Amnesia and revenge

Samantha tog sig till sitt egna rum. Hon gick in på badrummet och hällde upp vattnet i badkaret och började klä av sig. Hon fick ljuga mer men drt vae enklare nu , allt flöt på.

Cale sjönk ner i badkaret. Han låg så en stund innan han började tvätta sig. När han var klar klädde han sig och gick över till Samantha. Han knackade på.

Smantha sjönk ner i sitt badkar med och tvättade sig noga. Då han sedan knackade på hade hon precis klivit upp och börjat tvätta sig. Hon drog snabbt på sig sin morgonrock och knöt och gick och öppnade. "Så du har fått nya kläder?" log hon.

Cale nickade och höjde på ögonbrynen. "Jag kan gå om du inte är klar än." erbjöd han sig vänligt.

Samantha skakade på huvudet. "Nej, vänta där bara". Hon tog sin klänning som hängde över en stol och gick in bakom en slags vägg som skyddade från insyn och torkade sig snabbt och klädde sig. Hon kom ut igen och drog på sig sina vita handskar och log. "Så, vart vill du gå?".

Cale nickade och lutade ryggen mot dörrkarmen. Han kände försiktigt sig på bakhuvudet. Han svor till när smärtan for igenom hans huvud, och ryckte snabbt undan handen. Nästan som om han bränt sig. Med en suck lät han handen fara ner mot ärret över halsen istället, vilket han långsamt drog fingrarna över. Vart hade han fått det? Och hur?
När Samantha kom fram igen rodnade Cale, mycket lätt åt synen. Hon var sannerligen något att se på. Cale harklade sig dock snabbt, och det som hänt hade knappt ens hänt. Det var i alla fall vad han intalade sig när han ryckte på axlarna och svarade: "Jag minns ingenting, så det är nog bäst om du bestämmer."

Samantha satte snabbt upp sitt hår medan hon pratade med honom "Okej, men då kan vi gå runt i trädgården" log hon och tog sedan försiktigt hans hand och kramade om den. Det kändes faktiskt bra. "Följ mig bara". Hon drog med honom ut ur hennes rum och i korridorerna tills de kom fram till en bakdörr. Hon öppnade upp och de kom in i den mycket vackra trädgården. Det blommade för fullt och allt luktade underbart.

"Visst." sade Cale bara, även om trädgård inte lät så lockande. När Samantha tog hans hand i sin lilla ville han genast rycka bort den, men motstod. Efter en stund vågade han till och med hålla om den ordentligt. Då de kom ut suckade Cale tyst. Där var fullt med blommor av olika slag. De lyste starkt, utom några här och var som slokade. Av någon anledning visste Cale vad de var för några. "Månskäror!" mumlade han fundersamt. Hur hade han vetat det? Höll han på att få tillbaka minnet? Hoppfullt stängde Cale ögonen och försökte tänka på saker som hänt innan han vaknat i parken. Efter en stund insåg han missnöjt att så var inte fallet. Men hur hade han då kunnat veta vilka det var för slags blommor? Han visste även att Månskäror öppnades upp och lyste på nätterna. De måste vara riktigt vackra, tänkte Cale.

Samantha log då hon kände honom hålla om hennes hand. Hon kände sig så liten i jämförelse med hans stora och grova hand. Men då de kom ut släppte hon dem och gick fram till ett par månskäror.
"Du vet vad de heter?" sa hon förvånat då han sa namnet och log sedan. "Du kanske minns lite!". Fast samtidigt var det inte bra, om han skulle minnas vem hon var och hur de hatat varandra skulle han nog inte tveka på att slå ihjäl henne.
Hon rörde vid en ros som hade samma färg som hennes klänning och gick vidare i trädgården och funderade. Hur skulle hon få Cale att attraheras av henne? Vara mer mottaglig?

Cale stod och drog fingrarna över en ros. Bladen var lena, mjuka. Han lutade huvudet åt sidan, och drog sedan av bladet. Han vägde på fötterna ett tag. Fram och tillbaka, bara kände på bladet. Sedan såg han på det, och sen på Samantha. Hon såg fundersam ut. Ett lurigt leende spred sig över Cales ansikte. Han stoppade rosbladet i fickan och gick upp bakom henne. Utan att Samantha såg lade han bladet i flätan som låg virad runt hennes huvud. Medan frågade han vad Samantha stod och tänkte på, så att hon inte skulle märka något.