Liams återkomst

Jättebra. Måste läsa mer nu!!!!

NEJ- INGEN FICK JU DÖ!!!
Men Liam flydde igen- bådar det för uppföljning såsmåningom?

*ingenfaramedmigjagsitterbarahäriminsängochgråterihjälmigförattmincrushidennaffprecishardöttochjagvetinteomjagvillläsamermenjagmåstejuvetafortsättningensånejjagfortsätterläsamendetärjusåsorgligtattjanivet*

NEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!!!!!!!!! ADAM!!!!!!!! NEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!!!!!!!!! NEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!!!!!!!!! SNYYYYYYYFT!!!!!!!!!!

Men ändå, awesome

Jag vet inte om jag ens är kapabel till att skriva en kommentar. Jag skakar fortfarande efter alla tårar du tvingat mig gråta.

Jag rullar runt på rygg och bara gråter. Jag gråter och gråter och har inte slutat än.

Hur. Hur är det möjligt att skriva så bra? Vilken gud skickade ned dig hit för att krossa mitt hjärta (dramaqueen..)


Jag tänker inte förutsätta skriva på det här nu, för tårarna gör det omöjligt att se.

Bara kom på ett sett att få Adam att leva igen, okej?

Det kommer mer än så här. Antingen ett eller två kapitel till beroende på hur mycket text det blir. ag hoppas ni gillar det.

KAPITEL SJU: ALLA SAMLADE

Jag vet inte hur länge jag satt och grät över Adams kropp. Kanske var det en kvart, kanske fem minuter eller kanske i flera timmar. Till sist fick Chen med mig upp. Alicia verkade ha räddat henne ur sin besvärjelse. Chen lade armen om mig.
"Kom, Issa", sade hon och ledde mig ut ur skogen. Det var som om jag inte riktigt kunde säga emot. Det var som ett tomrum inom mig som hade tagit över mitt vanliga jag. Chen gick tillsammans med mig genom slottet. Jag kunde känna andra elevers blickar på oss, och insåg att Chen också grät. Jag visste inte riktigt hur hon kunde hålla gråten så tyst. Själv hulkade jag fortfarande när vi satte oss i det övergivna klassrum som blivit som vårt andra hem under de två senaste skolåren. Där visste vi att vi kunde tala ostört. Chen gick fram till katedern och började rota i den.
"Vad gör du?", frågade jag och torkade tårarna. Chen kom tillbaka till mig med ett bläckhorn, en fjäderpenna och en pergamentrulle.
"Skriv", sade hon. "Vi ska till Dumbledore."

Det här är vad som hände. Jag har försökt att skriva så sanningsenligt jag bara kan, och jag hoppas att du förstår att ingen av de andra (förutom Daniel) har gjort något fel. Om någon ska bestraffas för vad som hänt så är det jag. Det är jag som borde relegeras.

Isabelle Smith,
Årskurs sex,
Ravenclaw
---

Dumbledore tittade upp från pergamentet han just läst på de två flickor som satt framför honom. Den ena var kort, med mörkt hår som var alldeles tovigt med löv och grenar i. Den andra var längre, med ljust hår och ett flertal rispor och småsår på ansiktet och armarna. Båda två hade sina skoluniformer på sig, men de var inte hela, och på flera ställen tyckte sig Dumbledore se blodfläckar.
"Jag vill be om ursäkt till er", sade rektorn tyst. Han var ganska skakad över vad Isabelle skrivit, och han skämdes över sig själv. "Jag letade mitt bästa efter Liam, men det verkar som att jag ändå inte letade tillräckligt bra. Vi måste givetvis underrätta Adams föräldrar och när det kommer till bestraffning...", Dumbledore slutade tala, för någon hade just öppnat dörren till hans kontor. Det var Alicia, och hon hade Dylan med sig.
"Issa! Chen! Vilken tur att jag hittade er. Det är något ni måste se", utbrast hon. Rektorn såg från den ena till den andra. "Hur mår du, Dylan? Du borde gå till sjukhus..."
"Ni vill se det här, allihopa. Ni med, rektorn."

---

Isabelle visste inte hur hon skulle reagera. Ingenting spelade någon roll längre. Adam var död. Isabelle var död. Hur skulle hon kunna leva vidare? Hur skulle hon någonsin ha kul igen? Det lilla följet tågade ut ur Dumbledores kontor, och med många elevers blickar efter sig gick de ut mot skogen igen. Vid Hagrids stuga stannade de.
"Vi pratade med Daniel och...", började Dylan men jag avbröt honom.
"Lämnade ni Daniel ensam med Adam?"
"Ja, men..."
"Hur kunde ni? Han förrådde oss." Chen lade en lugnande hand på Isabelles arm.
"Låt de förklara", sade rektorn lågmält.
"Vi pratade med Daniel och han förklarade att han och Adam kommit överens om något innan... Ja, ni vet. Han sa i alla fall att han ville att vi skulle möta honom här allihopa och att vi inte fick missa det. Det verkade mycket viktigt." Chen var underligt tyst.
"Är du okej?", frågade Isabelle.
"Ja. Det är lugnt."

