PRS Under Harrys 5:e år

Charles spärrar förskräckt upp ögonen och biter sig sedan löst i läppen, orolig och osäker på grund av situationen.
"Lugna ner dig, j-jag förstår. D-det gör inget" säger han, fortfarande en aning osökert.

Jag la mig ner i hans knä igen.
- Charles förlåt mig, sa jag tyst.
Jag kysste honom.

Charles mungipor rycks upp i ett litet leende igen då hon ber om förlåtelse. Egentligen bryr han sig inte så mycket om det, men på något sätt vill han visa sin tacksamhet ändå.
Efter en stund avbryter han kyssen och lutar sig sedan bakåt, glädjestrålande.

Jag skrattade och lekte med hans hand.
- Du måste med ge att Draco och hans polare förtjänar att bli förhäxade, sa jag.

Charles rycker på axlarna.
"Ibland kanske. Finns d-dock andra personer som förtjänar d-det mer" säger han.

- Vilka? Frågade jag nyfiket.
Jag kollade på honom med nyfiken blick.

Charles rycker på axlarna. Det finns hur många som helst i världen som förtjänar att bli förhäxade mer än Draco och hans gäng, så många att de inte går att räkna.
"Många" säger han bara, med en bit av nonchalans.

Jag log och la mig ner i hans knä.

Charles ler tillbaka samtidigt som han känner en ilning rusa genom kroppen, i tätt följd av pirret. Försiktigt placerar han handen över hennes hår och leker lätt med det.

Jag rös.
- Du är min första kille, sa jag tyst.