Våga erkänna!

Jag gillade att det var ganska långt, att du skriver så underbart bra och att historian verkligen börjar komma igång nu! Jag ogillade absolut ingenting

Super!

Oh gud var det inte Dahpne Grengrass Sarahs mamma hette?

SuperduperAWSOME! Var det sim alltid!

Omg! Det tänkte jag inte på!

Kapitel 8
Daphne har slutat spendera tid inne på toaletten. Jag vet att hon njöt över att ha få hörs så många olika hemligheter och jag vet att hon säkerligen kommer att använda dem som hot när hon vill ha någonting utav just den personen eller personens vänner men jag kände mest att det inte gjorde någon större nytta. Varje gång vi har kollat in killarna som, enligt fnissiga tjejer, har otroliga muskler eller är lika gosiga som en teddybjörn så har jag bara skakat på huvudet. Ingen av dem har varit rätt. Antingen så är de yngre eller helt plötsligt upptagna med att stoppa tungan i halsen på någon irrelevant tjej. Jag antar att de fnissiga tjejerna inte riktigt visste om den där tjejen när de, utan att egentligen veta det, berättade för Daphne om killen. Och om det inte fanns någon tjej så var det någonting som var fel med hans utseende. Killen kan vara hur gosig som helst men har han större rumpa än mig så tittar jag inte ens åt hans håll två gånger. Kalla mig ytlig men det ska kännas rätt. Och som sagt, ingen har än så länge varit rätt. Så på min order har Daphne slutat. Det finns ingen som kommer kännas rätt. Inte på samma sätt som Draco gör. Jag får helt enkelt ge upp och stå ut med att få mitt hjärta utslitet varje gång Draco kysser Pansy. Och varje gång Draco pratar med Pansy. Och varje gång som Draco står nära Pansy eller bara andas samma luft som Pansy.
- Snälla säg att du inte sitter och tycker synd om dig själv, stönar Daphne och lutar sig över ryggstödet på min fåtölj.
Jag grimaserar och hon suckar.
- Vi har nog kollat in varenda kille i hela årskursen som är ledig och ingen av dem var god nog. Jag tycker nästan att du får skylla dig själv.
- Ingen kommer vara god nog, säger jag och kastar en blick bort mot soffgruppen.
Han sitter med ryggen mot mig men jag kan se lite av hans vitblonda hår som sticker fram över soffans ryggstöd.
- Åh nej, om du tror att jag tänker låta dig sitta och tråna efter Draco hela kvällen så tror du helt fel. Kom, säger Daphne.
Jag tittar på henne.
- Vart ska vi? frågar jag.
- Vi ska på fest. Hufflepuff har fest. Ingen annan vet om det, svarar hon.
- På fest? Daphne, det är tisdag. Vi har skola imorgon! säger jag förskräckt.
Daphne fnyser och tolkar mitt svar som ett nej på festinbjudan.
- Visst. Sitt du och ge Draco förälskade blickar hela kvällen. Som om jag bryr mig, säger hon och går mot dörren.
Jag vet att klockan är nära utegångsförbudet, om inte redan över utegångsförbudet. Ett enda felsteg och en lärare ger Daphne kvarsittning. Men när jag vänder mig om för att be henne att stanna så är hon redan borta. Jag suckar och skyndar efter henne. Trots att Daphne för bara ett par sekunder sedan gick ut hit så ser jag inte röken av henne.
- Daphne? viskar jag hest.
Hon kanske står bakom ett av hörnen.
- Daphne? viskar jag igen.
Jag får inget svar. Det är tyst och dött i fängelsehålorna. Elden från facklorna på väggarna sprider lite ljus men hindrar mig inte från att känna en kall kår längst min ryggrad. Utan att egentligen har tänkt på det så har jag tagit mig bort ifrån dörren till sällskapsrummet. När jag vänder mig om för att gå tillbaka upptäcker jag att jag står i ett vägskäl. Hur hamnade jag här? Vilken väg tog jag hit? Jag måste ha varit så upptagen med att lyssna och kolla efter faror att jag inte märkte att jag för första gången sedan jag satte mig fot på Hogwarts lyckats gå vilse. Och i fängelsehålorna av alla ställen. Bra jobbar Austen. Bra jobbat. Jag hör fotsteg.
- Daphne? viskar jag för en tredje gång.
Men det är inte Daphne som kommer fram ur skuggorna.
- Får jag fråga vad ni gör ute efter utegångsförbudet fröken Collins? frågar professor Snape.
Jag blinkar och vet inte riktigt vad jag ska svara.
- Om det är fröken Greengrass som du letar efter så kan jag berätta att jag för bara ett par minuter sedan bad henne gå tillbaka till ert sällskapsrummet. Någonting som jag rekommenderar att du också gör, säger han.
- Tänker professorn inte ge mig straffkommendering eller kvarsittning? frågar jag.
Varför jag ens ställer frågan är absurd. Professor Snape tittar på mig med en mycket uttråkad blick.
- Gå till ditt sällskapsrum, säger han och jag skyndar iväg.
På snabba sekunder har mina ben tagit mig tillbaka till sällskapsrummet. Det är inte längre några elever vakna och jag går raka vägen mot sovsalen. Jag hinner knappt öppna dörren förrän jag hör Daphnes röst.
- Vart tog du vägen? frågar hon.
Våra rumskamrater tittar på oss.
- Jag gick efter dig! Vart tog du vägen? kontrar jag.
- Snape kom på mig, grimaserar Daphne och knäpper knapparna på sin pyjamas.
- Samma här. Fick du någon bestraffning? frågar jag.
Hon skakar på huvudet.
- Inte jag heller, säger jag sakta.
- Han kanske struntade i det, säger Daphne och lägger sig ner.
- Kan ni sluta prata? Vissa försöker faktiskt sova här, säger Pansy från andra sidan rummet.
Jag byter om till pyjamas och kryper ner under täcket. Efter bara ett par sekunder så somnar jag.

