En magisk romans

Ett kort litet kapitel åt er

KAPITEL SJU: IRRITATION
DEL ETT

Azizas perspektiv

Jag kommer jämsides med Sirius och vi går en lång stund utan att någon av oss säger någonting. Jag tror inte att vi egentligen är på väg i någon speciell riktning. Vi bara liksom går, men till sist står jag inte ut med tystnaden längre.
"Du vet väl att jag inte menade att..."
"...Förolämpa mig?", fortsätter Sirius min mening. "Hatar du bara alla renblodiga förutom mig menar du eller?" Jag ser förvirrat på honom. Vad pratar han om?
"Va?", frågar jag.
"Du är ju från en renblodig släkt i Kenya. Jag trodde inte du brydde dig om blodsstatus. Jag trodde att du var annorlunda." Äntligen förstår jag vad det handlar om.
"Jag struntar i om du är renblodig eller mugglarfödd. Jag undrade bara." Jag låter inte Sirius dystra sinnesstämning dra ner min och försöker flytta mig närmare honom. Han rör sig inte, och till sist står vi så tätt att jag lätt skulle kyssa honom om jag skulle vilja.
"Det här är ingen bra idé, Aziza."
"Varför? Ni frågade ju mig och Sarah, eller har jag missfattat någonting?"
"Det heter missuppfattat, och nej, det har du inte. Du verkar vara en bra tjej. Jag bara... Jag klarar det inte, okej?" Han backar från mig, och det gör liksom ont i bröstet. "Prata inte med mig i fortsättningen. Det är nog bäst så." Han ser plågat på mig och vänder sig sedan om. Jag kan se Sirius långa och atletiska gestalt bli allt mindre medan han går på gatan bort från mig. Jag står kvar och ser efter honom tills jag inte längre kan se hans chokladbruna, lockiga kalufs. Vad håller han på med? Är han inte alls intresserad av mig, eller är han bara rädd? Tårar börjar bränna bakom mina ögonlock, men jag känner mig inte ett dugg ledsen, bara arg. Sirius har lurat mig, lekt med mina känslor.

Awesome!

Nej, nej, nej!
Sirus: du får faktiskt ta och skärpa dig!

KAPITEL SJU: IRRITATION
DEL TVÅ

Sarahs perspektiv

När Remus och jag talats vid en lång stund, reser han sig och ler mot mig.
"Tack för att du ville göra mig sällskap, Sarah. Jag har haft det mycket trevligt, men jag måste nog gå tillbaka nu innan James och Sirius hittar på något dumt." Jag förstår att det inte är den sanna anledningen och att Remus bara är uttråkad, och jag klandrar honom inte. Hur roligt kan det vara att sitta och prata med mig i flera timmar? Jag ställer mig upp och tänker att jag lika gärna kan göra Remus sällskap tillbaka till skolan, men det är då Aziza kommer inrusande på Tre kvastar. Hon är arg, det syns tydligt, och tårar glittrar i hennes bruna ögon.
"Du kan gå", säger jag till Remus. "Vi ses sen."
"Okej", säger Remus. "Jag kan stanna om du vill", tillägger han sedan omtänksamt, men jag skakar på huvudet. Även om jag vet att Remus bara vill hjälpa till så vill jag prata med Aziza ensam om vad som hänt.
"Det är okej. Tack", säger jag och sätter mig igen. Jag kan se Remus möta Aziza på vägen ut. Han ser efter henne och försvinner sedan ut i kylan. Aziza sätter sig bredvid mig och berättar allt Sirius sade. Jag tycker att han har varit elak mot Aziza, men å andra sidan kanske det här inte var en dejt från första början? De kanske bara ville träffas? Jag vet inte, men jag vet att Aziza är ledsen och sur och att det är Sirius fel.

Awesome!

SIRIUS, DU ÄR EN IDIOT. Awsome förresten!

Det här är jättebra! Måste säga att jag crushar lite på Sirius trots att han är bad boy och dum i huvet

Toppen!

KAPITEL SJU: IRRITATION
DEL TRE

Remus perspektiv

Jag kommer in i uppehållsrummet, som är varmt och nästan en aning kvavt, men det är bara skönt efter den kalla luften utanför. Uppehållsrummet är nästan helt tomt på folk, så jag antar att de flesta pluggar någonstans eller är i Hogsmeade. Jag slår mig ner i en fåtölj som står bredvid den soffa där Sirius ligger med halvslutna ögon. Bara att titta på honom gör mig arg. Han verkar för nonchalant, som om han inte bryr sig om Aziza, men det vet jag att han gör. Det märks bara på sättet han ser på henne.

"Aziza kom tillbaka till Tre kvastar sen. Hon grät." Jag överdriver lite så att Sirius ska förstå vikten av vad han gjort, för jag är egentligen inte säker på att Aziza grät. Sirius vänder sig om och lägger ansiktet mot soffans ryggstöd, så att jag inte längre kan se det.
"Jag bryr mig inte", mumlar Sirius in i soffstoppningen.
"Det tror jag visst att du gör", säger jag bistert och knäpper händerna i knät. Jag hatar att alltid behöva leka psykolog och rådgivare, som om jag skulle vara den enda med vett av mina vänner. I och för sig skulle det förklara en hel del om jag var det. "Jag tror att du bryr dig mer än du någonsin gjort förut, och att det gör dig rädd. Du vet inte hur du ska hantera det." Sirius svarar inte, så jag fortsätter. "Jag har aldrig sett dig bete dig på det här sättet förut, Si. Inte med några andra tjejer, trots att vi nog kan vara överens om att Aziza inte var den första du har gått ut med."
"Jag brukar visst vara så här", försvarar sig Sirius. "Jag brukar visst vara ett as."
"Ja, det brukar du, men jag tänker mer på hur du var innan du störtade iväg." Sirius låter ännu en gång bli att svara. "Du tittar på henne på ett sätt jag aldrig sett dig se på någon förut."

Jag ser en aning oroligt på Sirius, för jag tror att jag vet vad det här handlar om.
"Du är rädd för att hon inte ska gilla dig. Du är samtidigt rädd för att binda dig, men vill du veta en sak? Så är det för alla. Alla är rädda när de blir kära..."
"Jag är inte kär!", protesterar Sirius och vänder på sig i soffan så att han nu ser upp i taket. "Jag är allvarlig, Måntand. Låt mig vara ifred." Hans röst är trött och tom. Jag reser mig.
"Du vill väl inte att hon ska vara ledsen?"
"Låt mig vara", upprepar Sirius bestämt, och jag går ifrån den lilla soffgruppen.
"Du är verkligen en idiot", säger jag och går sedan ut ur uppehållsrummet. Sirius vet att jag inte menar allvar med att han är en idiot, och jag är inte arg på honom längre, jag förstår mig bara inte på honom. Om någon som Aziza hade tyckt om mig så hade jag inte tvekat en sekund, speciellt inte om jag visste att jag gillade henne med.

Super!