Blodets sång (PRS)

[Det gjorde du x3 tror jag x) Blev dock jättechockad när han slog till sin skadade syster... x) ]

Adrian hämtade min mat som jag åt. Kycklingsoppa, bröd och en kopp te att svälja ner allt med. Rosmarin fanns också i teet.
Jag fick äta allting stående då jag var helt utmattad efter att ha spelat i tio minuter. Jag gick igenom visor och symfonier i huvudet medan jag åt upp maten snabbt. Jag visste att jag inte skulle äta min mat snabbt. Än mindre äta den medan jag rastlöst gick runt i vårt vackra spelrum. Men ifall man åt snabbare så blev man mätt under en längre period, fast sedan kom all hunger på direkten istället, men det kanske bara var jag.
I vilket fall som helst så fick jag inte nog av att vara i spelrummet vars alla väggar var av glas. Adrian hade gått ut för att titta till hästarna. Jag älskade att vara här på kvällen när takkronans ljus lyste som starkast och kastade skuggor. När rummet badade i ett sådant bländande, gyllene ljus att man inte kunde urskilja något utomhus.
Så, efter att jag hade lämnat min disk i köket så gick jag tillbaka till spelrummet, tog upp violinen och började spela. Min kropp började snart dansa med utan att jag hade något att säga om det. Lika lite hade mitt sår att säga om det trots att det gjorde ont varje gång jag rörde mig för hastigt. Det var en skön smärta. Hjärtat dunkade extra snabbt, kroppen blev varm och andningen blev knappt märkbar trots att det kändes som om jag andades tonvis med luft utan att det räckte.
Blodbrist, tänkte jag men ignorerade det.
Jag var lugn och skarp i hjärnan för första gången sedan en evighet. Allt som fanns var jag och noterna. Mina fingrar flög över violinen och stråken brann nästan i min hjärna. Jag älskade att spela. Hela min själ var i en slags harmoni med kroppen, till och med trots att jag hade blodbrist. Järnbrist snarare. Jag borde ha bett om spenatsoppa...
Trots att jag tänkte sådana saker så ångrade jag mig inte alls när stycket jag just spelat dog ut och jag stannade i mina steg, blickade ut mot trädgården. Min andning var mycket häftigare nu.
Någon klappade förtjust med händerna och skrattade lätt.
Jag vände mig snabbt om. Två personer stod inne i spelrummet tillsammans med mig och jag inte riktigt märkt någon av dem.
Ena var Clarabelle. Hon skrattade och klappade, verkade nästan löjligt glad över mitt lilla stycke. Jag skrattade till åt hennes reaktion och neg lätt inför henne.
"Tack", fortsatte jag skratta innan jag kastade en ordentlig blick mot Adina. "Åh. Det klart. Vad dum jag är. Så klart att du har egna klänningar också."
Clarabelle tittade fortfarande på mig med ett stort leende på läpparna.

[Blev du? Jag tyckte att det passade in där och jag tror att han, så som jag uppfattar hans karaktär skulle gjort det. Han visste någonstans att det inte skulle hjälpa att munhuggas och att inte få sista ordet… Det är något som skulle drivit honom till vansinne.

Förlåt för att det här tog sådan lång tid. ]

