Zombieroll

Lawliet log när han såg att Ellie räckte upp tummen. Egentligen hade väl frågan varit lite onödig, men han ville bara dubbelkolla.
Lawliet tittade ner på marken nedanför, och såg till sin lättnad bara en zombie. Zombien verkade inte ha sett att de klättrade upp på hustaket, och var därför påväg längre in i den övergivna byn i jakt på andra människor. Han log åt synen, och vände sig sedan mot Ellie. Hon såg inte så bra ut, alltså, hon såg ut att antingen vara sjuk eller skadad. Eller kanske både och. När Lawliet tänkte på det påmindes han genast om vattnet i sin väska, och plockade snabbt upp sin halvfulla vattenflaska. Det verkade vara säkert här för nu, så han antog att han kunde kolla vad som var fel med Ellie.
Lawliet räckte henne vattenflaskan.
"Här", sa han, och log lite mot henne. "Du verkar inte direkt må så bra, så jag antar att vatten borde göra att du i alla fall mår lite bättre."

Jezebel hade endast nickat som svar när Yuu sagt att de skulle fortsätta, han fann ingen anledning att öppna munnen för att säga okej. Jezebel pratade sällan om han inte behövde det, vad var meningen med det? Att säga onödiga saker, artighetsfraser eller bara kallprata? Nej då fann han det bättre att hålla tyst och sedan säga vettiga saker när man pratade. Han hade alltid tyckt att människor sa för mycket korkade saker, något som störde honom, tack och lov var inte Yuu sådan, han hade aldrig orkat det.
Han följde Yuu när han återvände till stugan och sedan fortsatte förbi den. Jezebel hade en obehaglig känsla av att någon förföljde dem, men han såg ingen och hörde ingen, det var bara en känsla. Jezebel kunde inte bli kvitt den hur mycket han än försökte, och han ville inte ignorera den, han hade lärt sig lita på sin magkänsla, den hade hållit honom vid liv än så länge. Han såg på Yuu som också verkade uppmärksamma något men ingen av dem sa något. Jezebel bestämde sig för att nämna det i morgon om känslan inte försvunnit.
Ljust försvann nästan helt men han gick på som vanligt. Han hade vant sig vid att vandra under natten. Han samtyckte med Yuus plan om att besöka en stad, det var mer zombies där men också mer mat och bättre skydd.
Han stannade när han hörde det välbekanta ljudet och log, han drog knivarna och log stort emot Yuu när den första zombien vandrade ut ur buskarna och han körde kniven i dess huvud. Han såg på den andra zombien och lät den passera honom mot Yuu och gjorde en bugande gest som visade att han lämnade zombien åt honom. Jezebel dödade samtidigt en tredje som kommit emot honom och han kände blodet träffa hans ansikte och han log stort. Blodet var varmt och han hade alltid älskat sådant som var varmt. Jezebel tittade på skogen och hoppades att det skulle komma fler zombies.

Ellie gjorde en sista ansträngning och satte sig upp. Hon log smått åt Lawliet när han räckte henne vattenflaskan. Hon hade förstås eget vatten i väskan, men hon visste hur hemskt det kändes att inte vara till någon nytta, så hon tog tacksamt emot vattnet. När hon drack kände hon hur det blev en aning bättre. Smärtan i bröstet lättade och halsen var inte längre torr. Hon tog bort flaskan från munnen och såg på medan en ensam vattendroppe droppade ned på hennes knä. "Tack...", sade hon och harklade sig. "Feber."

