skärt upp hans sår ännu mer för att verkligen komma åt alla ställen med bakterier. Efter det svimmade han av. Men medicinmannen fortsatte tvätta och la i några örter medan han mumlade ramsor. Sedan sydde han igen och band om innan han lämnade tältet och tecknade att någon kunde hämta den vita mannen som nu var avsvimmad.

De bar in Dave i hans tält och la honom på hans fäll med filten över sig och en kudde under huvudet. Aiyana hade varit och ordnat detta samt tänt en brasa och lämnat in hans kläder torra och vikta i en hög.
Hon syntes inte till men hon var vid de andra kvinnorna och tog hand om vargen. De åt inte kött från köttätande djur, men skinnet, tänderna och klorna kunde sparas. Dem tillhörde Dave då han dödat den.
Aiyana var än förvånad, innan det hände hade han faktiskt frågat hur det var. Då han hur ovanligt det än lät märkte att något inte stod rätt till, sedan hade han räddat henne från vargen, varför?

Dave var medvetslös i flera timmar. Han behövde vila, hans kropp behövde återställa sig innan han kunde vakna. Hans bröstkorg höjde och sänkte sig sakta och lockarna låg i en oreda över pannan. Tillslut, efter många timmar vaknade han till.
Han stönade först till och tog sig för axeln och kände bandaget, det kändes värre än förut men var mycket bättre då det var omhändetaget. Han märkte att han var ensam och tog sig sakta upp och fann sina kläder. Han klädde sig sakta innan han sjönk tillbaka mot kudden och drog filten över sig. Han somnade inte men hade ögonen slutna.

Då det började att mörkna fick Aiyana äntligen lov att besöka Dave. Hon hade med sig mat och mer te med örter i som skulle göra honom bättre.
Tyst klev hon in genom tältets flikar och såg att han klätt på sig, det var ett gott tecken även om han var illa däran.
Försiktigt la hon sin svala hand mot hans panna för att känna om han hade feber.

Dave hade slumrat till igen då hon äntligen kom. Han öppnade ögonen då han kände hennes beröring. Hon var så sval, han hade inte feber men var lite varmare än normalt. Försiktigt satte han sig upp och såg på henne. "Jag antar att det är dig jag har att tacka för att jag lever" log han och tog teet och drack snabbt så han skulle få i sig örterna. Han lutade sig sedan tillbaka igen och pustade ut och drog en hand genom sitt hår. "Fick vargen dig?" undrade han.

Aiyana skakade på huvudet och drog sig sakta undan och satte sig ner framför honom.
"Nej, Dave räddade Aiyana, inte Aiyana Dave." sa hon och förstod inte vad han menade. Det var han som gett sig på vargen som skulle skadat henne.
"Varför?" frågade hon sedan oförstående att han gjort en sådan sak och mötte hans blick glad att han verkade vara bättre.
"Nej, varg död. Dave få....." hon tvekade vid orden men pekade på skinfällen och såg frågande på honom efter ord och sa det på sitt språk istället, pekade sedan på sin vargtandhalsband och utförde samma prosidur.

Dave tog maten och började sakta äta men han hade ingen vidare aptit. "Jo, du tog mig till medicinmannen, utan honom hade jag dött" påpekade han sedan även om han hade räddat henne först. Men det spelade ingen roll.
"Skinnet?" undrade han sedan då hon inte verkade kunna hitta orden. "Klorna? Pälsen?". Han åt lite till innan han ställde undan skålen och lutade sig tillbaka mot pinnen som höll uppe tältet. Han slöt ögonen för en stund innan han såg på henne igen. Hon hade räddat honom igen, det var otroligt, han hade ju dödat deras folk.

Aiyana skakade på huvudet.
"Nej, medicinman gjorde, inte Aiyana. Aiyana bar Dave, inte rädda liv." sa hon. Det hon gjort var något väl alla skulle göra? Det var detsamma som att alltid ha elden varm, maten varm och framme innan männen ens visste att de blev hungriga, alltid vara nära utföra allt de bad om gärna innan de ville det.
Men hon log sedan då han sa orden och härmade honom, det var bra att kunna flera språk även om hon inte var särskilt bra på detta, men hon lärde sig.
Aiyana la ett lock över matskålen för att den skulle hålla sig varm om han blev hungrig igen innan hon hällde upp mer te till honom. Hon hade gissat att han inte var hungrig men att han kunde dricka så hon hade ordnat det så.

Dave skakade på huvudet. "Men utan dig hade jag aldrig kommit till honom". Andra hade nog lämnat honom för att dö, eller dödat honom själva. Han var den hemska vita mannen alla fruktade, det hade inte varit konstigt. Men hon hade hjälpt honom nu flera gånger och räddat hans liv.
Han log sedan mot henne och drog filten tätare om sig. Han fortsatte se på henne. Hon var ung, men inte alltför ung, ungefär samma ålder som han själv. Hon var vacker också, det var konstigt att hon inte var gift utan bara var här istället, inte för att han hade något emot det, men till och med bland de vita blev kvinnorna gifta tidigt även om de själva fick bestämma mycket.

Aiyana nickade, han hade väl rätt och man skulle inte säga mot en man även om det i vissa fall var godtagbart.
"Ett liv för ett liv." sa hon enbart mjukt och rättade till hans sovplats så han skulle sova skönt. Hon ställde maten och teet vid honom innan hon rättade till filten om honom. Efter det la hon på ved och såg till att han skulle få det varmt hela natten.
Hon mötte hans blick och såg på honom.
"Vit man tänker på något, vad undrar Aiyana." sa hon undrande och satte sig på huk vid honom, väntade att han skulle falla i sömn så hon själv kunde sova, hon var riktigt trött efter dagens händelse och skulle upp tidigt imorgon.