The Living Weapons

Cilla vaknade av en lätt rörelse. Hon var så ovan med sådant och det är därför hon vaknade så lätt. Hon kände armar läggas om henne.
Hennes första instinkt var att närma sig själv med hennes kropp.
Hennes andra var att skrika rent ut när hon insåg att hon hade gått och lagt sig helt själv, förvisso hade hon saknat Kealan, men det var en annan sak. Och hon hade varit klädd i underkläder.
... Och det var hon fortfarande... Vilket gjorde hela den här skrik och sparka saken mycket acceptabel, men sedan kände hon doften. Doften hon hade försökt hålla kvar vid när hon somnade, så, det klart att hon kände igen den. Kaelans doft. Hon hade bara känt den svagt när hon hade kysst honom, men nu kände hon definitivt den.
Hon hade hans armar om henne. Hon öppnade ögonen. Gud, hon var i hans rum. Hur hade det här gått till? Hon var inte full. Hon hade inte haft sex med honom. Hur i helvete hamnade hon här? Kan... Kan det ha varit för att det var det hon önskade för innan hon somnade? Och sedan fixade hennes jäkla undermedvetna det? Helvete. Hon var körd.
Men sedan insåg hon en sak. Kealans armar var faktiskt om henne. Det här var faktiskt perfekt.
Hon kände hans hud mot hennes och hennes rygg mot hans bröstkorg. Det kändes som om hennes kurvor var gjorda just för honom. Hans arm passade perfekt där. Hon hade aldrig känt så här tidigare.
Hon tog tag i hans hand och flätade ihop deras fingrar, mest för att kunna gripa tag i honom ifall han försökte fly. Hon hade ett jäkla samvete som nästan fick henne att vilja gråta.
"Kealan?" viskade hon ut i mörkret. Hur mycket hon än älskade situationen kunde hon inte vakna upp och låtsas som ingenting senare. Hon skulle få för dåligt samvete. "Jag tror att jag gick i sömnen för första gången... Du måste förlåta mig. Jag kom in och lade mig i din säng utan att säga något. Men... jag ångrar inget", viskade hon sedan och blundade. Hon var rädd för första gången någonsin. Ifall det hade varit morgon hade hon svurit och skrattat bort det. Men inte under natten. Hon hade vaknat och att spela vidare som om hon inte visste skulle vara samma sak som att utnyttja honom, men hon kunde inte göra det. Inte honom, för i helvete. Inte Kealan.
"Kealan, är du vaken? Snälla säg att du är vaken redan då skulle det betyda att det inte endast var jag med de här känslorna", viskade hon sist och kände en ensam tår rinna nerför kinden. Gud, det här var både pinsamt och smärtsamt. Hon hade aldrig varit så rädd förut. Hennes hjärta bankade hårt och hennes kropp kändes som gelé.
Cilla höll kvar vid hans hand. Ifall han skulle försöka slita sig ifrån henne så skulle hon hålla kvar honom ett tag, för att se ifall han gav upp och slappnade av efter ett tag, eller ifall han kanske svor och bad henne släppa honom. Då var hon körd och helt klart skamsen.
Hon visste att hon endast hade känt honom ett litet tag, en dag för i helvete, men hennes kropp var gjord för att ligga bredvid hans, och det kunde hon inte förneka.

[Well... good job with the awkwardness, right? xD I failed Insåg att hon skulle vakna och det blev liksom så här istället x)]

(( Beautiful. ))

Kaelan ligger tyst och lyssnar på hennes röst, vilket bekräftar att hon faktiskt är där. Vilket fick honom glad, han kan känna sin kropp mot hennes och hans fingrar ihopflätade med hennes. Han ler där han ligger i mörkret. Han reser sig upp lite grann, fortfarande hållandes i hennes hand och placerar sina läppar på hennes tinning.
"Förhoppningsvis snarkar jag inte då, ellerhur?" Mumlar han mot hennes öra innan han lägger sig ned ordentligt igen. "För jag vill inte släppa dig nu." Fortsätter han mumlande och bestämmer sig hastigt och lustigt att njuta i ögonblicket för om något skulle avsluta det innan det börjar är den där repliken. Attans, han borde ha tänkt igenom det.

(SUPERSHORT BUT WHATEVER.)

(Yay! x3 I like it ^^ Meant a lot for her ^^ that was über cute x3)

Cilla kände hennes mage göra flera volter när han halvt om halvt reste sig. Men hon kände hans läppar mot sin tinning och hon kunde knappt tro det. Hon hade förväntat sig lite mer motstånd.
Hennes hjärta hoppade över ett slag innan hon vände sig emot honom istället. Hon kysste hans hals innan hon begravde ansiktet där och kurade ihop sig mot honom. Hon drog upp sina armar och lutade de mot honom, närmade sig honom så mycket hon än kunde.
"Jag vill inte att du ska släppa mig", viskade hon till honom och blundade. Hon skulle kunna somna nu, även med ett hårt slående hjärta.
Hon hörde ett litet pipande i natten, som från en mobil. Hon antog att det var Kaelans.
"Förlåt att jag kom så här", viskade hon sedan med rodnade kinder. "Jag gick som sagt i sömnen", förklarade hon och visste ännu inte ifall han hade upptäckt hur hon var klädd. Men i hans närhet brydde hon sig inte egentligen.
Hon höjde lätt på huvudet för att kyssa honom igen, på munnen.