Lawliet nickade mot henne.
"Jag misstänkte att det var något sådant, men förhoppningsvis går det nog snart över."
Lawliet var osäker på om det där sista verkligen stämde, då det var svårare att återhämta sig när man hela tiden var på flykt från zombies. Eller, i vanliga fall skulle han inte fly om det kom en zombie, han skulle slå sin hammare i huvudet på den. Men om man var sjuk eller skadad så var det ju inte direkt någon bra idé att försöka slåss, något som Lawliet hade lärt sig den hårda vägen. Fast den gången hade han ju inte haft något val, om han inte hade anfallit zombiesen som kom imot honom den gången så skulle han ha varit död nu, även om han nästan dog på kuppen den gången.
Lawliet log lite mot Ellie, och undrade vilken sorts person hon var. Var hon en sån som tog det säkra före det osäkra, eller tvärt om? Han hade en känsla av att det var det andra alternativet, hon verkade vara en person som inte gav upp så lätt och inte direkt blev rädd när det kom zombies, utan snarare bara "Lets kick some zombie asses!". Fast Lawliet visste ju egentligen inte, han bara gissade.
Lawliet la sig ner på hustaket, och såg hur en ensam fågel gled förbi på himlen högt där uppe. Det måste vara fint, att vara en fågel och slippa alla hemskheter, som zombies och sånt. Men vem vet, snart utvecklade väl zombiesen vingar också? De hade ju lärt sig att gå och klättra och så, så varför skulle de då inte kunna lära sig att flyga?
Lawliet suckade. Det fanns ingen anledning att tänka på vad som kunde hända, det viktigaste nu var att hålla sig vid liv. Och för att göra det så behövde man vara på sin vakt, hela tiden.
Han hävde sig upp på en armbåge, vilket gjorde att han i alla fall kunde se en liten bit av gatan därnere. Det hade börjat mörkna, men han kunde ändå urskilja några konturer. Men att han kunde urskilja konturerna hjälpte inte, faktum var att det fick honom att oroa sig. Var konturerna från något djur? En zombie? Eller rentav en människa? Det kanske bara var en byggnad eller något, men ändå...
Lawliet vände sig om, och petade försiktigt på Ellies arm.
"Ser du där nere, vid vänster hörn, är det bara jag eller ser det ut som att det är något där..? Det kan såklart bara vara ett hus som ger ifrån sig en skugga eller så, men jag tänkte att det kunde vara bäst att kolla med dig..." sa han, och gav Ellie ett litet leende.

Ellie rynkade pannan och kikade över takkanten. Först kunde hon inte urskilja något särskilt, men sedan såg hon hur någonting rörde sig där nere. För vaksamt för att vara en zombie och för avlångt för att vara ett djur. "Det ser ut som en... Människa?" sade hon med en frågande ton. Att se två människor på samma dag, det hände inte så ofta. Ellie hade inte direkt lust att uppmärksamma människan om vart de var, men hon visste inte om Lawliet var någon som gärna räddade människor. Hon roade sig med tanken att han hade räddat henne för att hon var speciell, men insåg snart att det omöjligt kunde vara så.

Lawliet fortsatte att titta på varelsen, och nickade.
"Du har nog rätt", svarade han henne, men satt bara kvar där han satt. Det såg mer ut som en människa än en zombie eller ett djur, det måste han erkänna. Men han tänkte inte riskera sitt liv för att ta reda på om så verkligen var fallet. Att han skulle stöta på två människor samma dag, det var en ytterst liten chans, och Lawliet brukade resonera logisk innan han agerade. Den här gången sa hans hjärna åt honom att inte göra något åt varelsen där nere, och därför gjorde han det inte. Han kunde inte riskera att dö, inte än. Det hade varit skillnad när han räddade Ellie, eller räddade var kanske inte riktigt rätt ord, snarare kollade upp om hon var en zombie eller en människa. Anledningen till att han gjorde det var för att om hon hade varit en zombie skulle det ha varit en stor risk för honom att fortsätta ner mot ån, då han var underlägsen på det stället. Man varför hade han hjälpt henne när han upptäckte att hon var en människa? Lawliet kunde själv inte besvara den frågan. Han hade ju till och med bestämt sig för att inte visa sin snälla sida för någon efter det... Men ändå gjorde han det... Lawliet suckade lite, och antog att det var för att han egentligen var en snäll person, det var bara det att han dolde det bakom en kall och allvarlig mask. Eller, han hade gjort det under fem år, men han antog att den tiden var över.
Han vände sin blick mot Ellie.
"Tror du att vi kan stanna här över natten, eller ska vi leta upp ett bättre ställe?" frågade han henne, då han inte ville ta beslutet. Valde det fel så kunde det bli att de inte vaknade igen.
Egentligen så trodde Lawliet att de kanske borde kunna stanna där, om de bara fixade till så att man inte kunde klättra upp igen. Det var väldigt nära till ett annat hustak som var lägre, där det var enkelt att hoppa ner utan att skada sig, men tillräckligt högt för att ingen skulle kunna klättra upp. Men på samma gång, ville Ellie hitta ett bättre ställe så gjorde det honom inget, det var hon som mådde dåligt och inte han. Så länge de slapp bli Kebab made by Zombies, så brydde sig Lawliet inte direkt om var de övernattade.