Medan jag fortsatte längst korridoren så började jag höra musiken och jag stannade upp utanför rummet vart musiken kom ifrån och bara lyssnade med slutna ögon. Min mor hade insisterat på att jag skulle lära mig spela pianot. Hon sade att mina händer var som gjorda för det med de smala, långa fingrarna. En pianist händer och även om jag älskade musik, älskade att dansa så hade mina fingrar aldrig lyckats lära sig vart de skulle. Och även om jag kunde höra och känna rytmer, nästan höra vad nästa ton skulle vara så hade jag aldrig förstått på mig noter. Min lärare hade inte givit upp på mig utan han hade suttit med mig långa timmar men jag hade givit upp på mig själv. Och istället för att han satt och lärde mig spelade han för mig medan jag lyssnade, målade eller läste. Mor hade inte fått veta fast hon hade snart förstått då hon insisterat på att jag skulle spela för våra gäster.
”Jag antar att du är Adrians brud”, avbröt en röst mina tankar och jag hoppade till. Hennes ansikte, kroppsspråk var inte lika välkomnande som Christinas hade varit och hennes röst mer steril. Hon stod rak i ryggen, blek som sina syskon och jag visste direkt vem hon var. Clarabelle.
”Hej”, sade jag och kände mig fortfarande lite hoppig efter att hon skrämt mig något, ”ja, jag är Adina.” Jag försökte mig på ett leende och kände hur fjärilar fladdrade i min mage precis som innan jag träffat Adrian några dagar tidigare.
Clarabelle var inte otrevlig men svalare, hon log inte men hennes ögon var nyfikna, väderande och något mer jag inte kunde sätta fingret på.
”Du duger”, sade hon lätt efter en stunds tystnad och jag började andas igen omedveten om att jag slutat. Som om jag på ett omedvetet plan väntat på att hon skulle godkänna mig, ifall det var det hon hade gjort. ”Adrian har bättre smak än Marcus, förra bruden han tog hem var något av de mest ouppfostrade jag träffat. Ett monster.” Ett leende lekte på hennes läppar som om hon sagt någonting roligt. Clarabelle gick in i rummet och något förundrad följde jag efter henne.
Musiken tystnade och Clarabelle började entusiastisk applådera. Christina verkade glöda av något och jag kunde inte ta mina ögon ifrån henne. Hon verkade lysa.
”Det där var fantastiskt”, utbrast jag och var vagt medveten om mitt breda leende. ”Som änglasång.” Nu då Christina slutat spela var avsaknaden av musiken som en tomhet som behövdes fyllas igen. Det fanns inga ord som jag kunde förklara med så istället stod jag bredvid Adrians två systrar.
”Ni får mer än gärna spela på bröllopet, ifall inte Adrian mottycker men det hade varit en ära.” Jag kände mig fortfarande något påverkad nästan förtrollad och jag brydde mig inte utan lät mig själv ryckas med i ruset.

[HERRE MIN GUD VAD JAG ÄR BESVIKEN PÅ MIG SJÄLV! JAG TOG IN CLARABELLE UTAN ATT VELA DET! HUR I ALL SIN DAR KUNDE JAG GLÖMMA BORT ATT ISABELLE HETTE ISABELLE OCH INTE CLARABELLE?! GUD VAD JAG ÄR BESVIKEN PÅ MIG SJÄLV. *slår mig själv i pannan* *muttrar* Clarabelle, jag tog in henne mitt i allt det här. Dumma hjärna, hon hette Isabelle inte Clarabelle. Varför i all sin dar döpte jag båda till Belle? *slut på mutter*
Nej, men i alla fall, nu låtsas vi att jag menade Clarabelle från början så bli inte förvånad när Christinas reaktion plötsligt ändras nu då jag råkade skriva Clarabelle istället för Isabelle och förstörde allt för mig själv... x)
Jag vet inte. Jag trodde alltid att han såg på henne som en värdefull liten porslinsdocka man inte skulle peta på för då skulle den bli skadad x)
Det är helt okej med tiden, som du ser så klantade jag till det hela nu igen, men Clarabelle var väl tvungen att komma in i berättelse förr eller senare *suck* Jag som hade tänkt att det skulle vara Christinas "flickvän" som skulle applådera... Kan jag bara låtsas att det var Isabelle som klappade och gör tre till fyra i rummet? xD För det skulle hjälpa aningen ^^' *låtsas som om du nickar för att soppa över mina egna misstag*]

