Fantasy rollspel! Välkommen

Vanya suckar ohörbart åt den kvinnliga alven som inte verkade vilja svara henne. Men hon ser eller snarare hör den manlige alven och en dvärg bråka. Vanya går lungt fram till dem.
"Mina herrar, skulle ni vara vänliga att lägga undan era vapen? Ni har ingen anledning till att dra dem mot varandra." sa hon vänligt och nickade sedan åt en kvinna som kom. Hon visste väl aggen mellan de båda folken, även hon var uppväxt med att avsky dvärgar. Trots detta hade hon svårt för alla de tre folken, men hon var alltid artig och ansåg att ta till vapen var något man borde undvika till stor grad.

Gwindor stoppade tillbaka sin dolk men höll fortfarande ett hårt grepp om kastkniven som han döljde under sin rock (kom inte på ett bättre namn för det jag ville ha =] ). "Jag vill först veta varför denna smutsiga varelse vågat sig ut från sin mörka grotta!" halvskrek Gwindor utan att riktigt veta om han pratade med människoalven eller dvärgen. Det var olikt honom att skrika och gorma på ett sånt sätt, men han tolererade bara inte dvärgar. Deras smutsiga gestalter fick honom nästan att gå bärsärkagång...

"Lugna dig" sade Rosemary i samma lugna röst som alltid. Dock hade hon ett seriöst tonfall denna gången.
"Ursäkta, men vad gör ni här?" Frågade rose i en sötsliskig ton. Hon hade inget bra förflutet med dvärgar, men bara för det så tyckte hon inte illa om dom.
"Försök att vara trevlig. Vi behöver fler allierade, inte fler fiender" viskade hon till gwindor.

Vanya såg på de båda alverna och på dvärgen.
"Jag trodde inte alver kunde vara så ohövliga. Men ni båda tar priset. Ni brusar upp mot en dvärg som inte gjort er förnär och lämnar två vandrande ensamma ute medans ni går till sömns i varma tält." sa hon lugnt men det fanns något skarpt i blicken. Hon själv hade aldrig betett sig så även om många gjort så mot henne.
Hon hade svårt för alver, även om hon älskade sin forstermor och fosterfar, hon hade svårt för människor, de hade övergett henne och gett henne ett hårt och svårt liv bland alver. Dvärgar hade hon bara hört ont om, men aldrig sett.
"Ni får ursäkta mäster dvärg, men vissa vet inte hur man uppför sig." sa hon vänligt och nickade åt honom.

Morgana stod tyst vid Vanyas sida och instämde i det hon sade. Hon hade för längesedan fått lära sig att dvärgar och alver sällan kommit överens men hon hade inte varit beredd på att se början till en strid mellan de två raserna - och allra minst på ett öppet torg där byborna skulle kunna komma till skada.

Grimgor flyttade handen från hammarens skaft. Alvmannen skulle vara tacksam för att den inte satt i hans skalle. Grimgor blängde på honom men flyttade sedan blicken till den kvinna som trots sin alvlika hållning faktiskt verkade vara människa.

- Du verkar ju vara den ända här med lite vett i skallen, trots att du liknar...dem!

Det sista ordet spottade han fram.

- Och ni två...!

Grimgor tittade nu på alvparet. Men han var för arg för att fortsätta. Istället vände han sig återigen till människokvinnan.

- Jag tackar dig. Skulle du inte lugnat situationen skulle den där slymmelns blod finnas på mitt vapen och det är han inte värd!
Har du stridsvana förresten? Jag skulle kanske behöva en kompanjon. Går din vän att lita på?

Gotrim nickade åt den tystlåtna kvinnan med silverhår.

- Om jag finner er pålitliga ska ni få veta anledningen till mitt besök i byn. Men ni två, alvsluskar, ska hålla sig så långt bort från mig som möjligt och det för ert eget bästa!

Efter en sista varnande blick på alverna vänder han sig om och börjar gå därifrån.

"Vad var det där om?" undrar Samantha halvhögt, mer till sig själv än till någon annan. Sedan tar hon mod till sig, går fram till mannen som hon misstänker är en alv, och säger:
"Ursäkta mig, men stämmer det att ni är en alv?"

Hela situationen var ganska roande om än mycket allvarlig. Vanya visade inte vad hon tyckte utan bara nickade artigt till svar.
"Lugna er herr dvärg, det är inget att brusa upp för." sa hon och såg på de båda alverna innan hon kastade en blick på Morgana.
"Om hon går att lita på vet jag ej. Men jag finner det mycket troligt, då vi delade rum och ingen av oss ännu är döda." sa hon enkelt och följde sedan efter dvärgen. Hon ville se till att han höll sig lugn ty en arg dvärg var mer obehärskad än en arg alv, som knappast förekom även om hon sett det idag.
"Ni frågade om min stridsvana." sa hon enkelt och kom i jämn takt med honom.
"Jag kan hantera svärd, knivar, men bäst är jag på pil och båge. Om ni undrar varför jag liknar dem är det för att jag är uppvuxen hos deras folk." fortsatte hon och såg ner på dvärgen.
"Döm mig inte för den sakens skull. Man väljer inte var man är född och mina fosterföräldrar var bland de bästa även om kanske inte alla andra var det." fortsatte hon och drog åter handen över tatueringen och undrade över sitt ursprung.

"Jag ger vad jag får", sade Morgana för att förklara för de båda om hon var pålitlig eller ej, "Om ni lurar mig, herr dvärg, råder jag dig att sedan betvivla mina ord. Om jag anser er pålitliga kan ni försäkra er om att jag är likadan."
Hon gick fram till en gråhårig man som sålde gröna äpplen och betalade för ett med mynt. Hennes hunger gnagde i magen och vid synen av frukten kunde hon inte låta bli.
Sedan slöt hon upp jämte dvärgen på andra sidan om honom och lyssnade till vad som sades.
"Ni får ursäkta, min vän", började hon efter att hon svalt en tugga av äpplet och såg med sina blå ögon på Vanyas gröna, "Jag har fördomar om ditt ursprungsfolk men ni har hittills bevisat att människorasen inte är helt hopplös. Ni är visserligen uppväxt hos alvfolket, men dina gener är desamma..." Hon försökte sig på ett litet leende för att inte verka alltför odräglig som person. Hon menade trots allt inget illa men kände att hennes mening kunde tolkas på fel sätt.

"Så ni väljer alltså dvärgens sida hellre än vår", sa Gwindor med menande ton. "Till och med du som är uppväxt bland vårt folk", sa han sedan till människoalven. Gwindor hade nu stoppat undan kniven helt och vände sig mot Rosemary: " Jag går och försöker hitta någon som kan förklara varför vi är här" "Ska du med eller stannar du" ä. Gwindor lät lite trevligare mot Rosemary än mot de andra men han kunde inte dölja all sin ilska som satt kvar av dvärgen. Som de flesta alver hade han som liten fått lära sig att dvärgar var varelser man skulle akta sig för. Men han hade faktiskt aldrig sett att en dvärg gjort något ont. Hatet hade bara kommit av alla varningar och hemska berättelser om de...