Något nygammalt

Lauras ögon smalnade då Cara snäste åt henne, var det tacken för att man försökte vara till hjälp? Hon sa inget om det men d Cara klagade över sin far blev det för mycket för henne. Lika orättfärdigt som Cara blivit ilsk mot henne lika blev Laura mot Cara.
"Du har i alla fall en far du vet är i livet." fräste hon till svar och tog sig upp. Det var redan sent och utegångsförbud.
"Utegångsförbudet har börjat." sa hon endast och vände sig tvärt om och började gå tillbaka. Hon visste att hon varit orättvis, men hon brydde sig inte, hon ville inte att Cara skulle få se tårarna som hotade att tränga upp.

"Nu vet jag det ja, och ibland vore det bättre att han inte var vid liv" sa hon till svar innan Laura försvann med ursäkten om utegångsförbud. Ja utegångsförbudet, hon fnös och la sig på rygg, hon hade ingen anledning att gå in, om hon inte gjorde det skulle inget hända, vad skulle lärarna göra henne? Dra poäng ifrån henne, Cara fnös, folk som gick på skolan borde få lära sig vad verklige livet betydde och vad som kunde hända. Cara reste sig tillslut upp och gick in till slottet, Amycus stod i entréhallen och studerade henne.
"Härskarinna" sa han och bugade och Cara gav honom en kall blick innan hon gick ner till sovsalarna, hon hade ingen lust att möta Draco och hon vände och började gå upp mot Sevs kontor.

Hennes ord gjorde henne än mer arg och ledsen, hur kunde hon ens önska sig det? Fast alla fäder var väl inte lika? Laura var för uppriven att tänka på något annat vilket gjorde att hon gick rakt in i Alecto. Kvinnan tog hårt tag i hennes handled och Laura kved till av förvåning och smärta.
"Har du inte hört talas om utegångsförbudet unga dam? Tror att det vankas straffkommendering för dig." sa hon och hånlog som att hon fann en tillfredställelse i detta.
"Jag, jag." fick Laura fram men kom inte på en rimlig ursäkt eller hot, det kändes som om benen i handleden snarts skulle brytas dock.

Cara hörde Alectos röst näst hon kom tillbaka upp för trappan, men kvinnans röst var inte den enda hon hörde, hon hörde även Lauras röst, Cara suckade och visste inte varför hon gjorde det men hon gick fram till dem.
"Hon var med mig" sa hon och Alecto såg på henne, kvinnan verkade osäker på hur hon skulle reagera, hon gillade henne inte lika mycket som Amycus gjorde, men hon hade inget emot henne, även om hon ibland inte ville böja sig för hennes vilja.
"Och vad gjorde du ut?" sa Alecto snäsigt innan hon kom på vem hon pratade med och sänkte huvudet.
"Vad jag gjorde ute spelar ingen roll, du har inte rätten att veta det" sa hon och såg på Alecto som fortfarande höll i Laura och kvinnan släppte henne.
"Men hon var fortfarande ute efter utegångsförbud" sa Alecto och Cara suckade.
"Låt det bara gå, glöm att du mötte henne" sa hon kallt och Alecto nickade.
"Som ni vill härskarinna" sa kvinnan och försvann ner för trappan och Cara slog sig för pannan innan hon såg på Laura och sedan började gå igen, hon hade inget att säga till henne och hon var faktiskt på väg till Sev.

Laura stirrade på dem eller snarare Cara och något i hennes minne gjorde sig åter påmind. Något om Potter, något. Men det var först då Alecto släppte henne och ordet härskarinna kom upp hon mindes, mindes något. Sedan pojkarnas ord om prinsessa. Laura drog häftigt efter andan men mer reaktion än så fick hon inte fram.
"Tack." sa hon först och tog sedan ett steg efter henne.
"Riddle? Din fars namn är möjligtvis inte Tom? Eller var?" sa Laura med en svag skälvning på rösten. Men hon verkade varken fientlig eller rädd, snarare i chock att kommit på något, att minnas vad de viskat, de tre.

Cara svor till när Laura kom efter henne, hon ville inte att den andra tjejen skulle veta vem hon var, kanske visste hon inte och hon hoppades att så var fallet.
"Mm" svarade hon bara på tacket, hon visste inte riktigt om hon skulle säga varsågod, det kändes väldigt fel att säga det.
Cara stannade när hon sa hennes efternamn och suckade åter, ibland önskade hon att hon hade ett vanligare efternamn, eller ett efternamn på en helt okänd familj. Cara vände sig om mot Laura och log ett kallt leende.
"Ja jag heter Riddle, vad min far heter anser jag inte vara en angelägenhet som rör dig!" sa hon och stirrade på Laura.

Laura bara stirrade tillbaka, hennes ord och leende verkade bara bekräfta mer det hon för några minuter sedan trott.
"Nej, det har du rätt i." sa Laura slutligen men rörde sig inte ur fläcken, hon ville inte vika undan i en situation som denna.
Tillslut vek Laura undan med blicken och såg ner. Hon var inte rädd, Cara hade inte gjort någon på skolan illa vad hon visste, så varför skulle hon nu? Men Laura blev ändå osäker på hela situationen. Blicken gick ner till hennes handled som smärtade och började skifta i blågult, hon fick ta och gå till flygen imorgon.

"Glöm alltihop!" sa Cara bestämt, hon ville inte att någon skulle veta, hon ville inte ses som Voldemort! Hennes far hade sina metoder och hon hade sina, de levde olika liv! Visst hon hade inget emot det hennes far gjorde och hon stöttade honom, men det betydde inte att hon ville göra det samma, eller snarare orkar göra det samma. Hon vill inte behöva vara skrämmande hela tiden så människor på skolan skulle låta henne vara, det skulle vara alldeles för krävande.
"Om du berättar för någon, dödar jag dig!" sa hon allvarligt och för en sekund blev hennes ögon röda. Hon hade inget problem med att döda människor och hon skulle göra det om någon hotade henne, eller avslöjade vem hon var, hon behövde skydda sig och hon hoppades att Laura förstod allvaret då hon verkligen inte ville att någon skulle få veta vem hon var!

Laura höjde blicken och backade ett halvt steg bakåt då hon såg hennes ögon. Men Laura drog ett djupt andetag och mötte hennes blick, hon tänkte vara ärlig.
"Jag tänker inte glömma något och kommer inte att göra det heller. Men jag kommer inte heller att avslöja något. Det vore idiotiskt att göra det, du har alltid varit den du är utan att gjort någon på skolan förnär." fick Laura ur sig med lätt darrande stämma. Hon förstod allvaret, men ville samtidigt vara ärlig. Men det var inte hennes fel att hon fick reda på det och hon hade hellre levat i frid och fröjd utan att veta det.

Cara höjde ett ögonbryn, när Laura mötte hennes blick, ja tjejen var modig det medgav hon, men kanske berodde det på att hon inte visste vad hon kunde eller vad hon hade gjort.
"Så länge du inte säger något kommer du inte dö för min hand" sa hon endast och hörde hur hon darrade på rösten, Cara vände sig sedan om och fortsatte gå mot Sevs kontor, hon behövde verkligen prata med honom, nu med mer om än Draco.
När blev allt så komplicerat? Cara skakade på huvudet och suckade, ibland vore livet enklare om man levde ett normalt liv.