I'll Love You Forever (Drarry)

Har postat resten av texten i mitt förra inlägg, så Läs där istället c:

Mer!

Draco stelnade till. Han förstod inte.. Det var ju bara tre deltagare.. Och Harry var ju omyndig.. Draco skakade på huvudet. Det här kunde inte hända.. Det Fick inte hända. Det var väldigt farligt, och personer hade dött i den här tävligen. Visserligen för många, många år sedan, men ändå. Draco föreställde sig Harry, blek, kall och orörlig på marken. Han slog bort tanken, men en känsla av obehag hade ändå krupit upp längst med Dracos ryggrad. Han reste sig upp och såg sig omkring. Han visste inte vem han skulle prata med, men just som han tänkte gå knackade någon honom på axeln.

Det var Granger.
Hon såg nervöst upp i hans ansikte.
"Öh.. Hej... Jag visste inte vem jag skulle prata med om det.. Ron sprang iväg och.. Ja.."
Draco såg frågande på henne. Hon såg oroligt på dörren.
"Harry, menar jag..."
Draco såg med gapande mun på henne.
"Vad mena..."
Granger avbröt honom.
"Låtsas inte att du inte förstår vad jag menar. Jag vet vad du känner för honom, tror du inte att jag sett hur du tittar på honom?" Sa Granger, i en ton som lät som.. Medlidande..?
Draco såg ännu mer förvånat på henne. Sedan log han svagt.
"Ja.. Jag menar.." Granger såg förstående på honom.
"Vi kan prata om det, om du vill menar jag." Draco tvekade. Men han behövde prata med någon, det insåg han. Och dessutom verkade inte Granger hysa någon som helst motvilja över det hela, utan istället verkade hon acceptera det helt och fullt.
"Ja, jag vill prata om det." Sa Draco tungt. Hermione- han insåg att han skulle behöva kalla henne det i framtiden- log medlidande mot Draco.

Ihhhhh
Jättejättejättebra, fortsätt C: ♥

Ny läsare! :3

AWESOME!

Aaaaaawwwwweeessooommmeee♥♥♥
Moooore!!! :d

Nästan lika bra som katter :3

SUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUPRBRA!!!!!!! IIIIIIIIII FÖRTSÄTT SNÄLLA

Kapitel tolv
"Du vet att jag inte berättar något, va?" sa Hermione, leende. Draco log svagt mot henne, och började berätta.
"Jag.. På något sätt.. Har jag alltid vetat om det. Att jag... Fast jag antar att jag inte förstod vad det var förut." Han såg upp i Hermiones ansikte, och hon log mot honom.
"Fortsätt." sa hon vänligt, och Draco fortsatte.
"Men även fast jag visste om det, så.. Visste jag ändå att det aldrig skulle funka. Han hatar mig." Draco såg ledset ner i backen, och förblev tyst.
"Du vet faktiskt inte hur han känner för dig, så sluta se det som något hopplöst" sa Hermione bestämt.
Draco såg upp på henne.
"Du förstår inte.. Något hände faktiskt efter lektionen i Skötsel och Vård av Magiska Djur, då jag sprang iväg."
Och så berättade han allt för henne. Hur han inte längre orkat pressen, hur Harry kommit för att undra vad som hänt, exakt allt. Och det var så lättande, att bara kunna prata om det med någon som förstod honom, och inte hatade honom för det han kände.
(Mer kommer)