Professor Snape struntade inte i det. I exat samma sekund under frukosten släpper två ugglor varsitt brev framför mig och Daphne. Våra vänner tittar på oss och Blaise sträcker sig fram över bordet och plockar upp mitt brev.
- Det är professor Snapes handstil. Vad vill han er?
- Antingen så är det kvarsittning eller så är det straffkommendering. Han kom på mig och Austen med att vara ute efter utegångsförbudet igår kväll, suckar Daphne.
Trots att det var Daphne som sa det så är det mig killarna tittar på. Crabbe slutar till och med att äta.
- Sedan när är du ute efter utegångsförbudet? frågar Blaise.
- Sedan jag följde efter Daphne, muttrar jag och tar tillbaka mitt brev.
- Du hade inte behövt följa efter. Jag hade klarat mig bra helt själv, säger hon surt.
Jag bryr mig inte om hennes ord utan öppnar bara kuvertet. I ligger det ett litet pergament. Jag plockar upp den lilla lappen och läser tyst för mig själv.
- Jag har kvarsittning inne på Snapes kontor i eftermiddag. Vad fick du? frågar Daphne.
- Samma, säger jag och skrynklar irriterat ihop pergamentet.
- Oooh, Austen är visst lite arg. Det är bäst att akta sig så att hon inte ger er en örfil, säger Blaise med ett retligt leende på läpparna.
Jag ger honom en sur blick och ler ett snabbt leende när jag märker hur han faktiskt ryggar tillbaka ett par millimeter.
- Ska vi gå till örtläran? frågar Daphne.
I samlad grupp lämnar vi frukosten och går ut mot växthusen.
- Vad jag inte förstår är varför han ger oss kvarsittning? Hade det inte räckt att ta bort tio poäng var ifrån Slytherin? Jag förstår att vi skulle fått kvarsittning, eller till och med straffkommendering, om vi varit ute i flera timmar efter utegångsförbudet men nu pratar vi om minuter, säger jag.
- Äsch. om du fortsätter att få kvarsittningar så kommer du till slut inte bry dig längre, säger Daphne.
Det här är hennes fjärde kvarsittning. Men det är min första. Om mina föräldrar fick reda på detta så skulle de bli besvikna. Om Wesley fick reda på detta så skulle han bli stolt.
- Vänta! ropar någon bakom oss.
Alla fem vrider på huvudet och tittar bakåt. Det är Draco som kommer springandes efter oss.
- Varför väntade ni inte? frågar han när han har kommit fram till oss.
- Vi trodde att du var med Pansy, säger Daphne giftigt.
- Ja, jag var med Pansy. Men ni vet att hon inte har örtlära, så varför väntade ni inte?
Blaise harklar sig.
- Austen och Daphne har fått kvarsittning. Det fick oss att glömma, säger han.
Draco tittar rakt på mig och jag känner hur det går som en stöt genom min kropp.
- Har du fått kvarsittning?
Frågan påminner om en fnysning och gör mig riktigt arg. Om han nu tänker prata med mig så kan han väl säga något vänligt.
- Tvinga mig inte att ge dig en örfil till Draco, morrar jag och fortsätter att gå.
Under hela dagen går jag runt och är irriterad och arg. Det känns nästan som att jag går runt med ett åskmoln över huvudet. Draco har gått tillbaka till att inte prata med mig, någonting som jag just nu inte har något problem med. Jag är egentligen arg på alla. Jag är arg på Daphne eftersom det var hon som fick mig att gå ut efter utegångsförbudet. Jag är arg på Snape eftersom han gav mig ett hårdare straff än jag egentligen förtjänar och jag är arg på Draco eftersom han är…ja som han är just nu. Mitt humör blir inte särskilt bättre ju närmare tiden för kvarsittningen vi kommer. De sista minuterna som är kvar på lektionen i förvandlingskonst sitter jag och hoppas att tiden bara sakta ner eller bara stanna till helt och hållet.
- Det är inte så farligt. Vi kommer bara sitta där och läsa våra läxor medan han sitter på andra sidan bordet och håller koll på oss, säger Daphne.
Efter att ha varit min bästa vän i sju år så är jag inte förvånad över att hon vet precis vad jag tänker på.
- Jag tycker bara att han var onödigt sträng, säger jag.
- Det är Snape vi pratar om Austen. Han är alltid sträng.
Professor McGonagall säger åt oss att lektionen är slut reser vi oss och lämnar klassrummet. Här ifrån och ner i källaren är det inte alls långt. Jag och Daphne går flera meter framför de andra men jag kan fortfarande höra deras röster. De pratar om någonting. Vad de pratar om hör jag inte men.
- För att tala om något helt annat, dina skosnören är uppe, säger hon.
Jag tittar ner och ser att hon har rätt. Vi är mitt i en utav korridorerna och jag tittar mig över axeln för att inte stanna upp någon. Förutom gruppen med våra killkompisar så ser jag även hur det står en grupp med killar en bit bort. Jag kan inte se vilket elevhem de kommer ifrån. Och förutom ett par ytterligare elever så är det inte någon tät trafik i korridoren så jag böjer mig ner och börjar knyta mina skor. Daphne stannar och väntar på mig ett par meter framför. När jag sen rätar på mig igen hör jag ett konstigt knakande ljud. Daphne tittar som omkring och jag förstår att även hon gör ljudet.
- Vad är det som låter frågar hon?
Jag rycker på axlarna och tittar mig omkring. En passerande tjej slår till sin kompis på armen och pekar på någonting över mig. Både jag och Daphne tittar upp. Källan till ljudet visade sig vara en stenfigur som sitter fast precis under taket. Man kan tydligt se den tjocka sprickan på ena sidan. Figuren är placerad precis över mig och jag följer sprickan med blicken. Den blir större och större.
- Austen, säger Daphne och jag hör hur hennes röst är full av panik.
Men det är försent. Stenfiguren lossnar från väggen och börjar falla ner mot golvet. Rakt mot mig.
_______________________________________
Ni är bäst!