[Tänkte att mobilen pep till på grund av hans puls igen XD Men, det går givetvis att ta bort ifall mobilen inte skulle reagera så x3]

(( Since the phone does that så jo. xD Det är exakt hur det funkar, anything that might be dangerous. xD ))

Kaelan ler som ett fån, ett riktigt förbannat fån. Ugh, han måste vakna upp. Det här är en väldigt udda dröm, eller det kanske är på riktigt och av någon anledning vill han inte veta om det är eller inte är det förrän det är morgon i sådana fall.
"Då ska jag inte." Mumlar Kaelan till svar och svär över sig själv igen. Helvete, varför kan han inte bara hitta något originellt? Något... bra och originellt som inte låter som om det är taget ur femtiotalets svartvita kärleksfilmer? Han kan inte sluta le dock. Sedan ursäktar hon sig och Kaelan skulle säkert ha sagt emot om det inte var för att han låg och njöt över att ha hakan mot hennes vackra hår. Han är fortfarande rätt säker på att hitta en blåhårig ängel i bara underkläder i sin säng är en dröm, en riktigt bra dröm men fortfarande en dröm. Hon kysser honom sedan och Kaelan besvarar den, nu när han inte är förlamad av chock blir det mycket lättare.

[Yay x3]

När han besvarade kyssen så blev hon chockad först. Den första gången hade han inte svarat och hon hade väl halvt om halvt väntat sig samma resultat nu. Men det fick hon inte, och hon var jäkligt glad över det.
Hela situationen var perfekt. Allvarligt. Alla hans små kommentarer, alla svar, de var perfekta. Det kändes som om hon var i en perfekt bok eller film och just det fick henne att sväva på moln. Han var så snäll mot henne. Och han doftade så gott. Hon älskade det.
Kyssen, deras första riktiga, var bättre än hon hade trott att den skulle vara. Visst skulle det ha varit mysigt att vara i hennes rum med dess förtrollade tak, men, hon insåg att Kaelans famn förmodligen skulle kunna få en grotta att kännas mysig. Hon hörde hemma här, i hans famn, i hans säng.
Hon började skratta mitt i kyssen. "Jag trodde aldrig jag skulle vara tacksam för att ha blivit kidnappad, för att vara ärlig", skrattade hon nästan mot hans läppar. "Fast det är jag. Överlycklig." Och hon menade det.

[Romance! Romance everywhere! XD]

"Jag tror jag börjar gilla idén mer och mer." Svarar Kaelan aningen retsamt, han kan inte hjälpa det. Han är en hopplös romantiker som fått höra alltför många dåliga filmrepliker genom sina år i livet. Ärligt talat så tycker han nästan att filmer borde utspela mer äkta scenarion... fast när han tänker på det är det här knappast det heller. Han är så van vid att höra sin mobil att när den plingar igen på grund av hög puls lägger han inte märke till det nu heller. Faktum är att han borde det, men det är som att det lagts lock för öronen som stoppar honom från att höra allting irrelevant och det enda relevanta just nu är Cilla. Han placerar en sekundslång kyss på hennes panna eftersom han har chansen och trycker lite hårdare om hennes hand. Han tänker njuta av det här så mycket han kan.

[I FRICKIN' LOVE THE LOVE XD]

Det kändes som om han pratade om någonting mer än kidnappningen, och vare sig hur det nu än var så var Cilla nöjd med det. Hon älskar hans hud mot hennes, och hans läppar sänder rysningar längs hela ryggraden. Hon visste inte ifall dagen skulle bli likadan, men hon hoppades på det. Hon ville alltid vara i hans famn, även om hon visste att hon inte skulle få vara det. Hon måste lära Emilia, bland många andra saker som skulle behövas göras.
Hon hade lust att bara slänga ur sig "jag älskar dig" flera gånger, för det verkade vara rätt stund hela tiden, men ifall någon hade sagt att han, eller hon, älskade henne efter en dag så skulle hon ha blivit creeped out, så hon antog att det var samma sak för Kaelan. Det verkade bara vara rätt sak att göra, liksom. Hon älskade hela den här situationen. Hon älskade att vara i hans famn och hon älskade minsta lilla gest från honom. Det var väl ändå att älska? Men, vad fan, att älska en person och en situation kunde inte vara detsamma. Inte idag, bestämde hon sig. Någon gång i framtiden skulle det vara samma sak. Bara inte idag. Hon vägrade skrämma iväg honom.
"Kaelan? Borde vi sova?" viskade hon lätt för att inte avbryta den ljuva tystnaden som endast avbröts av deras andetag och hennes hjärtslag i hennes öron. Hon lade huvudet mot hans axel och njöt bara i allmänhet av den hela, underbara drömmen.

