När du ser på mig

Tack, kära vänner. Jag ska försöka skriva så mycket och ofta jag kan. Det är fint att ni bryr er. ♥ Det kan dröja ett tag innan jag skriver igen pga. sjukhusvistelser med mera, så det är därför detta kapitel är extra långt. Hoppas ni orkar läsa.

KAPITEL ÅTTA: BIBLIOTEKET

Isac visste inte vad han skulle göra. Allt hade blivit alldeles, alldeles för komplicerat. Isac älskade Lee, som Isac trodde gillade honom, men samtidigt var Timothy intresserad av Isac och Simone intresserad av Timothy. Allt hade gått så långt över gränsen till underligt att Isac inte ens kunde reagera normalt på saker och ting längre. Om någon så hade påstått att Isacs vänner egentligen bara var utklädda husalfer, så hade Isac antagligen inte tyckt att det varit konstigt vid det här laget. Han satte sig långsamt upp med en konstig känsla i huvudet som inte hade något att göra med att han och Lee varit uppe alldeles för sent kvällen innan. Nej, det här hade med Timothy att göra. Varför hade han varit tvungen att säga det där? Varför? Isac var arg på sig själv för att han inte sett det tidigare. Alla gånger Tim hade varit en aning för nära Lee hade Isac sett det. Hade det hela varit iscensatt just för att Isac skulle se det? Isac visste inte om han skulle vara glad för att så många brydde sig om honom, eller om han skulle tycka att det hela var en aning läskigt.

Ett enträget knackande hördes på fönstret till Isacs sovsal, och Isac lade en kudde över örat för att slippa höra. Han ville bara somna om, men knackandet blev högre och högre tills Isac inte stod ut mer.
"Pete!", ropade han. "Du har fått ett paket från din moster igen." En liten tjock pojke som hade sängen bredvid Isacs satte sig upp. Hans hår var alldeles rufsigt.
"Jag ska kolla", sade han med en gäspning och tog på sig sina glasögon. De andra pojkarna i sovsalen vaknade också av ljudet från fönstret, och muttrade surt om mostrar och kakor medan de satte sig upp. De visste alla att Pete fick en mycket generös gåva i form av kakor från sin moster en gång i veckan- och ugglan lyckades alltid komma tidigt en söndagsmorgon.
"Kan du inte bara be henne att skicka dem till Stora salen?, frågade en av de andra pojkarna yrvaket, men Pete bara skakade på huvudet. "Det är inte till mig. Isac, det är till dig."
"Varför skulle din moster ge mig...", började Isac, men när han blev räckt brevet förstod han att brevet inte var från Petes moster utan från sina föräldrar. Han satte sig upp i sängen och sprättade upp brevet med hjälp av sin trollstav.

Kära Isac,
Saker är inte likadana hemma utan Alex, som du säkert förstår. Vi vet att du saknar honom minst lika mycket som vi gör, och att saker säkert är lika svåra för dig som de är för oss utan honom. Hans begravning är den tionde mars. Vi har skickat ett brev till rektorn för att be om ledighet för dig och Lee den helgen.
Vi saknar dig massor, älskling. Hör av dig snart,
Mamma och pappa.

---

Lee fick också ett brev från Isacs föräldrar som i stort sätt innehöll samma sak (om det än var formulerat en aning annorlunda). Hon visste att Isac skulle ha svårt att åka dit, och var glad att hennes föräldrar bjudit in henne också, för Lee var säker på att Isac skulle behöva hennes stöd där. Angående Timothy, så hade han betett sig väldigt underligt i några dagar nu. Han pratade inte speciellt mycket med Lee, men såg till att försöka få sig en pratstund med Isac då och då. Lee antog att det hade med quidditchlaget att göra, för det gick inget vidare för dem. De hade förlorat nästan varenda match än så länge (om man inte räknar med den som fick stoppas på grund av alla skador).