Visst var Clarabelle i rummet alltid. Mina ögon hade bara fastnat på Isabelle och Adina en stund för långa.
"Välkommen tillbaka, Syster", sade jag stelt. Hon såg nästan sårad ut.
"Vad är det där för blick, Christine? Har du inte saknat mig?"
Ärligt talat? Nej. Hon skulle inte tycka om hur jag hade skött saker och ting här medan hon var borta. "Givetvis", ljög jag. "Jag glömde bara att du skulle komma hem idag." Jag kastade en snabb blick till Isabelle och hon förstod. Hennes leende försvann, bleknade bort och hon tassade försiktigt iväg trots att Clarabelle verkade belåten med att ha en människa mindre i rummet.
"Du spelade så vackert. Adina sade det själv. Änglasång."
"Clara... Börja inte nu igen", sade jag lågt. Hon var förmodligen fortfarande sur. Anledningen till att hon hade rest hemifrån var som straff. Hon hade försökt förvandla en av sina senaste pojkvänner, misslyckats och jag hade blivit tvungen att döda honom då ingen annan verkade våga göra det. Hon var fortfarande arg.
Min syster tog ett djupt andetag, lade en slinga bakom örat och nickade lätt. "Ja. Givetvis. Förlåt mig", mumlade hon. Jag nickade lätt. Hon tappade lätt kontrollen ibland.
"Marcus", ekade jag sedan. "Marcus... herregud. Var är han? Jag blev så van med att han inte var hemma! Herregud! Jag har ju en till bror!" Jag bleknade praktiskt taget. Jag skämtade inte. Jag hade glömt att jag hade en bror. Någon skrattade till. Jag vände på huvudet. Adrian.
Gud. Det här skulle bli ett familjemöte.
"Han är fortfarande på smekmånad."
"Smekmånad?" ekade jag.
"På havet, minns du? Karibien vill jag minnas att han sade. Vi fick ett brev härom dagen. Han har det underbart sade han. Han kommer hem när som helst dock. Så se till att inte glömma bort honom igen."
Jag gapade och begravde sedan ansiktet i händerna. "Gud, jag är den sämsta systern någonsin."
"Det..." började Clarabelle.
"Clara! Vad trevligt att se dig igen!" utbrast Adrian som om han först märkte henne nu, grep tag i hennes arm och började släpa bort henne härifrån och lämnade mig ensam med Adina. Han gav Adina ett snabbt, mjukt leende innan han försvann ut med Clarabelle.
Jag blundade, såg sedan på Adina. "Kan vi låtsas som om det där aldrig hände?" Allt hade gått under ungefär två minuter. "Jag kan inte fatta att jag glömde att jag hade en bror", viskade jag sedan igen.
När Clarabelle nu var borta så kom endorfinerna igen. Jag började le stort mot Adina. "Förlåt mig. Förlåt mig. Jag framstår säkert som galen. Vi börjar om: tack så mycket för komplimangen. Det betyder verkligen jättemycket. Och jag lätta dig genom att säga att spela musik inte ingår i en av familjens många läror. Det är frivilligt. Adrian är duktig på pianot men det är väl allt", lade jag till och bad till gudarna att det här skulle fungera. Det här hade blivit rörigt.
Sedan lade jag tillbaka violinen där den stod förut och vände mig sedan mot Adina igen. "Vet du vilken sorts klänning du vill ha?"

[GUD! JAG VAR TVUNGEN ATT GÅ TILLBAKA TILL MALLEN FÖR ATT SE VEM TUSAN MARCUS VAR OCH OOPS, HON HADE VISST EN TILL BROR! Det här måste vara det absolut mest röriga inlägg jag någonsin har skrivit. Jag glömde bort en av mina karaktärer. Gud... *reagerar precis som Christina* Jag blandade ihop två andra karaktärer och gjorde därmed en röra av allt... Hur lyckas man??]

[Haha, jag var tvungen att gå tillbaka och se ifall hon verkligen hette Clarabelle för fick för mig att hon hette något annat. X)
Men vi säger att Isabelle är där inne! Kändes inte riktigt som om Clarabelle skulle stå och applådera så. X) Eller skratta. Ser henne som något svalare i sitt beteende, eller vad jag ska kalla det. Mer uträknad, som om hon är fullt medveten om varje liten rörelse och vet precis hur hon ska göra för att manipulera en annan. Haha, fast det kanske bara är min fantasi. ]

Jag såg efter Adrian då han försvann med Clarabelle och försökte trösta mig med att vi skulle få mer tid med varandra senare. Jag ville tillbringa mer tid med honom, jag ville lära känna honom och kanske var det bara mina fantasier men jag trodde mig vara förälskad.
Efter att ha stängt ute Christina, Isabelle och allt annat som skedde omkring mig ryckte jag lätt till då jag upptäckte att Christina vänt sin uppmärksamhet emot mig.
”Det är ingen fara”, sade jag till Christina och försökte slappna av något och gick fram till pianot. ”Jag måste övertala honom att spela för mig någon gång”, mumlade jag mest för mig själv och kände mig generad så fort orden lämnat min mun. Kunde Christina och de andra höra mig? Höra allt?
Min hand for över min kind var min egen brors hand tidigare slagit mig, chocken satt fortfarande i men jag var tacksam över att det inte skulle lämna ett märke, innan jag gått hade jag kollat det i spegeln.
”Jag har alltid föreställt mig i en något enklare klänning”, började jag och satte mig ned i en av fåtöljerna. Ett bröllop var inte något jag hade fantiserat så mycket om, utan mer om min fästman. Storleken av bröllopet, klänningen inget sådant hade spelat så stor roll för mig och min far skulle aldrig ha råd med en av de dyrare modellerna. Jag gillade det enklare i vilket fall. ”Jag vill inte ha en med ett jätte släp och som inte är sådär fluffig. Utan elegant och enkel.”
Jag log lite emot Isabelle som fortfarande befann sig i rummet. Hon hade fortfarande ett stort leende på läpparna och det var nästan som om hon inte visste att jag befann mig i rummet. Allt hon såg var Christina.
”Hej”, sade jag lätt till Isabelle, ”jag är Adina. Ska du följa med oss och handla?”
Jag visste inte riktigt hur jag skulle formelera frågan och tveksamheten hördes i min röst. Ifall Christina redan bjudit med henne eller om inte ifall Christina skulle ta illa upp om jag gjorde så.