"Gärna." Säger Kaelan evinnerligt leende i mörkret och undrar om hon kommer försvinna om han somnar. Det skulle krossa hans hjärta om han bara fantiserat ihop allt det här och när han vaknar har han legat och kramat kudden. Vilket betyder att han kommer ha ont i nacken och troligen ha somnat på skrivbordet egentligen för att han bara somnade när han pratade med Hax0r... nej, det är för bra. Alldeles för bra för att bara ha en fantasi. Han älskar det, fantasi, dröm eller verklighet. Han vill bara leva den för resten av hans liv. Alltid, alltid, föralltid. Han må kanske inte ha den sortens fantasi men han älskar henne och han överväger att bara säga det... men han har inte gjort det förut. Inte sagt och menat det, han vill mena det och vara säker på det. Han kramar om henne igen, han är redo för att sova, han är redo för vadsomhelst om hon är med honom. Även om det här är en dröm, men det kommer visa sig i morgon bitti, självklart att det kommer göra det.

Hon kramade om honom också och känner hur sömnen kallade på allvar nu när ingenting stoppade henne. Hon var i hans famn. Hon hade fått en kyss. Hon var med honom. Det kändes rätt. Det kändes perfekt. Hon gäspade stort. Hon var så förbannat trött trots att kärleken var som en energikick. De var dock kända för att endast gå nedåt efter kicken. Energikicken, vill säga. Inte kärleken. Vårdade man den rätt så brukade det bara gå uppåt med något stopp då och då...
"God natt, älskling", sade hon och hennes röst var bara hälften retsam så att han kunde tolka det fritt. Hon menade allvar, givetvis, men hon var inte säker på ifall det var allvar han ville ha. Därav den retsamma tonen.
Sedan blundade hon och hade huvudet såpass nära hans hals att hennes läppar praktiskt taget nuddade hans hud. Hon närmade sig ännu mer och tryckte bort allt luft. Hon kände deras kroppar vara så nära varandra som möjligt (på allvar den här gången, ingen luft... eller, jo, luft fanns väl alltid där...). Hon kände hur hon sakta somnade in. Det var mycket lättare att somna nu än förut.
Halvt medveten, halvt i drömmarnas rike var hon ganska säker på att hon just hade yttrat de tre farliga orden hon hade bestämt sig för att vänta med, men hon var inte säker. Kanske var det bara i drömmen. Kanske inte. I vilket fall som helst så brydde hon sig inte egentligen. Det var sant och hon förstod inte varför man skulle undertrycka sanningen så ofta. Och halvt medvetslös så verkade inte som om "jag älskar dig" någonsin skulle kunna vara dåligt. Det var en kärleksfull mening, varför skulle den vara dålig, liksom? It didn't really make any sense. Till och med halvt medvetslös kunde hon förstå det.
Men, som sagt, så var hon inte säker på ifall hon sade det högt eller inte.

(( I... I'm going to twist this around a little bit if that's cool with you. xD ))

Kaelan ligger där, lever i ögonblicket, älskar det. Han älskar henne. Med armarna runt henne känner han sig trygg, han älskar att känna sig så. Leendet är permanentat på hans läppar ända in i den dvalan han långsamt glider in i.
"God natt, älskling" Den retsamma tonen får Kaelan att skratta till men han kväver det eftersom de ska sova och hon verkar nästan i drömlandet igen. Cilla närmade sig honom och han kände hennes hår kittla honom, men han rörde sig inte ifrån henne ändå. Kaelan suckar glatt i mörkret och undrar om hon sover än om han vågar säga det. Hon kommer inte höra det... visst?
"Jag älskar dig." Säger han och hör det samtidigt i Cillas trötta stämma precis bredvid honom. Kaelan erkänner att han tror att allt är en hallucination av trötthet. Fast han är glad ändå, väldigt glad och det är med ett fånigt leende och den mjuka mysiga känslan som han somnar, fortfarande med den udda förväntningen att vakna upp ensam imorgon bitti.

Jonna ligger i mörkret och betraktar de lysande röda märkena på väggen han målat i med sitt eget blod, märkena fanns där innan och hon fyllde i dem. Så hon har bandagerade handleder, nya kläder ur garderoben och hon ler. Det röda ljuset får henne se konturerna av rummet. De numera röda japanska kanji-tecknen på de svarta väggarna fäller udda, skeva skuggor över rummet som i sig är väldigt mörkt. Det passar henne, speciellt eftersom hon kan ändra ljuset, spotlights i taket och liknande. Hon är glad över det, de har till och med skaffat henne en laptop, hon har aldrig haft en laptop, inte en egen iallafall. Hon har aldrig haft sitt eget rum heller... eller ett eget medicinskåp eller ett eget badrum med en privat bubbelpool. Vid tanken på bubbelpoolen drar hon av sig sina kläder, tar en burk starkcider som hon också fått i rummet och sätter sig i bubbelbadet. Självklart samtidigt som det tappar upp. Hon är i himlen. Darius hade försvunnit in till sitt spel-temade rum när de hittat det, ögonen hade lyst som strålkastare och blivit lika stora som tefat. Jonna ler och tar en klunk av alkoholen; Det här är vad livet innebär.