Oh Dracolina save Mr. Austen, eller var det tvärtom! Hur som, det var sjukt bra, förstår att du inte hinner med att skriva så mycket men kommer alltid sitta och vänta på dina kapitel för de är så underbara! Älskar hur du fick Austen att bli arg på Draco för att han sa fel sak vid fel tillfälle, men klart jag förstår att han blev förvånad.

Ååhhh, superbra!!

Superbra! Känns bra att läsa en av dina ff:s som inte är färdig så jag kan få hänga med under tiden (och inte sträckläsa i flera timmar och skjuta upp flera saker som jag verkligen borde ha gjort istället för att läsa... men eftersom du skriver så fantastiskt är det svårt att sluta!)

Ser fram emot nästa del, och är väldigt nyfiken på vad det är som händer i Gryffindor!

OMGOMGOMG har sträckläst allt nu så j*vla bra jg dör 8O
Äskar Austens personlighet, hoppas bara hon börjar nobba Draco lite o dejta andra killar så att han liksom inser att han gillar henne (heh redan beroende) ♥

Kapitel 9
Det känns som om allting går i slow motion. Allting runt omkring mig är tyst och suddigt. Allt jag ser är hur stenfiguren faller. Den kommer allt närmare. Om jag bara flyttar mig ett par steg åt sidan så kommer jag klara mig. Men jag kan inte röra mig. Det känns som om jag är fast i golvet och som om alla mina muskler i kroppen har försvunnit. Sekunderna segar sig fram och hela huvudet ekar av mina hjärtslag. I ögonvrån ser jag hur någonting rör sig bland allt det suddiga och plötsligt är det någon som tacklar mig. Någonstans innan jag slår i golvet kommer allt ljud tillbaka och ljudnivån får mig att grimasera och sluta ögonen. Med huvudet först landar jag på rygg och känner hur någonting tynger ner mig. Vad som känns som millisekunder senare hör jag smällen från stenfiguren när den når marken. Jag har ännu inte öppnat ögonen men jag känner hur tyngden fortfarande är på mig. Över mitt ansikte så känner jag någons andfådda andetag. Jag känner dessutom lukten av någonting som påminner om citroner. När jag slår upp ögonen tittar jag in i ett par ljusblå ögon. Ljusblåa med glimt. Jag känner hur min puls rusar.
- Är du okej?
Orden låter som en upprepning och jag sliter min blick från ögonen. Ansiktet jag tittar upp i är ljust och maskulint och är omringat av sandblont hår.
- Va? frågar jag.
Det drar i killens smala läppar och jag ser att han snart kommer spricka upp i ett leende.
- Är du okej? frågar han för vad jag tror är tredje gången.
Jag tar ett andetag för att försöka känna efter ifall jag skadade något när vi landade på golvet. Men när jag försöker lyfta bröstkorgen så tar det emot.
- Du ligger på min bröstkorg, säger jag med svag röst.
