Flygande giraffer!

Elionora nickade och drog sig en aningen undan, men tappade balansen och föll i hans knä. För tillfället kände hon att det inte gjorde något, hon gillade det verkligen.
"Min make försöker slå ut det, förstår du? Förstår du varför han uppfostrar mig? För att vilken gåva jag än har, att inte den ska framträda." mumlade hon trött.

Mattias visste inte vad han skulle göra då hon hamnade i hans knä, vad han borde göra. Men han gjorde som han ville och la försiktigt en arm om henne så hon inte skulle ramla mer. "Men det är inget fel med att vara särling" sa han mjukt. "Visserligen anses vi vara mindre värda, men det är kul att vara annorlunda med".

"Jag har inget emot det. Att vi anses mindre värda är för att de är rädda för oss." mumlade Elionora och la huvudet tungt mot hans axel för att få stöd.
"Du kan kalla mig Elionora när ingen annan hör." sa hon lågt och såg upp i hans ögon.
"När visste du vad som var din gåva?" sa hon lågt.

Mattias nickade sakta och höll försiktigt om henne. En del var rädda för honom och hans styrka. Han nickade sakta. "Okej..Elionora". Han log lätt och såg på henne.
"När jag var sex, jag lyckades bryta en tjock planka med mina bara händer".

Elionora log smått roat.
"Det måste varit en syn." mumlade hon roat fram och nickade. Sin egen visste hon inte, men hon hade heller inte fått göra något som kunde prova på detta. Hon var enbart något att visa upp, inget annat.

Mattias nickade sakta och log. "Ja,,,Men mina föräldrar blev arga för brädan, vi var inte så rika". Han var tyst en stund och bara höll om henne. Han gäspade lätt igen. "Jag borde gå, även om vi båda är särlingar är jag bara en tjänare".

Elionora skakade på huvudet.
"Nej, snälla stanna. Karl är inte här och vad bryr jag mig om att du är tjänare?" hon såg på honom, för stunden kunde hon låtsas att denne man var hennes och hon inte var Karls.

Mattias visste inte vad han skulle göra. Han bara nickade sakta. "Du borde bry dig, du kan råka illa ut". Han ville inte det. Han gillade henne redan. "Men du bestämmer" . Han lutade sig tillbaka i stolen.

"Som du sa innan, inte heller jag är rädd för döden. Skulle hellre välkomna den." sa hon lågt och såg på honom.
"Samt smärtan är jag van med, den bekommer mig inte. Är mer på dig det hänger, du kan också råka illa ut." sa hon med allvar i rösten.

Mattias nickade sakta. "Jag är också van vid smärta, jag var ju hos kungen förut, han straffade mig då det behövdes". Därför han hade ärr. "Men du är ung, Karl dör säkert snart av sina dryckes och matvanor och då kan du gifta dig med den du villl" log han.