World War II

Anne gjorde inget motstånd utan bara kröp under overallen.
"Det är armen." mumlade hon slött och fler kvinnor kom fram. Några av dem erbjöd en säng då den ändå skulle vara ledig och Anne la sig där. En annan lät se på hennes arm som inte såg läkt ut. Visst glasspån fanns kvar och den behövde vila för att läka.

Isabell kom fram till Anne då hon låg i sängen och började försiktigt försöka pilla bort resten av glasspånet. Det behövde komma tillbaka och hon hade tid då det inte var frukost än.

"En sak är då positiv, kommer ni tillbaka och fryser kan jag vara ert levande element." sa Anne och log svagt, försökte lätta upp stämningen och få dem att le. Hon ser tacksamt på Isabell och ler varmt.
"Jag kommer bli bra, de ska inte få anledning till att döda mig, ta hand om dig." säger hon med värme.

Isabell log svagt och försökte ta ut resten av glassplittret. "Det är bra det" sa hon mjukt och nickade sedan. "Jag är van här, jag har inte blivit straffad så ofta". Hon gick iväg då klockan ringde för att hämta mat.

"Bli inte det då, kommer du hem och blir straffad får du stryk." sa hon som på skämt och kröp ihop och slöt ögonen då hon blev ensam. Hon ville bara bli frisk, hon visste att sjukdom innebar döden.

Isabell tog sig ut, det regnade inte nu och de fick en lite större portion soppa eftersom de skulle gräva mer gravar. Hon fick sedan tillstånd att ta med sig till Anne och började ta sig tillbaka. Hon ville gärna ta en bit utav brödet eller en slurk utav soppan men höll sig och kom till ANne igen.

Anne ryckte till men slappnade av då det bara var Isabell.
"Allt bra?" frågar hon med halvt slutna ögon och kisar på henne inte alls sugen på maten.
"Du kan ta det, du ska arbeta." sa hon trött, hon ville bara sova.

Isabell ville bara kasta i sig allt då Anne sa att det var okej men räckte henne soppan. "Nej ta soppan i alla fall" bad hon och kände på hennes panna. "Det är bra, vi ska gräva fler gravar" sa hon tyst och åt sedan på brödet.

Anne åt soppan då hon var nöjd vid att Isabell tog brödet. Hon skulle få sin egen portion sedan med så då fick hon mycket.
"Ännu fler?" sa Anne med ett stönande och snart hade hon ätit upp.

Isabell nickade sakta. "Det finns alltid kroppar som behöver begravas...". Hon såg över hennes arm då hon ätit brödet och lindade om den igen. "Jag måste gå nu...Ta det lugnt och sov".