[Haha, ingen fara.  Och inte så rörigt tycker jag inte.
Jag har ingen aning om hur man förklarar en bröllopsklänning. Tydligen inte Adina heller. X3 x3 ]

[Exakt så! Det är det som är grejen x) tänkte att det var Isabelle som klappade men min hjärna döpte henne till Clarabelle för en stund xD]

Isabelle såg förvånat på Adina och skakade sedan på huvudet. "Gud, nej", skrattade hon till. Hennes franska brytning var klar och tydlig. Jag gjorde en mental not om att fråga henne hur hon hade lärt sig engelska. "Jag är inte härifrån. Jag skulle bara tappa bort mig. Och, så har jag ändå inget att göra med bröllopet ändå. Tackar som frågar, dock", lade hon till, reste sig, log och neg. Hon hade en av mina svarta klänningar som passade henne bättre än den gjorde på mig. Allt passade bättre på henne än det gjorde på mig.
Sedan vände hon sig mot mig. "Har ni någon hund?"
Jag tvekade. "Stallpojken har en hund, vill jag minnas. Det var länge sedan jag såg till den dock."
Isabelle nickade. "Är det okej ifall jag går dit?"
"Givetvis. Du behöver inte ens fråga", försäkrade jag henne. Sedan gick hon sin väg.
"Elegant låter bra", sade jag sedan till Adina och ställde mig vid hennes sida. "Du behöver inte oroa dig över kostnaden. Köp bara den du vill. Vilken färg du också vill", lade jag till. "Clarabelle gifte sig i en blodröd klänning en gång. Fy och skam, men ingen kunde släppa henne med blicken."
Jag började sedan nynna lätt på Für Elise. "Adrian kommer spela för dig när du än vill. Du behöver bara fråga. Han är ganska blyg med sitt spelande i vanliga fall, men jag är ganska säker på att du kommer få se sidor av honom som inte ens jag har sett ännu."

[Jag tyckte det var rörigt x)
Du kan ju annars lägga in en bild på klänningen x3 Ifall du hittar någon bra på google vill säga ^^ ]

[Det här blev kort Selma. Väldigt kort. Ledsen för det. ]


Jag log lätt emot Isabelle medan han försvann och jag blev lämnad själv med Christina.
”Jag kan tänka mig det”, sade jag och såg Clarabelle, lika vacker som resten av familjen, i en blodröd klänning framför mig. ”Och tack, åter igen.” Jag skrattade till något. ”Känns som jag alltid tackar dig för det ena eller andra. Säg till om det är det minsta lilla jag skulle kunna göra för dig.”
Mina armar for runt mig själv.
”Ska vi åka?” frågade jag sedan och lyssnade till Christinas nynnande men jag kunde inte placerat den.



[Något sådant här kanske, liknande.

Fel tid och kanske inte så enkel men jag tyckte den var fin. x)]

[Det är helt okej ^^ När två personer talar blir inläggen korta Man kan trots allt inte ha en dialog med sig själv x)
Klänningen var jättevacker! x3 Vet du vad det bästa är? Vår värld, vår tid och adel är bäst ever xD]

"Jo, det låter bra. Droskan borde vara framme och vänta på oss vid det här laget", svarade jag och log. "Såra inte Adrian så blir jag glad. Jag vet att det är mycket att begära, väldigt mycket dessutom. Men han har tidigare aldrig kastat en blick på en annan flicka."
Sedan började jag gå lätt och ignorerade blodsbristen. Jag skulle bli tvungen att dricka av Isabelle i natt, det visste jag. Jag var inte i skick för att jaga. Och så hade jag ingen tid. Jag kunde inte heller be en av personalen efter vad tvillingarna hade gjort. Ugh, vampyrlivet sög verkligen ibland.