Killen rodnar och ställer sig trevande upp. Jag känner hur det blir lättare att andas när tyngden från bröstkorgen försvunnit och förutom lite ömma punkter, som jag tror kommer bli markerade med blåmärken, så har jag inte ont. Han räcker ner sin hand för att hjälpa mig upp. Jag tar tag i handen. Hans fingrar är långa och med ett stadigt handtag hjälper han mig upp. Däremot reste jag mig upp för fort så när jag ska ta ett steg viker sig mina ben och jag är nära att hamna på golvet igen men killen är återigen vid min sida och fångar upp mig genom att lägga sin arm runt min midja.
- Försiktigt, säger han mjukt.
Jag tittar över hans axel och får syn på stenbitarna som ligger utspridda på golvet. Sen inser jag hur mycket folk som står och tittar på oss. Daphne står fortfarande kvar på sin plats och jag kan se att hon fortfarande är panikslagen.
- Hur gick det Austen? Är du skadad? frågar hon.
- Jag tror att vi måste ta med henne till sjukhusflygeln. Hon kan ha fått en hjärnskakning när hon slog i huvudet, säger killen.
Vi börjar gå framåt och trots att jag efter ett par meter kan gå normalt tar han inte bort sin arm från min midja. När vi passerar killarna kan jag se hur Draco, precis som alla andra, tittar på mig. För ett par sekunder ser det ut som att han tänker säga någonting men han förblir tyst. Madame Pomfrey tittar frågande på oss när vi kommer in på sjukhusflygeln. Under tiden som Daphne berättar för henne vad som hänt leder killen mig till en av sängarna. Hans arm glider bort från min midja och jag sätter mig ner på kanten.
- Det är lika bra att du lägger dig ner. Madame Pomfrey kommer nog vilja undersöka dig, säger han.
Jag nickar och gör som han säger. Madame Pomfrey kommer fram till sängen och tittar ner på mig. Hon klämmer och känner. Frågar om det gör ont någonstans och efter en kort fundering känner jag faktiskt hur mitt huvud är lite ömt. Hon säger att måste vara kvar under natten ifall jag fått en Dörren till sovsalen öppnas och professor Snape kliver in. Han vänder sig mot Daphne.
- Varför är du inte på mitt kontor?
- Austen var, börjar Daphne.
Snape håller upp en hand.
- Jag vet allt om Austens olycka. Men jag förstår inte hur det hindrar dig, säger han.
Daphne tittar på mig och jag ger henne en kort nick. Sen lämnar hon flygeln.
- Jag borde också gå. Du behöver vila, säger killen.
Jag tittar på honom. Vad ska jag säga? Vad vill jag säga?
- Du behöver inte oroa dig. Jag kommer och tittar till dig imorgon, lovar han och ger mig ett snett leende innan han försvinner ut genom dörren.
Madame Pomfrey går iväg för att hämta en pyjamas åt mig och Snape tar ett steg närmare min säng.
- Jag förväntar mig att se er på mitt kontor så fort Madame Pomfrey gett er tillåtelse att lämna sjukhusflygeln. Är det förstått?
Jag nickar. När professor Snape har lämnat och jag bytt om till pyjamasen Madame Pomfrey gett mig får jag order om att sova. Men det tar ett tag innan jag lyckas få den okända killen ur mina tankar. Vem är han? Vart kom han ifrån? Och kommer bilden av hans ljusblå ögon med den där glimten att försvinna?