Lees tankar avbröts av att någon satte sig bredvid henne. Det var Isac. Han gav henne en puss på kinden och slog upp en bok på bordet framför dem. Han verkade underligt disträ, och inte alls ivrig, som han brukade när de skulle plugga.
"Hur mår du?", frågade Lee. "Har det med brevet att göra?"
"Nej", svarade Isac. "Eller jo... Kanske... Jag vet inte. Allt är bara så konstigt. Alex... och Timothy...", han tystnade för att hastigt lägga till "och Simone", men Lee bestämde sig för att inte bry sig om det. Han och Tim hade säkert bara bråkat om taktik och andra sådana där saker.

---

Timthy såg sin chans att försöka prata med Isac när han kunde skymta Isac och Lee mellan böckerna i biblioteket. Han tog en bok från hyllan framför sig som hette "Femhundra quidditchfinter på fem minuter- En handledning" och gick fram från hyllan han stått bakom. Han låtsades läsa sin bok.
"Hej, Tim", sade Lee tyst mot Tim. Timothy nickade och låtsades som om han precis sett Lee och Isac.
"Hej", sade han. "Isac, jag måste snacka med dig. Jag hittade just en fint som jag tror skulle fungera jättebra i laget. Kom så ska jag visa dig."
"Kan du inte berätta här?", frågade Isac och såg inte ens på Timothy. Han hade huvudet i handen medan han förstrött bläddrade sida i den bok han hade framför sig.
"Vi kan inte snacka taktik så öppet. Kom bara!" Isac såg tveksamt mot Lee, men hon nickade bara.
"Gå du. Det tar ju bara en liten stund. Jag sitter kvar."

---

Isac hade önskat att Lee inte hade sagt det där. Det kändes nervöst att veta att han skulle vara ensam med Timothy nu, när han visste vad han visste om Tims känslor för honom. De gick in bakom en hylla.
"Vad är det du egentligen vill, Tim?", frågade Isac trött. Det här var ingen bra dag för honom än så länge, och han var övertygad om att det här samtalet inte skulle göra saken bättre.
"Jag måste bara säga att jag har svårt att släppa tanken på dig, Isac. Ser du inte hur ledsen hon gör dig? Du var aldrig så här nere innan ni blev tillsammans."
"Det har inte med henne att göra", svarade Isac och undvek fortfarande Tims blick. Hur han mådde handlade om Alex, hans avlidne bror, och inte Lee. "Dessutom förstår jag inte. Jag trodde att det var Lee du var kär i." Isac såg nu upp i Tims ansikte. Tim var en aning längre än Isac, och hans ögon var lugna och hans blick stadigt fäst på Isacs ansikte.
"Jag gillade kanske henne först, men det kändes mest konstigt. Antagligen kändes det konstigt för att jag gillade... dig."
"Om du bara anade hur fel du är i tajming med det här", sade Isac uppgivet och blev närapå irriterad av det leende som dök upp på Tims ansikte.
"Menar du att jag haft en chans annars? Om det hänt för, låt oss säga ett år sen?" Han gick närmare Isac nu, och Isac var inte säker på att han var bekväm med det, men han höll ögonen fästa på Tim, som lutade sig mot bokhyllan bakom Isac. Han stod väldigt nära, och Isac måste erkänna att Tim var ganska attraktiv. Ett underligt ljud hördes och en blixt syntes.
"Vad var det där?", frågade Isac högt och skyndade sig ut från hyllraden, men kunde inte se något alls.
"Vilken lång tid ni tog", sade Lee konstaterande från sitt bord, säkert med åtanken att Isac och Tim hade pratat klart.
"Jag vet", sade Isac bara, gav Tim en sista blick och satte sig bredvid Lee igen.

Skoltidningen som kom ut samma fredag blev en minst sagt intressant händelse, kanske mest på grund av den bild som prydde förstasidan, en bild på Isac och Timothy som sakta rörde sig närmare varandra i ett dolt hörn av biblioteket.

SUPER!
Som sagt, känn dig inte pressad att skriva. Krya på dig!♥

Bra! ♥

Kan inte nog med gånger påpeka hur bra du skriver!

Jag sitter verkligen fast i den här fanficen! Ifall du vill och orkar skriva så fortsätt gärna, ifall du fortfarande är aktiv här...! Den är verkligen jättebra. Hoppas du blir bättre ♥