Lavinia följde efter de båda männen, tyst och på avstånd men alltid så hon då och då hade dem under uppsikt så hon gick rätt. Hon såg sig om efter Mary men hon hade inte dykt upp än.
"Mary, kommer du? De verkar gå hela natten Mary. Varför gör de så Mary? Vilka är de?" sa Lavinia men inte fick hon svar på sina ljudlösa frågor till systern. Hon rörde vid medaljongen om sin hals, den var i silver och hade en lång tunn kedja. I den fanns det porträtt, ett på henne och ett på Mary nästan identiska förutom tröjorna.
"De stannar nu Mary......" började Lavinia och hörde i nästa sekund orsaken, zombier var i antågande. Lavinia försvinner ner bakom buskarna så de inte ska se henne men gör en pil beredd om någon skulle ta sig nära, var det något hon hade mer problem med än människor så var det zombier.

Jezebel körde kniven i den sista zombien och såg den falla till marken. Jezebel spegelbild reflekterades snabbt i skalpellen och han såg att han hade blod som gick ifrån högra sidan av pannan ner till vänstra kinden, på något sätt hade blodet dock lyckats undvika glasögonen. Jezebel torkade av blodet och sina vapen på en av zombiernas tröjor. Tröjan som fortfarande var hyfsat ren gjorde att Jezebel misstänkte att kvinnan som den satt på hade dött nyligen. Han stoppade undan knivarna och skalpellen och såg på Yuu.
"Med största nöja kära Yuu" sa han och bugade djupt emot sin kamrat som hoppade ner ifrån ett lik. Jezebel drog bort en hårslinga som lagt sig i ansiktet på honom och log mot Yuu innan han åter började gå. Jezebel älskade att inte veta vart de var på väg, när de skulle få döda nästa gång eller vad som kommer hända dem.
Skogen började avta och ersattes av ett fällt. Jezebel lät fingrarna röra de högra havreaxen som växte på åkern. Han tog av ett och tuggade på det, det smakade inte direkt gott men inte heller äckligt och det var mat. Han föredrog detta framför kött som han åt högst motvilligt.
Jezebel såg ett ljussken längre fram och sjunk genast ner på huk, han drog med sig Yuu ner ifall denna inte upptäckt ljuset. Jezebel var nästan säker på att Yuu sett ljust men han ville inte chansa. Havreazen dolde dem och Jezebel såg på Yuu.
"Skall vi undvika dem eller ta reda på vilka det är?" viskade han till den andra mannen.

Lavinia stannade kvar vid skogskanten och såg efter männen. Suckande sätter hon sig ner på en sten där hon har ganska bra sikt över vad som skedde. Där fann hon både granskott och blåbär, inte på samma ställe, men det var väl en självklarhet? Kanske det inte var så, alla kanske inte visste om naturens matförråd? Hon får i sig lite bär och upptäcker även hon ljuset, en liten ansamling av människor runt en eld.
Var Mary där? Nej, Lavinia trodde inte det, Mary skulle bara ut, Mary skulle komma tillbaka, så hade hon sagt.
Då inget hände och hon ändå inte kunde höra männens samtal utan att bli upptäckt så plockade hon ner bär och granskott i en liten låda. Det var viktigt att samla mat, vem visste vad man kunde hitta det senare?

Crystal suckade. Än hade hon inte hittat något vatten, och det började att bli sent. Men hon kunde inte ge upp, hon behövde det där vattnet för att överleva, så hon fortsatte att gå.
Efter en liten stund så märkte Crystal att det var något långt där framme, och hon ökade takten. För varje steg hon tog så plågades hon ännu mer. men hon kunde inte ge upp. Inte än, inte när hon visste att det kanske fanns vatten.
Men när Crystal kom fram till stället försvann hoppet ifrån henne - det var en by. Och en ganska öde sådan dessutom. En bit framför sig så såg Crystal någonting, någonting som bara kunde beskrivas som två människor. Hon stannade tvärt på stället. Människor..? Men varför...
Smärtan hög till i henne igen. Hela hennes bröstkorg värkte, och munnen kändes torr. Hon var i desperat behov av vatten. Men det var ju människor där framme...
Crystal svalde hårt, och tog ett stapplande steg framåt. Det kunde inte hjälpas, hon var tvungen att fråga om vatten... Hon var tvungen att sänka sig så lågt...
Plötsligt slog det henne. Tänk om det inte var människor!? Hennes syn var väldigt blurrig, så det kunde mycket väl vara zombies... De hade inte sett henne än, så hon kunde kanske komma undan...
Men Crystal han inte göra någonting, för i nästa sekund flämtade hon till och föll ihop. Avsvimmad.