Fred och George-Utan varandra

Mer mer mrr emr mer

Snälla, mer!

Hej! Fy vad jag känner mig usel nu! Jag hsr inte uppdaterat på hur länge som helst!! Ni är så underbara♥ Ni förtjänar mer än en så dålig författare som jag Jag är uppriktigt förvånad över att ni fortfarande orkar läsa! Ni är bäst!♥

Här är nästa del ialafall Förlåt än en gång för väntan♡♥




Ron låg i sin säng och stirrade upp i taket. Han tänkte. Han hade tänkt hela dagen, tänkt på var George kunde vara, på vad som hade hänt honom.

Han hade varit väldigt nedstämd på sista tiden kanse han...NEJ! George var förnuftig! Han skulle ALDRIG ta självmord eller överge sin familj.

Det dom hade hittat på Georges rum skrämde honom. Det hade varit någon där. Någon som inte var George.

Det var morgon nu. George hade varit försvunnen i ett helt dygn och alls i familjen var oroliga, även om dom inte ville visa det.

Tänk om någonting hemskt hade hänt honom? Tänk om.....

Vilda gissningar och funderingar blandat med en lätt dos panik susade omkring i Rons huvud. Var kunde George hålla hus?

*

Fred skrattade högt.

"Kolla här George!" sa han och väntade på att George skulle komma fram till honom.

"Vad då?"

"Kolla här! 'Gideon och Fabian Peverett sprängde lärarrummet i luften med hjälp av en tub vispgrädde'"

"Wow!" ropade George.

Dom hade letat igenom rummet hela natten och hittat många busstreck-det ena värre än det andra. Ändå var George inte trött. Han var, tvärt om, piggare och gladare än han hade varit på länge. Det faktum att han hade en familj som var orolig för honom hade helt blåst bort ur hans hjärna.

För George var tillsammans med Fred. Dom var inte längre de splittrade tvillingarna utan Gred och Feorge igen. All saknad han fram tills nu känt var borta. Ändå var det en liten tanke som gnagde i honom. Vem var mannen som Fred hade sett bakom honom? Vad hade han gjort där och var han vän eller fiende?

Just nu orkade George inte lägga någon större energi på att ta reda på det. Han var här nu. Det var allt som spelade roll.

*

Fred såg på sin bror. Han kände sig lycklig allt igenom. George var där. George, hans bror. Dom var tillsammans igen. Dom var tvillingarna Weasley, dom som man inte kunde skilja åt igen. Ingenting annat spelade roll. Fred kände sig inte död längre, tvärtom så kände han sig mer levande än han någonsin känt sig.

Det kändes som om han bara sovit. Som om striden och hela hans liv på jorden bara varit en dröm. En början på det verkliga livet, det som hade börjat nu. Han log när han såg på sin bror. Dom skulle aldrig skiljas åt igen.

*

Sirius satt vid matbordet. Han var mer orolig än vad han vågade visa. Hur kunde George ha kommti hit? Dom var nog alla överens om att han inte var död, men vad hade då hänt?

Sirius var ingen allvarlig människa. Han var, tvärt om, en av de få personer som utan att ljuga skulle kunna säga att han inte tagit så mycket på allvar i hela sitt liv.

Men det här. Bara en dåre skulle inte ta det på allvar! En levande person hade på något sätt lyckats ta sig in till "döden." Fred och George var överlyckliga. Dom var tillsammans igen, men Sirius visste att han visste vad det var som inte stämde. Han kunde bara inte sätta fingret på det.

*

Hermione såg på Ron. Hon skämdes. Ron hade inte sovit på hela natten, det syntes på honom. Hon visste inte vad som hade hänt med George, men hon kände på sig att det hade någonting med det hon hade visat honom att göra. Det var inte, hade aldrig varit och skulle aldrig bli riskfritt att använda den metoden! Hon var rädd. Rädd för vad Ron skulle tycka om henne när han fick reda på vad hon hade gjort. Hon var rädd för vad som skulle kunna ha hänt med George. Tänk om han faktiskt var död! Hon behövde ta reda på det!

Efter maten så gick hon upp på Georges rum. Hon gick fram till skrivbordet. Där låg spegeln. Ron hade lagt upp den där, han sa att George aldrig skulle förlåta honom om han lät den ligga kvar på golvet. Hon plockade långsamt upp spegeln. Hon såg ingenting, förutom Georges rum som återspeglades i den. Men när hon lade ner den så såg hon att någonting blängte till. Någonting mörkrött.

Hermione lyfte upp spegeln igen. Där, på en punkt vid spegelns mitt så var det ett svagt, väldigt litet, purpurrött märke.

Det måste varit där George hällde ut elexiret, tänkte hon för sig själv. Hon vände på spegeln för att kolla bak på den, men det var inget där.

När hon såg på det ovala märket så insåg hon att någonting hade gått fel, fruktandsvärt fel! Och hon kände att hon måste ta reda på vad. Innan det var försent.

Vad är det Sirius vet??????? Han måste få reda på det, annars dödar jag honom!!!!!!! Juste, han är redan död... Oops...

I vilket fall, jättebra kapitel och du är INTE, notera INTE, en dålig författare, GLÖM ALDRIG DET!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Strunt samma om det tar lång tid mellan kapitlen, du är INTE en dålig författare bara för det!!!!!!!

PS. Hermione måste ta reda på vad som gått fel också, annars dödar jag henne Det går iaf, hon lever ju ännu...

Ojojoj jag behöver en fortsättning. Jättebra

Jag vill ha meeer!! Vad kan ha gått fel??
*kacklar runt på golvet som en galen höna och försöker komma på vad*

Superduperbra kapitel!

Meremer mer mer met jätte auper bra mera nu tack

Jättebra, längtar till nästa kapitel!!! ♥♥♥

Jag har läst inledningen och jag kommer att läsa ikapp snart verkar skit bra!!!!
*Ny bevakare*

Okej, så här va, du skriver ett nytt kapitel nu eller så dödar jag personligen den här smilen
Förstår du? Bra!!