Tänk vad några straffkommenderingar kan göra

BRA!!

Jag har suttit och läst ALLT, och fan vad bra det var! Asså omg du skriver så bra, och man märker verkligen hur de långsamt börjar gilla varandra ♥

Skriv mer, jag längtar till första kyssen ^-^ Omg so cuuuteeeeee :33

Åh, det här är en av mina favoriter! Så kul när du väl uppdaterar, jag kommer verkligen inte sluta bevaka! Ska bli sjukt kul att få reda på hur de hanterar den här situationen haha!

de får skriva en lång lista

Jättebra!

Bra! ;D meer!

suuuuuper!!

Okej, det här har nog varit mitt längsta uppehåll hittills... två månader sen senaste kapitlet, hoppas nån finns kvar för fortsättningen. För nu är jag tillbaks på riktigt! Hade så stört mycket att göra under december och nu i början av januari, att jag inte har haft tid eller ork till att skriva, men nu så har jag knåpat ihop ett till kapitel!

Hoppas ni tycker om det!

Och tusen gånger tusen tack för alla era fina kommentarer! Ni gör mig så glad ♥

---

Kapitel 13: Straffkommenderingen nr 6

Han och slytherinaren blängde på varandra. Han ogillade känslan av att vara trollstavslös, det fick honom att känna sig naken och försvarslös. Malfoy såg ut att tänka samma sak, för han öppnade och slöt handen flera gånger som om han saknade sin trollstavs tyngd i den. De blängde på varandra lite mer i tystnad.

”Du har kaksmulor på hakan”, sade Malfoy nedlåtande. Han kände hur han blev röd om öronen, och borstade bort dem. Malfoy gav honom en nedvärderande blick, men gav honom även en godkänd nick.

Han vände sig mot sitt pergament och tog upp fjäderpennan. Han funderade på vad han skulle skriva. Det fanns så mycket med slytherinaren som störde honom. Allt faktiskt. Allt från hans högdragna sätt till hans onödigt dyra kläder och saker. På samma gång var han allt Ron avskydde och den person han ville vara. Även fast han aldrig skulle erkänna det, inte ens för sig själv.

Han såg upp på Malfoy som hade börjat skriva i rasande fart. Slytherinaren verkade ha mycket att säga om honom. Han försökte se vad den andre skrev.

”Sluta glo”, sade Malfoy utan att se upp på honom. Hur kunde han veta att han såg på honom?

”Jag glor inte”, försvarade han sig själv snabbt.

Slytherinaren fnös. ”Du avslöjade precis dig själv”

”Hur kunde du veta att jag såg på dig?” kunde han inte låta bli att fråga. Äntligen såg blondinen upp och mötte hans blick.

”För att jag känner dig. Tyvärr”, kom det nedlåtande svaret. ”Och du har samma koncentrationsspann som en treåring”.

”Du känner inte mig”, sade han argt och kramade om fjäderpennan han hade i handen och önskade att det var hans trollstav.

Malfoy bara fnös åt honom igen och vände sig sedan mot sitt pergament igen och fortsatte skriva. Han vände sig själv mot sitt pergament som fortfarande var tomt. Han kastade en snabb blick mot blondinen framför honom, sedan skrev han långsamt allt högst upp på pergamentet.

Då dök det efterlängtade fatet med mackor upp mitt på bordet. Han la ifrån sig fjäderpennan och sträckte sig hungrigt efter en macka. Malfoy såg upp när fatet dök upp och gav honom samma nedlåtande min som alltid, innan han slängde en blick på hans pergament.

”Har du bara skrivit ett ord?” frågade blondinen misstroget, vars egna pergament var halvfullt av elegant skrivna meningar. Han till och med skriver snyggare! Ron gnisslade tänder.

”Ja”, svarade han kort, och koncentrerade sig på mackan han hade i handen.

”Men du kan ju inte vara klar?”

”Jo”

Malfoy såg irriterad ut. ”Vad har du skrivit?”

Han tog en tugga av sin macka och tuggade långsamt, bara för att irritera blondinen ytterligare. Det lyckades, för när han äntligen svarade såg den andre ut att vara redo att kasta sig över honom.

”Allt”, svarade han och försökte härma Malfoy nedlåtande min.

”Vet du vad, Weasley? Jag hatar allt med dig med!”, utbrast blondinen och ställde sig upp. ”Det här är totalt meningslöst!”

Slytherinaren klampade fram till dörren och försökte rycka upp den. När det inte gick första gången ryckte han ilsket några gånger till i dörren. Dock verkade som om McGonagall låst in dem. Malfoy morrade argt och sparkade på dörren.

”Den satmaran har låst in oss!”

Han ställde sig långsamt upp, och blondinen klampade argt fram till honom. Åter igen var han väldigt glad över det faktum att han var längre än den andra killen.

”Vad är det som gör att du hatar mig?” frågade Malfoy plötsligt och låste fast hans blick. Han mötte förvånat de stormgrå ögonen.

”Allt”, fick han fram. Han gillade inte sättet slytherinaren såg på honom.

Malfoy vände ryggen åt honom och masserade sina tinningar. ”Jag vet det, men du får vara mer specifik, för annars kommer kärringen aldrig släppa ut oss härifrån”

Trots att han ofta själv irriterade sig på McGonagall, ogillade han alla ord som Malfoy kallade henne. Men han valde att inte kommentera det.

”Vad finns det inte att ogilla med dig?” svarade han kallt. ”Efter allt du gjort mot mig, Harry och Hermione”.

Malfoy fnös och satte sig på ett bord. Han såg inte ut att vara nöjd med svaret.

”Måste jag förklara det för dig?” frågade Ron arg.

”Du är en idiot, Weasley”, sade Malfoy kort och gav honom en utmanande blick.

Det kändes som om han skulle explodera. Han klampade fram till slytherineraren och tog tag i kragen på hans klädnad och ryckte honom mot sig. Malfoy gjorde ett protesterande ljud.

”Vad vill du mig egentligen?” fräste han rakt i blondinens ansikte. ”Vad har jag någon sin gjort dig för att få dig att börja hacka på mig?”

Han gav inte Malfoy en chans att svara. Han var alldeles för arg för det, och han kände att han var tvungen att få ur sig allt.

”Jag kan inte hjälpa att min familj är fattig, men det ger dig inte rätt att trycka ner mig! Det finns inget med mig som ger dig rätt att trycka ner mig!”. Han ville säga mer saker, men han fick inte fram något mer.

”Släpp mig!” fräste Malfoy lika argt och ryckte sig loss. Idioten flyttade sig bort från honom, och gav honom en arg blick medan han rättade till sin klädnad. Sedan gick han fram till bordet och ryckte åt sig pappret han skrivit på.

”Jag är inte klar, men det borde ge dig en ganska bra bild”, sade Malfoy och kastade pappret på honom och gick sedan och ställde sig vid ett av fönstren med ryggen åt honom.

Han motstod impulsen att riva sönder pappret och kasta tillbaka det på Malfoy, och började istället läsa.

---

Hoppas det var värt väntan! Lämna gärna en kommentar om vad ni tyckte så blir jag gladast! Kram!

Haha naww xD

åh, bra! Mer!