[Se, omöjligt att skriva långa inlägg utan att babbla bort allt när det endast är våra karaktärer xP]

[Jag vet men det känns som om det är kort ändå. ]

Ett litet löjligt leende bildades på mina läppar vid Christinas ord och jag följde henne ut. Flera frågor vilade i mitt huvud som jag egentligen ville fråga Adrian. Jag ville att han skulle svara på dem. Berätta för mig men samtidigt visste jag att det inte skulle finnas så mycket tid för oss tillsammans innan bröllopet.
”Skulle jag kunna fråga dig om …” jag gjorde en liten paus för att finna det bästa order för mina frågor om dem, om vampyrer men hittade inget, ”… saker?” Jag hörde själv hur lamt det lät. ”Adrian är inte här och …” Jag tystnade då vi kom ut i entrén och jag såg Nicholas stå och prata med Maxell. En obehaglig stöt gick igenom min kropp och jag spände mig omedvetet. Jag kände mig svag men jag bet ihop tänderna och försökte ignorera känslan.
”Nicholas”, sade jag istället utan att inse jag slutat min förra mening mitt i meningen. Han vände sig emot mig och Christina och flera olika känslor syntes i han ansikte innan han behärskade det och slöt inne dem.
”Adina”, sade han och jag gick fram till honom. Jag ville fråga honom vad han höll på med men ville inte att varken Maxell eller Christina skulle höra och jag visste inte hur bra hörsel de hade. Eller ifall de kunde förhäxa någon eller någonting. Mer än att de behövde blod. Ännu en rysning for genom min kropp och jag tyckte mig känna Maxells blick på mig.
Nicholas rörde mig lätt vid armen.
”Oroa dig inte”, sade han och upprepade orden som han sagt till mig några dagar tidigare. ”Jag tog till mig dina ord och jag vill be om ursäkt för tidigare.” Hans ursäkt var riktad emot mig även om jag hellre föredragit att han bett om ursäkt till Christina och Adrian. Men i hans blick kunde jag se hans skam. Han hade blivit uppfostrad till att behandla sin syster bättre och andra, än hur han hade behandlat familjen Argent.
”Ha så kul, syster”, sade han kysste min hjässa och följde efter Maxell som verkade ha försvunnit. Jag såg efter honom med rynkad panna. Nicholas oroade mig något.

[Det är den verkligen. Fast jag gillar tanken på en tid innan bilar osv med häst och vagn, gaslampor ect. ;P ]

[Jag vet vad du menar o.o Går nästan emot mina principer att posta ett så kort inlägg x)]

Jag stannade upp medan hon talade med sin bror men efter det så fortsatte vi och satte oss sedan i droskan. Jag besvarade hennes fråga först när vi hade satt oss.
"Vampyrsaker, skulle jag kunna tänka mig? Fråga på du", log jag mjukt mot henne. "Vad du än vill. Jag kommer besvara dina frågor." Den andra meningen hade hon inte avslutat och jag kunde inte läsa tankar så ifall hon ville ha ett svar så fick hon ställa den frågan också.
Kusken knackade lätt på min dörr. Jag drog bort den lilla gardinen och mötte Samuels blick.
"Var vill ni åka, miss?"
"Miss Pierce's butik. Gav någon dig pengarna? Jag träffade ingen på vägen."
Samuel skakade på huvudet. "Din far sade att han inte hade tid att leta upp pengarna. Han sade att vi skulle skriva upp det på en nota hos Miss Pierce så skulle han se till att gå ner och betala så snarast som möjligt. Eller skicka någon med pengarna."
"Oh. Okej. Det lär nog fungera. Det skulle trots allt inte vara första gången."
Samuel nickade mot mig och sedan mot Adina, log lite innan han gick och satte sig. Hästarna frustade till innan droskan började röra på sig.
Jag mötte Adinas blick och inväntade sedan frågorna. "Jag behöver nog några nya klänningar själv", mumlade jag. I vanliga fall skräddarsydde hon alltid klänningar efter kund men med tanke på alla gånger vi har gift om oss så hade hon alltid några bröllopsklänningar på lagar. Och andra kläder.

[Jag med ^^ Men vi kan alltid ha en liten twist ]

Jag hade något svårt för ordet vampyr, det lilla jag hört om dem i sägnerna passade knappt in på familjen Argent alls. De verkade vara relativt normala och trevliga människor.
”Jag har min fars checkhäfte”, sade jag lätt och min hand for emot min jackas ficka automatiskt då jag talade om det.
”Hur fungerar det?” frågade jag och insåg sedan hur bred min fråga var. Jag ville veta allt men … ”Vet er personal om vad ni är?” Jag gjorde en liten paus och ställde sedan nästa fråga innan Christina svarat. ”Hur bra hörsel har ni?”