Något rörde sig bland buskarna, och snart kom tre figurer ut ur skogen. Liam, Daniel och Adam. Isabelle stirrade på honom och andades tungt. Var Adam tillbaka? Hur var det möjligt? Adam var död. Liam hade dödat honom, och det hade varit Isabelles fel. Hon började gråta igen, och lutande sig mot Chen, som förvirrat såg från den ena till den andra. De såg ut som en teatergrupp som kommit ut på scenen för att tacka sin publik. Dumbledore drog genast sin trollstav. Isabelle hade aldrig sett honom så seriös som när han såg på Liam. Hon kunde se en rynka mellan rektorns ögonbryn, och insåg att hon inte var den enda förvirrade här.
"Jag lever!", ropade Adam mot de andra, och Isabelle sprang mot honom. Hon brydde sig inte om Liam, som hon nu såg hade Daniels trollstav mot sig, eller Daniel som förrått dem. Adam levde, och det var allt som betydde något. Isabelle kramade honom, och snart kom Alicia, Dylan och Chen också. De grät alla tre.
"Hur?", frågade Chen och försökte torka tårarna.
"Daniel och jag förstod att bästa sättet att komma åt Issa på var att skada mig, så vi såg till att alltid ha den här nära." Adam höll upp en liten glasflaska, som nu var tom på sitt innehåll. "Daniel har varit dubbelspion hela året, och hjälpt mig brygga det här under tiden Liam har planerat sin hämnd. Daniel visste att Liam skulle kidnappa Chen och Dylan först för att till sist ge sig på mig, så vi såg till att helgardera oss. Drycken skulle få mig att verka död i några timmar. När jag slängde mig framför Issa verkade inte trollformeln för att jag redan tagit drycken precis innan, när jag låtsades vara lamslagen. Jag hade inte ens blivit träffad av en lamslagningsbesvärjelse. I alla fall så kunde den dödande förbannelsen inte verka på någon som till synes redan var död." Isabelle log.
"Så Daniel förrådde oss aldrig?"
"Nej", sade Adam. "Han är den som allra minst skulle förråda oss."
"Men varför berättade ni inte för oss andra?", frågade Chen och torkade några tårar till.
"Vi var tvungna att få ut verklighetstrogna reaktioner på allt som hände. Om ni hade vetat så kanske ni inte hade reagerat övertygande nog", sade Daniel. "Vi var givetvis hela tiden rädda att Liam skulle komma på oss med vad vi tänkte göra, och vi trodde att han kanske skulle byta plan om han fick veta vår." Dumbledore nickade.
"Så ni menar alltså att ni förberett en dryck tidigare som skulle göra Adam här tillfälligt död utan en vuxens tillåtelse, att han drack den och slängde sig framför Isabelle utan att vara säker på att han skulle överleva, och att ni samtidigt trodde att ni skulle bli dödade om Liam kom på er? Förstår ni vilken fara ni har.."
"Vi vet", sade Adam och såg ner på sina gymnastikskor. Isabelle hade aldrig varit så glad att hon kunde titta på en person som hon var att hon kunde titta på Adam nu.
"Ni har inte förklarat hur ni fick tag på det där äckl... Liam än", sade Chen och såg på rektorn. Hon hoppades säkert att han inte hört att hon tänkte kalla Liam för "äckel".
"Vi hittade honom i skogen efter att jag vaknat till liv igen", sade Adam ", han försökte fly, men vi hann få tag på honom."
"Liam", sade rektorn och bugade sig, till allas stora förvåning. "En av skolans allra mest arbetsamma elever, vill jag minnas."
"Din stolliga, gamla man", sade Liam hånfullt. "Allt hände rakt under din näsa, och du märkte ingenting. Du kunde inte ens hitta mitt gömställe i skogen."
"Nej, det har du rätt i", sade Dumbledore lugnt.
"Ni hittade mig inte i när jag var fast i spegeln heller, eller letade ni inte bara?"
"Vi letade", sade Dumbledore. "Vi letade dag och natt tills vi till sist fick ur Elle och Edward vad som hänt. De stackarna var helt förvirrade vid det laget. Vad hade du gjort med dem, Liam?"
"Vänta lite nu...", sade Isabelle. "Jag känner igen det där. Vilka är Elle och Edward?"
"Är det kanske dags att du visar dem, Liam?" Liam flinade.
"Om ni tror att allt blir bättre för att ni får veta så."

Det kändes konstigt att gå genom skolan mot Dumbledores kontor med Dumbledore och Liam i sin skoluniform. Isabelle kramade Adams hand hela vägen, som om hon var rädd att han skulle försvinna igen.
"Jag förstår inte att du räddade mitt liv. Du hade kunnat dö."
"Det hade du också när du gick in i skogen för att rädda Chen och Dylan", sade Adam.
"Det är inte samma sak", svarade jag.
"Det är precis samma sak."
"Jag älskar dig."
"Jag älskar dig med, Issa."

"Droobles bästa bubbelgum!", sade Dumbledore till stenstatyerna utanför hans kontor, och vi gick alla in. Dumbledore höll en hand på Liams axel, och verkade ha god uppsikt över hans varje rörelse, så jag var inte orolig. Liam hade kort koppel.
"Alicia, hur kom du in hit innan?"
"Åh...", sade Alicia och blev en aning röd om kinderna. "Jag kommer hit och pratar ibland. Efter vad som hände förra året, du vet." Isabelle nickade. Hon förstod. Rektorn visade eleverna in på sitt kontor och sköt fram något som såg ut som en skål med silverfärgat innehåll mot dem. De samlades runt det med hänförda blickar.
"Det här är ett minnessåll", sade rektorn och strök tankfullt sitt skägg. Det vi ska få se nu kan nog förklara en hel del både för er och mig."

Oj!
Du skriver hur bra som helst!!!

Men gud nu nu blir jag ju helt tårögd.

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA ADAM LEVEEEEEEEER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! DU SKRIVER HELT GWASKAFHEDRAFHTIFARGGG!!!!!!!!!!!! DET FINNS INGA ORD, DU ÄR MIN GUD!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jättesuperawesome!