Piraternas fånge(PRS)

(Sounds good xD Hon får vara en basic slave och något sådant xD Och arbeta på skeppet med...)

Kaptenen stannade vid relingen och Mona kom fram. Hon såg ut över vattnet. Pågrund av det som hänt de senaste dagarna hade hon alldeles glömt bort att ens må illa, nu gjorde hon inte det. Det kändes nästan härligt att stå där och se ut över det glittrande havet. Hon kände sig fri faktiskt för en sekund, för första gången i sitt liv, men sedan drogs hon tillbaka till den hårda verkligheten. Henne kind sved än efter slaget från kaptenen.
"Jag behöver dig inte för tillfället" sa kaptenen och såg ner på henne och flinade. "Du ska få skrubba däcket, hela. Men var inte orolig. Jag är säker på att mina mannar ska lyda mina order och inte röra dig". Hon pekade sedan på en spann med vatten och en skrubb innan hon gick in i sin hytt igen.
Mona kände hur männen såg på henne då hon gick till spannen. Hon doppade skrubben i vattnet som också hade såpa i sig och började sedan skrubba. Hon försökte ignorera allt annat och koncentrerade sig bara på lukten utav såpa och smutsen. Det bästa var nog att lyda.

Seamus koncentrerar sig på att undvika Pete. Detta har slutat med att de är uppe i utkikskorgen. Utkiken är nere på däck för tillfället och Pete och Seamus är uppflugna på kanterna av den och svär åt varandra.
"Seamus! Vad är problemet med dig egentligen?" Skriker han åt Seamus.
"Att jag vill följa kaptens order?" Ropar Seamus tillbaka och Pete svingar sig över till hans sida. Seamus byter därmed plats med honom och hoppar till andra sidan.
"Jag vill bara inte gå i land i Tortuga, okej?" Svarar Pete. De måste ropa för full hals för att höras över vinden.
"Tänk om jag inte heller vill det då!?" Ropar Seamus tillbaka och Pete gör ännu ett tappert försök till att hoppa över till honom. Den här gången klättrar Seamus över till en av seglen. Han vänder mot horisonten och får syn på en skeppsmast.
"Skepp i sikte!" Skriker han och Pete vänder sig mot horisonten han med.
"Skepp i sikte!" Skriker Pete som ett eko och både Seamus och Pete tar sig ned mot däck och ropar som ett eko samma sak på vägen ned. Resterande del av skeppets besättning gör samma sak. Kaptenen som gått in igen rusar ut.

(Alltså ska det vara ett random skepp eller hennes pappa kanske? xD)

Mona började sakta slappna av en aning medan hon skrubbade. Det var inte så farligt mer än att hennes rygg värkte. Om hon stängde av sina öron och ignorerade känslan av att vara tittad på var det helt okej. Männen lät henne faktiskt vara, kanske för att de själva hade arbete för tillfälle.
Hon hade kommit en bit på vägen med att skrubba däcket då hon hörde Seamus ropa. Hon såg upp och fick syn på honom och den där andra piraten komma ner, skrikandes om ett skepp. Hon ställde sig sakta upp och mycket riktigt syntes ett skepp långt borta, hon kunde knappt se vad det var för flagga.
"Seamus!" sa kaptenen och pekade sedan på Mona. "Ta ner henne under däck ifall det är fiender! Vakta henne!" beordrade hon då hon inte tänkte förlora sin nya slav än.

(Take your pick, det kan vara ett random skepp och pappans flotta. Typ spaningsskepp. Så det är mindre och inte lika vapenutrustat or something. ^_^)

Seamus hade faktiskt landat inte speciellt långt ifrån flickan så det spelade ingen stor roll. Han tar dock inte tag i henne, det känns inte som att det borde behövas.
"Kom." Säger han bara och gestikulerar mot den närmaste dörren som leder under däck. Det finns inte speciellt många heller. Två, tre om man räknar med en lucka i fören. Seamus öppnar dörren och väntar på att hon ska gå in.

(Okka xD Sounds good)

Mona behövde inte tvingas heller utan följde med Seamus under däck. Hon hade inte tänkt på det förut, men ingen verkade veta hennes namn. Hon var bara 'flickan' eller 'fången'. Hon vände sig mot Seamus då dörren var stängd och de var i 'säkerhet'. "Vad tror du din kapten kommer ha mig till?" undrade hon med låg röst och mötte hans blick. Hon passade på att sträcka på sig något innan hon skulle tvingas skrubba igen och drog undan lite hår från sitt ansikte.

"Jag vet inte." Svarar Seamus entonigt och stänger dörren. "Vissa av de hon behållit släpps lös ensamma i Tortuga." Fortsätter han och fortsätter gå. "Vilket lika gärna kan vara en dödsdom." Fortsätter han ovanligt obrydd om vad han säger. Han försöker stänga av, inte tänka så mycket. De kan lika gärna bli attackerade. Skeppet hade inte sett så stort ut... men det hade varit väldigt långt bort. Om de sjunker vad ska han göra då? Om de kommer ned under däck vad gör han då? Han tar därför upp ett svärd på vägen, han är hyfsad med det. Inte lika bra som Pete. Fast hyfsad.

Mona svalde hårt till, hon kände inte igen namnet men det lät hemskt ändå, Tortuga...."Det...det kanske ändå är bättre än att vara här" mumlade hon till sig själv och såg på honom igen då han tog upp ett svärd. Kaptenen var hemsk, så männen på skeppet, men Seamus...Hon blev inte klok på honom. Han verkade inte bry sig men samtidigt hade han gett henne filten så hon inte skulle frysa ihjäl, räddat henne från dem andra och ja...Bara hjälpt henne. Hon såg än på honom. "Tack för allt du gjort för mig".

"Tro mig, det är det inte." Svarar han sammanbitet. Han minns själv hur jävligt det var.
"Tack för allt du gjort för mig" Säger hon och han stannar till lika hastigt som han gått. Vad brukar man svara för något?
"Ingen... Det var inget trubbel." Svarar han simpelt och börjar sedan gå igen. Han måste röra på sig, seriöst. Oavsett om fienden kommer på skeppet eller om de fullständigt förstör dem innan de ens hunnit få någon av sina män över till deras skepp. Vilka är de ens? Det skrämmer honom. Något otroligt mycket faktiskt. Om kaptenen hittar någon hon gillar får hon sällskap iallafall.
"Vad... heter du?" Frågar han henne när de kommer fram till cellen.

Monas hopp sjönk igen då han sa att det itne var bättre där. Och hon litade faktiskt på honom även fast det nog var dumt att göra så. Han var pirat och hon var nu den som var minst värd på skeppet, han kanske skulle försöka utnyttja henne.
Hon nickade då han sa att det inte varit något problem. Men hon var glad ändå för det. Hon såg efter henne och tog några steg efter då han börjare gå och de kom fram till hennes cell.
"Jag heter Mona" sa hon och drog undan en ny slinga som hamnat i vägen. Hennes mor hade döpt henne efter månen då det var det vackraste hon visste.

Seamus nickar kort, han får komma ihåg det också. Mona... Mona... det är fint. Väldigt vackert faktiskt. Det passar henne. Seamus öppnar dörren.
"Seamus, men det vet du nog redan." Svarar han och låtsas som ingenting när den första kanonen skjuter sin första kula för slaget. Det var från deras skepp, vilket betyder att kaptenen väljer strid. Hon väljer alltid strid. Det spelar ingen roll vad för skepp de träffar på. Förutom om det är en stort skepp... då kommer hon försöka ta över det med någon dum bluff.