Madame Pomfrey gav mig något att dricka innan jag somnade. Jag vet inte riktigt vad det var men jag sov i alla fall en drömlös och lugn sömn. När jag vaknar mår jag mycket bättre och efter en kontroll konstaterar Madame Pomfrey att jag får lämna sjukhusflygeln efter lunch, vilket innebär jag har kvarsittningen med Snape att se fram emot i eftermiddag. Jag antar att jag inte kommer kunna undvika den den här gången. Sjukhusflygelns dörr öppnas samtidigt som jag får frukosten serverad på en bricka. Jag känner genast igen personen.
- Här har vi ju min hjälte, säger jag.
Killen skrattar.
- Du ser ut att må bättre, säger han och sätter sig på stolen intill min säng.
Jag nickar och äter en sked yoghurt. När jag har svalt tittar jag på honom.
- Tack för att du, ja räddade mig igår. Egentligen borde jag ha sagt tack igår men jag tror att jag var i en chock eller något. Hur som helst, tack. Jag är definitivt skyldig dig en stor tjänst, säger jag.
Han skrattar igen. Det är ett snällt och fint skratt. Får mig att tänka på seg kola.
- Att se att du klarade dig räcker gott och väl, säger han.
Hans ord får mig att rodna och jag tar ett bett i min smörgås. Under tiden som jag tuggar tittar jag på hans kläder. Precis som man ska under skoltid så har han på sig skoluniformen och den svarta kappan. Tillskillnad från mina kläder så är hans kläder klädda med färgerna blått och brons istället för grönt och silver. Dessutom så sitter det ett försteprefekt märke på hans vänstra sida.
- Du är ifrån Ravenclaw. Och du är försteprefekt, säger jag.
Han nickar.
- Det stämmer.
Jag tänker efter.
- Det är du och den där tjejen ifrån Hufflepuff som blev försteprefekter, eller hur?
Killen nickar igen.
- Jag och Hanna Abbott, säger han.
Det är då jag inser att jag inte vad min hjälte heter. Jag borstar bort smulor från mina händer och räcker fram en utav dem.
- Austen Collins. Och du heter? frågar jag med ett leende.
- Anthony Goldstein.
Vi skakar hand och precis som igår, när han hjälpte mig upp från golvet, så känner jag det där pirret i magen.
- Trevligt att träffa dig. Hur kommer det sig att vi inte har träffats förut? frågar jag.
- Jag brukar tillbringa det mesta av min fritid inne på biblioteket. Men jag har sett dig runt om i slottet. Jag menar, det är svårt att inte lägga märke till ditt vackra ansikte.
Återigen rodnar jag och den här gången så rodnar även Anthony.
- Åh, gud, förlåt! Det var inte meningen att göra dig generad. Jag tänkte bara…alltså, jag tänkte. Äsch, jag vet inte vad jag tänkte. Orden bara gled av min tunga.
Jag fnissar.
- Det är okej. Tack, det var väldigt gulligt av dig att säga så.
Vi hör hur klockan slår och Anthony ställer sig upp.
- Jag måste gå till lektionen nu. Det är skönt att se att du mår bättre, säger han.
- Jag hoppas att vi träffas snart igen.
Anthony tittar på mig över sin axel samtidigt som han går mot dörren. Han ler ett brett leende.
- Det hoppas jag också.
Sen är han borta igen. Jag tittar länge på den stängda dörren. Hans ord. Hans leende. Och hur gullig var han inte när han rodnade? Anthony Goldstein. Varför har jag aldrig sett honom förut? Jag menar, vi måste väll ha haft lektioner ihop? Lektioner som jag spenderade genom att drömma om Draco. Draco. Vad ska jag göra med Draco? Det börjar bli väldigt jobbigt att hålla på och bråka och jag vet inte om jag orkar vara arg på honom längre. Allt känns bara så omoget och barnsligt. Dessutom så vet jag inte ens varför vi bråkar. Han blev arg för att jag inte höll med honom och jag blev arg när han vägrar prata med mig. Det är knappast något som man ska undvika varandra för. Så när jag kommer ut här ifrån och efter jag har haft den där jäkla kvarsittningen så tänker jag leta upp honom och be om ursäkt. Någon av oss måste ju vara den bättre personen och jag tror knappast att Draco kommer vara den.
- Finns det någon särskild orsak till varför du inte släppt dörren med blicken? frågar Madame Pomfrey.
Jag blinkar och tittar på henne. Hon har helt utan förvarning ställt sig intill min säng. Blicken hon ger mig är menande och jag förstår att hon pratar om Anthony. Jag tittar generat ner.
- Tänk den som fick vara ung och kär igen, suckar hon och går iväg med min bricka.
Kär? Jag är inte kär. I alla fall inte i Anthony. Jag har ju precis träffat honom. Inte kan jag väll vara kär i honom..eller? Nej, det låter inte möjligt. Däremot kan jag ärligt säga att Anthony är söt. De där ögonen han har kan säkert få vilken tjej som helst att smälta. Jag vet i alla fall att jag känner mig knäsvag när jag tittar in i dem. Madame Pomfrey kanske har rätt. Jag kanske är kär i Anthony. Oavsett vad jag känner för honom så hindras mina tankar utav att dörren öppnas igen och mina vänner kommer in. De tittar bort mot Madame Pomfreys stängda kontorsdörr och kommer sen fram till mig. Daphne skyndar sig fram och kastar sig runt min hals. Gesten chockar mig och jag kan se att även Blaise förvånat lyfter på ögonbrynen.
- Jag har varit så orolig. Det känns som om det är mitt fel att du ligger här. Hela natten har jag förbannat mig själv över att jag inte drog undan dig, säger hon hysteriskt.
Daphne sätter sig ner på stolen där Anthony satt förut. Blaise sätter sig på sängkanten och jag blinkar förvånat när jag får se vem som gömt sig bakom honom. Draco står med händerna i fickorna och tittar ner i golvet.
- Hej Draco, säger jag.
Han tittar upp och hans gråa ögon möter mina blå.
- Hej Austen.
Rösten är svag och osäker. Som om han väntar på att jag ska säga något elakt eller argt. Jag vill inte be om ursäkt förrän vi kan bli ensamma, så jag vänder mig mot Daphne igen.
- Jag förstår att du blev rädd och fick panik. Det fick jag också. Men som tur var fick inte Anthony det. Han räddade mitt liv, säger jag.
- Och det är vi glada för. Sista året skulle inte vara lika dant utan dig Austen, säger Blaise.
Jag ler. Det är lika bra att ta till sig alla snälla ord, jag kanske inte får höra dem på ett tag.
- Jag är glad att ni kom hit. Det är jag verkligen, säger jag.
Draco tittar på mig och jag kan se att han förstår att orden är riktade till honom. Han nickar sakta och jag ler ett snett leende. Den där nicken betydde att vi börjar bli sams igen. Vi har ännu inte sagt förlåt, så i alla andras ögon så bråkar vi fortfarande men vi två vet att vi när som helst kommer vara vänner igen.
_______________________________________
Ni är bäst! Fortsätt att kommentera, det är för er jag lägger ut kapitel!